Pagrotsky och Lundgren: "Strunta i ideologin"

Barack Obamas administration kämpar med hur de ska få rätsida på USA:s banker utan att det ska gå ut över skattebetalarna.

Systertidningarna Herald Tribunes och New York Times skriver i en gemensam artikel att Obama ska lyssna på en svensk som var med under den uppenbarligen världsberömda bankkrisen i Sverige på 1990-talet.

Rådet: Strunta i ideologin. Bit i det sura äpplet.

Reportern frågat svensken om råd konstaterar förfärat att trots att det är en konservativ svensk som talar, kommer han med närmast socialistiska erfarenheter: Förbered er på att ta över bankerna helt – om än bara tillfälligt.

Artikeln berättar om den legendariska svenska bankakuten, ”a so called bad bank”, som ett sätt för staten att sälja av allt som kraschat i godan ro, tillbaka till en återupprättad och förhoppningsvis bättre fungerande marknad.

Regeringen körde över de gamla ägarna men istället för att stänga bankerna investerade man tillräckligt av skattebetalarnas pengar för att hålla bankerna vid liv tills en ny ledning kunde ta över.

Reportern blundar för att bankakuten aldrig hanterade privata banker och att de urholkade tillgångarna var fastigheter – inte obligationer. Men ändå. Många lyssnar, kanske också Obama.

Vem är då denne erfarne man? Han var biträdande finansminister i Carl Bildts regering men kastade sedan ut bunkergänget för att själv bli partiledare för Moderaterna 1999. Sedan 2003 är han direktör för Riksgälden.

Det är förstås Bo Lundgren, mannen som nu ska hjälpa finansmarknadsminister Mats Odell att sälja kraschade men systemviktiga Carnegie, en gång statens favorit bland investmentbankerna.

Bo Lundgren tycker att USA kastar skattebetalarnas pengar i sjön genom att inte kräva ägarskap i utbyte mot krispaketen.

Realtid.se har tidigare beskrivit hur de amerikanska bankerna helt enkelt struntar i att redovisa hur skattemiljarder slukas i det marknadsstyrda maskineriet. Presidentens administration låter det ske.

Riksgäldens och finansdepartementets motsvarighet US Treasury och riksbanken Federal Reserve har också lånat ut närmast ofattbara belopp till banker i ett skick som ingen annan långivare än staten skulle acceptera.

– För mig framstår detta som problematiskt, säger Bo Lundgren.

Bo Lundgren vänder sig inte liksom dessa republikaner principiellt mot att skattebetalarnas pengar används, utan mot att staten inte kräver aktier i utbyte.

– Om du går in med kapital, så ska du få full rösträtt i utbyte, säger han.

Hur ska staten klara det som marknaden misslyckats med? Bo Lundgren har under hösten själv valt att bygga kompetensen i Riksgäldens nyinrättade avdelning för bankstöd på lånade förmågor – ibland personer farligt nära de institutioner som kraschat.

Riksgälden har lånat in de personer man kunnat hitta på näringsdepartementet med arbetslivserfarenhet från investmentbankernas värld. I botten finns bara Riksgäldens egen Daniel Barr (rätt så nyligen överlockad från PPM) och ett fåtal jurister – som också tar hjälp av marknaden.

Det är detta recept som tidningarna tycker att Barack Obama ska ta efter.

När Bo Lundgren satt på Mats Odells post som minister 1992 lät han Nordbankens vd Hans Dahlborg och Jacob Palmstierna som Wallenberg petat från SEB i lugn och ro bygga upp det som blev Sveriges mest lönsamma bank – Nordea.

Lars Thunell såg till att ge bankens ledning arbetsro genom att själv ta hand om alltifrån Nobels färgfabrik till Åres liftsystem i bankakutbolaget Securum med staten, inte halvstatliga Nordbanken, som ägare.

– Vi hyrde in folk från fastighetsbranschen. Vi hyrde in M&A-folk, berättar Lars Thunell som alltså fick hjälp av investmentbankerns experter på uppköp och sammanslagningar för att städa upp bland de övervärderade tillgångarna i det som tillsammans med likaledes ruttnade Gotabanken blev Nordeas balansräkning.

Fast Thunell, som i dag jobbar för Världsbanken, konstaterar att inte heller de högt betalda stjärnorna alltid var så skickliga som det verkade.

– Många svenskar i fastighetsbranschen trodde som en följd av fastighetsbubblan att de var bäst i världen.

Bo Lundgren konstaterar att det trots allt var värt att utsätta bankerna för riskerna med ett statligt övertagande. Det var nödvändigt för att bryta förlamningen i marknaden. Och ingen behövde ju tvivla på trion Dalborg – Palmstierna – Thunell.

Nu var det knappast hotet om förstatligande som fick de privata bankerna att agera, även om också de omfattades av statliga garantier (rättelse, reds anm). Wallenberg att sätta upp en egen bankakut för S-E-Banken.

Leif Pagrotsky (s) beskriver räddningen av SEB som ett börsklipp – Sveriges dittills största nyemission på dryga fem miljarder kronor (beloppet rättat, reds anm). Pengarna räckte för att rädda banken från konkurs och aktiekursen rusade åter i höjden.

– Ingen trodde ju på bankerna. När det var precis på gränsen till att det var slut och aktien hade en konkursvärdering på börsen – då gick de in med en nyemission som visade sig bli fruktansvärt lönsam, säger Leif Pagrotsky till Realtid.se.

Nordbanken fick å andra sidan 57 miljarder kronor av Securum – tio gånger mer och tio gånger för mycket. Enligt en konsultrapport hade det räckt med sex miljarder.

Staten räddade bara banker med statligt ägande. Bo Lundgren klarade uppgiften. Oppositionen hade inga invändningar – utåt.

Bildts regering saknade egen majoritet och var beroende av oppositionens välvilja.

– Vi hade en sorts samregerande opposition som byggde på att vi skulle vara överens i alla frågor, säger Leif Pagrotsky (s) till Realtid.se.

Enligt honom hade moderaterna aldrig klarat bankkrisen utan socialdemokraterna.

– Ny Demokrati kunde de inte använda. De var för stolliga. Det skulle inte ge tilltro i världen att basera finanspolitiken på Bert Karlsson och Ian Wachtmeister.

Rådet blev: Strunta i ideologin. Bit i det sura äpplet. (m) och (s) enades.

– Det gjorde att Bo Lundgren var den enda minister i Bildts regering som aldrig blev kritiserad. Men vi hade hårda omgångar internt, säger Leif Pagrotsky som den här gången KU-anmält Bo Lundgrens Carnegiekupp.

Ändå är de båda antagonisterna egentligen överens om att USA gör fel som inte kräver aktier med rösträtt i utbyte för statsstöd.

– Att bara pumpa ut pengar är oacceptabelt tycker jag, säger Leif Pagrotsky.

Det låter kanske inte så socialdemokratiskt, men så var det också socialdemokraterna som fick privatisera vad moderaterna socialiserat i bankkrisen.

När Bildt förlorade valet 1994 tog Pagrotsky över som statssekreterare för finansmarknadsfrågor.

– I takt med att vår krispolitik och budgetsanering började få effekt på räntan tog marknaden fart igen och det gick att sälja. Ironin är att den Thatcher-Reagan-inspirerade nyliberala moderata regeringen Bildt och Lundgren stod för socialismen. Vi stod för avsocialiseringen, säger Pagrotsky.

– Det var ju lite sött.

Det är inte sannolikt att Pagrotsky får chansen att privatisera statliga banker igen.

Bo Lundgren konstaterar att statens nya gunstling investmentbanken Lazard varit snabba med värderingen av det som finns kvar i Carnegie.

Vad de kommit fram till är hemligt, men staten kan komma att sälja banken snabbt.

Leif Pagrotsky tror att det är ideologin som spökar.

– Jag tycker inte att det ligger i skattebetalarnas intresse att sälja Carnegieaktierna vid en tidpunkt då finansmarknaden värderar aktier i finansiella företag lägre än kanske någonsin, mitt i den djupaste branschkrisen på 75 år, säger han till Realtid.se.

Kanske hinner Lundgren inte sälja Carnegie innan valet 2010. Kanske får Pagrotsky chansen igen. Då skulle han inte vara lika snabb med privatiseringen som sist. Han ångrar att han inte väntade längre med att sälja Securum.

– Vårt enda misstag var att vi inte var tillräckligt övertygade om de framtida utsikterna för Sveriges ekonomi. Ingen var tillräckligt kall för att säga att vi skulle vänta, säger han till de amerikanska läsarna.