"Alla fossilfria kraftslag är jämlika, men kärnkraften är mest jämlik”

Det kraftslag som ligger högst i Tidös jämlikhetshierarki är kärnkraften. För även om det en bit in i avtalet markeras att ”samtliga kraftslag ska ha likvärdiga spelregler” och det lite senare står att ”utgångspunkten ska vara att alla produktionsslag bär sina egna kostnader” så ska manegen både krattas och sopas för kärnkraften. För redan i den första meningen till de ”reformer” som ska genomföras så står det svart på vitt; ”Förutsättningarna för investeringar i ny kärnkraft ska stärkas genom särskilda kreditgarantier uppgående till 400 miljarder kronor”. En mycket betydande subvention således, som inte ges till något annat kraftslag.

Och även om inga andra infrastruktursatsningar finns med i Tidöavtalet så ska det införas två administrativa ”snabbspår” för byggandet av just kärnkraft. De ska in i miljöbalken och genom att Strålsäkerhetsmyndigheten får i uppgift att se till hur tillståndsprocessen för ny kärnkraft i övrigt ”ska kunna kortas kraftigt”.

Därtill innehåller avtalet byggandet av en rejäl politisk ”halmgubbe”. Halmen till denna har de regeringsbildande partierna hittat i deras retorisk frammanade verklighetsförskjutning, om att det var påtryckningar från Miljöpartiet som ledde till att de fyra reaktorerna, Oskarshamn 1 och 2, respektive Ringhals 1 och 2, stängdes. (Det är för övrigt tydligt att hela den föreslagna energi- och framför allt klimatpolitiken mera har udden riktad mot Miljöpartiet än mot att lösa de verkliga problemen.) För nya regler ska införas ”som förhindrar att politiken godtyckligt stänger ner kärnkraft” och ”om staten tvingar fram en nedläggning ska ägare ha rätt till skadestånd”.

Det är svårt att de behövs fler regler om detta. För de tillämpas redan. Det hela ger lite intryck av att ”Sanningsministeriet” har varit med i leken, för att fortsätta prata med George Orwell. Dåvarande Eon, numera Uniper; fick ju en skälig ersättning vid den politiskt beslutade stängningen av de två reaktorerna i Barsebäck, där för övrigt Danmark idkade stora påtryckningar, genom att de fick aktier i ägarbolaget till Ringhals. De senare stängningarna motiverades däremot av företagsekonomiska skäl, prognostiserat låga elpriser, och ingen statlig ersättning var nödvändig. Om nedstängningarna hade skett med politiskt tvång så skulle Fortum och Eon, liksom Vattenfall, naturligtvis ha begärt sådant skadestånd.

Att den höjda effektskatten på motsvarande 7 öre per kWh sänkte ribban för stängningsbesluten kan förstås stämma. Det är dock orimligt att en regering i dag ska kunna förhindra att en framtida regering beslutar om framtida beskattning eller avgifter för kärnkraften som också gör den mer eller mindre olönsam.

Att det redan då var samhällsekonomiskt korkat att stänga dessa reaktorer är en annan sak. Säker tillgång till el till rimliga priser är en klassisk ”public good”. Men det hade förutsatt att Vattenfall styrts av andra än de ”gängse principer för statens ägarstyrning” som avtalet säger att ska fortsätta gälla. Den ”gängse” överordnade principen är nämligen att alla statliga bolag ska maximera ägaren statens avkastning. Och i enlighet med denna princip så var det motiverat för Vattenfall att stänga Ringhalsgeneratorerna. Det skulle helt enkelt, och som vi har erfarit, leda till högre elpriser och därmed högre lönsamhet för Vattenfalls övriga svenska elproduktion.

I övrigt påminner Tidöavtalet energipunkter mest om en medioker samhällskunskapsuppsats från andra ring. Den innehåller lite ”gott och blandat” om det som beskrivs som ”Sveriges viktigaste samhällsproblem”, men förefaller bygga på en grund analys och svag förståelse för hur elsystemet faktiskt fungerar. Man ser ingen insikt om att Sverige inte har en ”elkris” utan mer en ”elpriskris”, då vi är en mycket stor nettoexportör av el och därmed som land betraktat är en relativ ”vinnare”. Nej, elkrisen behöver inte bli en katastrof i vinter.

Det finns ingen insikt om att det faktiskt är svenska staten som genom Svenska Kraftnät och dess kapacitetsavgifter, som tas ut som prisskillnaderna mellan våra elområden och vid överföring till våra exportmarknader, som är den stora vinnaren på de skenande elpriserna. Med en ”servettkalkyl” kan man skissa fram att i runda tal hälften av de prishöjningar som har skett på el sedan 2020 har runnit in hos Svenska Kraftnät. Framåt årsskiftet lär det handla om minst 90 miljarder kronor som finns på myndighetens konto hos Riksgälden. Hur man bäst använder dessa medel borde vara det centrala för den svenska energipolitiken just nu.

Med dessa medel finns det förstås resurser för att införa det föreslagna högkostnadsskyddet i de två södra elområdena. Det finns också resurser att se till vår redan installerade kraftvärme verkligen kan nyttjas och även byggas ut vad gäller icke elproducerande fjärrvärmeverk. (Sannolikt det som lite kryptiskt i avtalet kallas för ”stödtjänster”.) Det skulle stärka den lokala leveranssäkerheten av el, liksom väsentligt sänka risken för elbrist i hela landet, vid så kallade effekttoppar vintertid. De stora rådande prisskillnaderna mellan olika elområden ger ju också starka incitament för just dessa investeringar, vilket var det ursprungliga motivet till dessa avgifter. Att man i avtalet, efter en utredning, vill arbeta för att Sverige ”på sikt blir ett samlat elområde” är i det sammanhanget kontraproduktivt. Jag kanske är för sträng, men helhetsbedömningen av den här elenergiuppsatsen får ”icke godkänt”.