Baron Gripenstedt rasar över af Kleens Sommar

– Jag blev häcklad under 45 minuter, det måste väl vara något slags svenskt rekord, säger Carl Gripenstedt och skrattar när Realtid.se ringer och frågar honom hur han uppfattade Björn af Kleens sommarprogram.

Gripenstedt bor på Bystad och är enda ägare till Brevens Bruk AB i Närke, en av landets största lantegendomar med 13100 hektar produktiv skogsmark. Han är en av dem som porträtterades i Björn af Kleens ”Jorden de Ärvde” (Weyler 2009), en reportagebok om adel och fideikommiss.

Kapitlet om Gripenstedt ledde till en segdragen konflikt om vad af Kleen hade skrivit och vad af Kleen och Gripenstedt hade kommit överens om. Gripenstedt stämde efter diverse strykningar och bearbetningar af Kleen och förläggaren Svante Weyler på sammanlagt en miljon kronor, men lade ner sitt rättsliga agerande efter att tingsrätten i en dom beslutat att några bevis för avtal inte fanns.

I sommarprogrammet berättade af Kleen om det som föregick bokens utgivning, med en utförlig beskrivning av hur Gripenstedt kom till förlagets kontorslokaler i Gamla stan, iförd dubbelknäppt kavaj, med svårigheter att hitta till annat än övernattningslägenheten på Östermalm, och krävde att ändringar skulle genomföras. Gripenstedt ringde på kvällen och fick af Kleen, omedveten om att samtalet spelades in, att medge att ett avtal fanns.

Enligt Björn af Kleen.

När Realtid.se frågar Gripenstedt hur han uppfattade programmet är han starkt kritisk.

– Björn talar inte riktigt sanning här: när han tog kontakt med mig sade han att han ville göra en intervju gällande min affärsverksamhet.

Gripenstedt har byggt upp en motionskedja i England, en kedja som är lönsam och som han fortfarande äger. En mindre del av af Kleens kapitel om Gripenstedt handlar om denna verksamhet.

Du visste inte att det var fråga om ett personporträtt?

– Nej, och eftersom jag inte hade haft något med gården att göra på flera år var jag tveksam. Jag är ju heller ingen Kamprad eller Hennes & Mauritz, så jag sade att det kan vi väl ta på telefon då. Men Björn insisterade på att komma hit, så jag sade att han var välkommen.

– Men vid intervjun sade jag att det var tre saker jag ville att vi skulle vara överens om från början: ett, jag ville se korrekturet – ”inga problem”, sa Björn. Två, jag ville kunna göra ändringar om nödvändigt – ”okej”, sa Björn om det också. Och jag ville kunna göra en exit. Även det medgav han.

Gripenstedt beskriver hur han visade runt den unge författaren på godset, och hur han gillade af Kleen, som han såg något av sig själv som ung entreprenör i (Gripenstedt har jobbat med idrottshallar i England):

– Jag såg ju hans gamla röda Renault, den han pratade om i sommarprogrammet, och jag såg hur han var klädd. Jag minns själv hur det var i början, det var kämpigt att komma igång, och jag tänkte att jag skulle hjälpa till. Vi pratade och skrattade i två dagar och fick bra kontakt.

– Men efter att ha sett det första korrekturet till texten var vår goda relation helt förbi.

En tid efter af Kleens besök dog Gripenstedts far (som var friherre, vilket Gripenstedt själv blev vid faderns död), och Björn hörde av sig och frågade om han fick komma på begravningen. Gripenstedt blev lite förvånad, men sade okej och hänvisade till begravningsentreprenören, och Björn kom.

– Efter begravningsgudstjänsten frågade Björn om han även fick komma på begravningskaffet, som vi höll i hemmet. Jag tyckte det var lite konstigt, men killen hade ju åkt från Stockholm och kanske var hungrig, så jag sade ja.

– Sedan fick jag veta att han hade spelat in allt, trots att han skrev i sitt mail när han frågade om han fick komma att hans medverkan skulle ske ”med största respekt”. Att han spelade in allt vid begravningsakten samt minnesstunden i vårt hem förstod jag när jag läste första utkastet av Björns text.

Gripenstedt säger att utkastet till kapitlet om honom innehöll, förutom det ordagranna referatet av begravningstalet, tilläggsupplysningen att han gjorde en fascistisk hälsning till sin pappa.

– Jag blev djävulskt besviken på det. Tänk dig själv: han skulle beskriva mig som entreprenör och skildra det företag jag drev i England, och så innehåller kapitlet tio sidor om min pappas begravning. Då måste ju jag sätta ned foten och protestera. Och att jag skulle hälsa fascistiskt, det är totalt otänkbart.

Tycker du att boken är OK som den blev?

– Faktum är att det som står i boken gällande mig är väldigt nedbantat. Men det visade han aldrig mig eller min advokat. Hade vi sett det hade vi nog inte bråkat.

– Men han har ju inte talat sanning. Ett exempel är det han sa om att jag ringde på kvällen och fick honom att medge vår överenskommelse på band: det var inte på kvällen, det visar telefonräkningens tidsangivelser.

– När det skrevs om det här och jag utmålades som maktfullkomlig var det många här i Närke som vet vad jag är för slags person och tog mitt parti. Men jag har ju inte fått något sommarprogram eller chans att kommentera på det sättet Björn gjort.

Även vilsenheten i Stockholm har Gripenstedt en förklaring till: övernattningslägenheten är hans hustrus, som arbetar som läkare på Karolinska i Solna. Själv vistas han sällan i Stockholm. Det kom inte med i programmet, varvid en bild av en excentrisk aristokrat som lever i en skyddad men dyr värld uppstod.

Slutligen: tjuvrökningen efter begravningen, som Gripenstedt och af Kleen är överens om (Gripenstedt rökte en cigarett efter att ha genomlevt stressen under begravningen – han är icke-rökare – något han enligt en livförsäkring han tecknat inte får göra):

– Jag bad honom skriva att jag tog en snus i stället, jag sade inte att jag inte hade rökt. Det har jag vittne på.

Det vi stångades om var att han påstod att jag hade sagt att jag nu kunde tända på huset (Gripenstedt redogör för en passus i af Kleens första utkast som innehåller ett meningsutbyte dem emellan om försäkringar: om mangårdsbyggnaden vore försäkrad hade rökning bakom knuten varit mindre ekonomiskt riskabel).

– Men det har jag definitivt aldrig sagt.