FinansNyhet

Per Lindvall: Ett bra vittnesmål om den pågående striden om den svenska skogen

Lisa Röstlunds bok SkogslandetLisa Röstlunds bok Skogslandet
Realtids Per Lindvall har läst Lisa Röstlunds bok Skogslandet, som han tycker är ett bra vittnesmål om den pågående striden om den svenska skogen. Foto (bakgrundsbild): Gabriel Liljevall
Publicerad
Uppdaterad

Vill man få en dagsaktuell inblick i ESG-frågans handläggning i en för Sverige viktig industrigren så ska man läsa DN journalisten Lisa Röstlunds bok ”Skogslandet”. Fram i skildringen träder en rad av skogsindustrins företrädare för vilka alla bokstäver i akronymen ESG inte är något annat än rundningsmärken, som inte får störa det ständiga behovet av fiberråvara, till ett lågt pris.

Per Lindvall

Rakast i sitt sätt att köra över andra hänsyn än det rent produktionsekonomiska är sågverks- och skogsägaren Karl Hedin, som utnämnts till ”svensk landsbygds Donald Trump”. Han säger i boken rakt ut att han gärna skulle starta en sågverkslinje som bara sågar virke från skogsägares nyckelbiotoper. Snacket om biologisk mångfald ger han inget för, när han retoriskt frågar författaren om hon kan räkna upp tjugo arter som hon saknar. Karl Hedin ger heller inget för klimatförändringarna, som han tvivlar på att de är något annat än en ren konspiration. Och skulle det bli lite varmare här, så är det bara bra för den svenska skogen, resonerar Herr Hedin.

> Köp boken ”Skogslandet – en granskning” av Lisa Röstlund till rabatterat pris i Realtids shop här

Annons

Övriga företrädare för industrin kör väl inte riktigt lika rakt på, men det är knappast någon hemlighet, att mellan skål och vägg så är det många som håller med denna ”rumpmas” och miljardär. Ett klassiskt avsnitt i boken är när författaren ”wallraffar” och uppger sig vara spekulant på en skogsfastighet och frågar mäklaren och en rådgivare på skogsögarföreningen Mellanskog om hur hon ska hantera eventuella nyckelbiotoper. ”Jo det kan finnas sådana”, säger båda, men genom att avverkningsanmäla när snön har kommit, så får någon svårt att inom de sex veckor ska gå hitta någon rödlistad orkidé eller annat nyckelbiologist sprängstoff . Eller också kan man ”städa” skogen genom att gallra. Det är en åtgärd som inte kräver något tillstånd.

Det är då att märka att det inte är något politiskt eller miljöaktivistiskt påfund med dessa nyckelbiotoper utan att spara sådana miljöer är en del i den certifiering som många kunder, såsom storkunder som Tetrapak och Ikea kräver för att överhuvudtaget köpa några svenska skogsprodukter. Men det är inte bara dessa företrädare som får sin etiska garderob synad i boken. Ett viktigt parti ägnas åt generaldirektören för Skogsstyrelsen Herman Sundquist göranden. Det beskrivs hur denne Herman aktivt har gjort en ”nyckelbiotopsgallring” även bland de egna medarbetarna och aktivt arbetat för att dra ner myndighetens miljö- och naturmiljötillsyn. Detta utan att ha någon egentlig lagstiftning i ryggen. Skogsvårdslagen säger visserligen att produktions- och miljömål ska väga lite. Men det senare är i sin praktiska tillämpning mest en luftig gardinuppsättning.

Och denne Hermans skogsindustriella myndighetsövning har ett brett stöd. Det gäller hela borgerligheten och sossarnas industriella ”aktivister”, som den förre landsbygsministerna Sven Erik Bucht, som var den som tillsatte Sveaskogs före detta skogschef och järmästaren Herman Sundqvist som generaldirektör. Företrädarna Göran Enander och Monika Stridsman hade funnits ta det miljömässiga arbetet på för stort allvar.

Annons

För det är väldigt uppenbart att det är mycket starka krafter som Röstlund utmanar med sin bok. Hennes blick är det journalistiska där hon aktivt försöker spegla båda sidorna i den svenska skogsdebatten, även om hennes personliga miljöengagemang är väl beskrivet i alla kapitels inledning. Hon vill aktivt försöka undkomma den ”aktiviststämpel” som skogsindustrin så gärna vill etikettera sina motståndare med.

Striderna kan sägas bottna i två helt olika kunskapssystem som tävlar om att ge den mest rättvisande bilden av tillståndet i den svenska skogen och det svenska skogsbruket. På ena sidan finns den rådande herren, skogsindustrin med sin produktionsinriktning och sina långa tentaklar in i den skogliga akademien, SLU och KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), politiken och skogsägarrörelsen. Den konspiratoriske som söker bekräftelse på att Sverige är en ”korporativistisk” stat i den gamle fascisten Mussolinis anda bör rikta in sig på nätverket svensk skogsindustri, politik och myndighetsutövning.

På andra sidan finns de som säger sig företräda ett mer holistiskt synsätt, där skogen inte bara är en råvara i en förädlingskedja, utan en viktig del i miljö- och klimatpolitiken, samt inte minst i kampen mot artutrotning och för biologisk mångfald. Lägg därtill skogens sociala och kulturella betydelse.

Annons

Jag ska villigt erkänna att jag är på denna sida i denna debatt. (Jag är ju även citerad i boken.) För som skogsägare anser jag att svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk med sitt ensidiga fokus på att leverera fiber till massa- och pappersindustrin, innebär att skogsindustrin sågar av den gren de sitter på.

> Köp boken ”Skogslandet – en granskning” av Lisa Röstlund till rabatterat pris i Realtids shop här

För det är uppenbart att motsidan inte drar sig för rena lögner och aktivt motarbetar att vi i Sverige har en acceptabel nivå på ren råstatistik över tillståndet i skogen. Det handlar exempelvis om de verkliga avverkningsnivåerna i förhållande till tillväxten. Industrin hävdar att tillväxten är klart större än uttaget och att produktionsskogarna därmed utgör en viktig klimatsänka. Utländska forskare kommer fram till motsatsen, genom att studera satellitbilder. Framträdande svenska forskare och lobbyister, typ Tomas Lundmark och Peter Holmgren vilka är mycket högljudda företrädare för det rådande produktionsspåret drar sig inte för att förlöjliga dessa forskare, samtidigt som de aktiv motsätter sig att göra en öppen inventering av hur det verkligen ser ut i de svenska skogarna.

Jag har själv gått igenom alla Sveaskogs årsredovisningar och den senaste från Södra skogsägarna och deras information om medlemmarnas skogar. Båda dessa avverkar nu hela den årliga tillväxten. Det är noll kolinbindning i deras produktionsskogar. Mycket talar för att det som i den finska skogen nu finns ett växande nettoläckage av koldioxid i det svenska skogsbruket. Lägger vi till utsläppen från landets sulfatkokerier så är skogsbruket och skogsindustrin en av de största utsläpparna vi har just nu. Tvärtemot den bild som skogsindustrin vill ge.

Lisa Röstlunds bok är ett bra vittnesmål om den pågående striden om den svenska skogen. Och kanske det kan vända. Statliga Sveaskogs beslut häromdagen att sänka avverkningsnivån med 20 procent är antingen ett steg i rätt riktning eller ett konstaterande av att de inte har mer att avverka utan att utmana gällande lagstiftning allt för mycket. Jag hoppas på det förstnämnda.

> Köp boken ”Skogslandet – en granskning” av Lisa Röstlund till rabatterat pris i Realtids shop här

Annons