349 folkvalda utan koll

Politiker älskar att ställa krav på oss medborgare. Ordning och reda och goda kunskaper krävs av skolelever som vill bli godkända. Alla fakta ska vara korrekta och inget dolt när löntagare och företagare synas av Skatteverket.

Men hur står det till med kunskaperna och faktaunderlaget när riksdagsledamöterna gör sitt jobb med knapparna märkta ja, nej och avstår? Är alla papper på bordet, eller är något dolt?

Fokus-redaktören Torbjörn Nilssons bok De omänskliga, som publicerades i våras, är rekommenderad läsning för den som vill veta.

Jag tänker främst på reportaget om striden om FRA-lagarna 2007 och 2008 som för tankarna till intrigerna i ett Robinson-avsnitt på tv.

Att vara folkvald politiker har hög status och inför väljarna säljs ofta budskapet in att inga beslut fattas utan att föregås av noggranna utredningar och skarpsinnig debatt i utskott och kammare.

I praktiken visar det sig att lagar kan drivas igenom med mobbningskampanjer och ledamöter som gör allt för att slippa ta del av fakta.

Den som trodde att de pinsamma avslöjandena kring hanteringen av FRA-lagarna skulle leda till räfst och rättarting har all anledning att oroas.

Det visar sig nämligen att riksdagen inte har lärt sig någonting av det inträffade, möjligen då att känsliga frågor inte alls bör nå offentlighetens ljus.

Den här krönikan handlar inte om sakfrågan – ifall det är bra eller dåligt med mer statlig övervakning – utan om formerna för hur lagarna blir till.

Efter självmordsbombningen i Stockholm har flera ledande politiker försökt knipa snabba poänger på FRA-lagarna, däribland Maud Olofsson.

Längst gick dock riksdagsledamoten Morgan Johansson, bland annat ordförande i justitieutskottet, som påstod att partiet var redo att backa från vallöftet att riva upp FRA-lagarna. Dessutom borde Säpo omgående få tillgång till FRA:s signalspaning.

Utspelet körde över den parlamentariskt tillsatta kommitté som har ett specialuppdrag att granska FRA för riksdagens räkning. Deras betänkande kommer i februari men det kunde Johansson uppenbarligen inte vänta på.

Han kunde heller inte vänta på den känsliga utredning som om några månader ska lämna ett förslag på just hur Säpo ska få samarbeta med FRA.

Johansson verkar heller inte ha läst Datainspektionens granskningsrapport om FRA som publicerades så sent som den 7 december.

Av den framgår bland annat att Datainspektionen nästan inte alls hunnit granska den nya kabelspaningen, vilket var riksdagens avsikt med uppdraget. En rad farhågor som kritiker tidigare fört fram bekräftades också, däribland riskerna för övervakning av svenska medborgare.

Morgan Johanssons försök till enkelt poängplockande är anmärkningsvärt och visar att han varken tar riksdagens eller väljarnas oro på allvar (han fick också rättmätig kritik från de egna riksdagskollegorna efter utspelet).

Men även inom den borgerliga alliansen finns mycket att önska när det gäller hanteringen av integritetskänsliga lagar.

Justitieminister Beatrice Ask har fått upp farten ordentligt när det gäller nya övervakningslagar efter att frågorna har varit begravda under valrörelsen.

I mitten av januari nästa år ska riksdagen godkänna den obligatoriska lagringen av trafikdata. Men eftersom lagen är kraftigt försenad tvingas regeringen parallellt sjösätta ett annat lagförslag med bäring på det första.

I förra veckan presenterade Beatrice Ask lagrådsremissen ”De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation”. Kortfattat handlar det om hur polisen ska få använda de trafikuppgifter som den första lagen säger att tele- och internetoperatörerna ska lagra.

Regeringen vill bland annat utöka möjligheterna att använda informationen i polisens underrättelsearbete och föreslår också nya spaningsmetoder som ökar kraven på operatörerna.

Det enda rätta hade givetvis varit att samordna de två lagförslagen och lägga fram en grundlig integritetsanalys som tar fasta på helheten. Inte heller kostnadsfrågan blir ordentligt genomlyst med nuvarande ordning. Operatörerna talar om grova felkalkyleringar som i förlängningen kommer att drabba kunderna.

Av Beatrice Asks senaste lagrådsremiss framgår att justitiedepartementet försöker flörta med kritikerna genom att lägga in ett förbud mot underrättelsespaning då grundlagens meddelarskydd riskerar att sättas ur spel.

Vid en första anblick låter det bra men i praktiken blir skyddet ihåligt. Det framgår inte minst av Datainspektionens FRA-rapport där en liknande skyddsregel har granskats.

Nya lagförslag som har bäring på hur de insamlade uppgifterna ska få användas av svenska och utländska myndigheter syns också på horisonten.

Bristen på samordning, analys och överblick är kort och gott stor. Det är allvarligt i ett läge då riksdagen ska fatta beslut om lagar som innebär kontinuerlig övervakning av samtliga medborgare.

Mycket talar för att riksdagen har svårt att överblicka konsekvenserna av sitt eget handlande. Framför allt gäller det hur lagarna faller ut när de kombineras.

En jämförelse kan göras med lagstiftningsprocessen kring FRA där tre omröstningar krävdes under lika många år och där vi först de senaste veckorna börjat inse den fulla vidden av besluten.

2010 borde vi kunna ställa högre krav på den svenska riksdagens arbete. Inte minst då det handlar om frågor som rör grundläggande fri- och rättigheter och som närmast verkar ärvas med regeringsinnehavet och inte slås fast i några partiprogram eller vallöften.

Den parlamentariska integritetsskyddskommittén kom redan för några år sedan fram till att den nuvarande ordningen inte är hållbar. Bland annat efterlystes en samlad konsekvensanalys av ny integritetskänslig lagstiftning.

Riksdagen har alltså redan kommit fram till lösningen på problemet men verkar göra allt för att glömma bort saken.

I skolan hade ett liknande beteende inte accepterats och gett betyget icke godkänd. Varför ska då okunskap och ointresse accepteras bland våra folkvalda?