Kan man lita på Basel III?

Inom EU diskuteras bankunion, långtidsbudget, krishjälp till stater och banker inom unionen. En del i denna soppa är också förslag till justerade kapitaltäckningsregler med beteckningen Basel III. Det finns en logik i att försöka harmonisera kapitaltäckningsregler inom EU. Men bankvärlden existerar inte endast inom EU.

USA har uttryckt att man kan tänka sig att ansluta sig till Basel III men har ännu inte satt ned foten vilket naturligtvis irriterar EU-tjänstemännen då det nu närmast råder panik för att om möjligt sjösätta nya omvälvande reformer rekordsnabbt. Denna ”hets” är ett uttryck för nervositet för att inte säga desperation.

Jag måste erkänna att jag inte längre är insatt i detaljerna kring de finansiella företagens reglering, inklusive de centrala reglerna angående så kallad kapitaltäckning så följande resonemang ska betraktas som mer principiellt.

Vad ligger i begreppet kapitaltäckning? Tanken är att det måste finnas gränser för hur stora tillgångar en bank (eller annat reglerat finansinstitut) kan ha i sin balansräkning givet storleken på dess egna kapital. Vi talar således om en relation mellan eget kapital och tillgångar, det vi vanligen kallar soliditet. Hög soliditet innebär viss finansiell stabilitet eller motståndskraft mot förluster medan en låg dito innebär det motsatta: mindre motståndskraft eller, vilket är en annan sida av samma sak, högre risk.

Ur samhällets synpunkt finns ett intresse av att banker inte utsätter sig för ohemula risker. De sägs att stora banker är systemviktiga, innebärande att om en stor bank går i backen riskeras oöverskådliga dominoeffekter samtidigt som allmänhetens inlåning i bankerna äventyras. Det är bland annat därför som den statliga insättningsgarantin finns för att skydda insättarna med åtminstone ett minimibelopp.

Den mest grundläggande definitionen på bankverksamhet är just rätten att ta emot inlåning från allmänheten. Det är då viktigt att allmänhetens förtroende för banksystemet upprätthålls. Om allmänheten anar att en bank står inför en betalningsinställelse eller konkurs drabbas banken osvikligt av en så kallad ”run”, det vill säga att inlånarna springer till banken för att ta ut sina pengar. Ingen bank klarar en stor run.

I ett sådant läge försvinner bankens likviditet snabbt som en avlöning och banken måste börja neka kunder att ta ut sina pengar. Då har vi nått en slags härdsmälta som raderar förtroendet inte endast för den aktuella banken utan för hela det finansiella systemet. Detta är något som regeringar vill undvika med alla medel. Reglerna om kapitaltäckning är tänkta som ett sätt att minska risken för att sådana situationer skall inträffa, därför nu Basel III.

Problemet är att det handlar om att begränsa risker vilket i sig är ett väldigt komplext begrepp. Om vi håller oss till en banks utlåning så finns det en mängd tänkbara risker som låntagarens finansiella stabilitet, branschen som låntagaren befinner sig i, landet i vilket låntagaren är verksam och domicilierade risker (valutarisk, politisk risk etc), säkerheten för det specifika lånet och så vidare. Förutom utlåning har bankerna egna positioner som också innebär risker av olika slag och som kan vara nog så svåra att kvantifiera.

Grundtanken för kapitaltäckningsreglerna är att varje tillgång skall åsättas ett procentuellt krav på eget kapital i förhållande till, något förenklat, tillgångens nominella värde. Ett blancolån utan specifika säkerheter kräver mer eget kapital än exempelvis innehavet av en statsobligation även om en statsobligation ingalunda är riskfri, något vi blivit varse under den pågående eurokrisen.

Man summerar sedan dessa procentuella ”kapitalvikter” för en given bank och kommer fram till en riskvägd tillgångssumma, X. Mot denna summa ställs bankens egna kapital, Y, och vi bortser nu från till eget kapital närstående finansieringsformer, typ förlagslån, konvertibler med flera.

Relationen Y:X ger oss en slags soliditetstal. Låts oss säga att detta soliditetstal, enligt gällande kapitaltäckningsregler, inte får understiga 5 procent. Det innebär att en bank som har riskvägda tillgångar uppgående till 100 måste ha ett eget kapital på minst 5 och i konsekvens därmed skulder på högst 95. På finansslangsvengelska kan således banken i fråga ”geara” sitt egna kapital 19 gånger (19 x 5 = 95).

Basel III handlar om hur alla dessa ”riskberäkningar” skall ske. Som alla vet blir resultatet av en beräkning inte bättre än kvaliteten på de värden som sätts in i formlerna. Då infinner sig ett annat problem som uppmärksammats av Bank of England och den brittiska finansmyndigheten, Financial Services Authority (FSA).

Kan vi lita på att de tillgångsvärden som anges i bankernas balansräkningar är realistiska? Naturligtvis inte och som påpekats ovan ligger det i människans natur (även bankchefer) att inte alltid vilja se sanningen i vitögat, att vilja ”smeta ut” en förlust under ett antal år för att optiskt minska katastrofen eller hoppas på bättre tider för att inte säga mirakel.

Tillsammans med bland annat Bank of England har FSA skärskådat fyra av de största brittiska bankerna; Royal Bank of Scotland, Barclays, Hong Kong & Shanghai Banking Corporation (HSBC) och Lloyds Banking Group. Man studerade framför allt tre områden: Kreditrisker, bankernas egentillverkade riskviktmodeller samt legala risker i form av möjliga skadeståndskrav, böter med mera till följd av dåliga råd, regelöverträdelser (till exempel penningtvätt), marknadsmanipulationer av olika slag (tänk Liborskandalen, kursmanipulationer etc).

Man konstaterade att dessa banker sannolikt skulle behöva reservera kanske dubbelt så mycket som man hittills gjort och det är inte fråga om några felräkningspengar. Extrapolerat på hela det brittiska banksystemet kan det röra sig om uppåt 50 miljarder brittiska pund!

Det finns naturligtvis mycket som talar för att den här typen av underreserveringar förekommer i en mängd andra banker och på andra håll i Europa. Har till exempel den svenska Finansinspektionen gjort liknande beräkningar för våra fyra största banker eller har man nöjt sig med att i olika kommittéer diskuterat riskvikter och andra mer tekniska frågor i kapitaltäckningsmodellernas underbara värld?

Om den brittiska undersökningen visar på ett generellt fenomen så blir det ju endast ett stort slag i luften att räkna ut kapitaltäckningen om än med de mest förfinade modeller.

Naturligtvis finns banker som har sina tillgångar betryggande värderade och de blir självklart irriterade över att drabbas av en konkurrensnackdel visavi de manipulerande bankerna. Varför? Allt handlar om det vi kallar ”leverage” eller ”hävstång” som är ett så viktigt begrepp för all bankverksamhet.

Aktieägarna önskar högsta möjliga avkastning på det egna kapitalet, det vill säga deras kapital.

Den klassiska leverage-formeln skrivs RE = RT + (RT – rs) x S/EK där;

RE = avkastning på eget kapital (%)

RT = avkastning på totalt kapital (%)

rs = genomsnittlig finansieringskostnad (%)

Låt oss för resonemangets skull anta att en bank har följande nyckeltal:

S = skulder = 95

EK = eget kapital= 5

TK = totalt kapital (EK + S) = 100

R 1 = resultat efter räntor = 2

R 2 = resultat före räntor = 4

R = räntekostnad i absoluta tal = 2

Vi kan då räkna ut avkastningen på eget kapital enligt följande:

RE = 4/100 + (4/100 – 2/95) x 95/5 = 0,04 + (0,04-0,021) x 19 = 40,1

Sambandet åskådliggör hur en till synes liten höjning, säg 0,5 procentenheter, av räntemarginalen (RT-rs) ger en ökad avkastning på eget kapital med närmare 6 procentenheter.

Den höga avkastningen på eget kapital beror i hög grad på den kraftfulla ”hävstången” eller det relativt låga egna kapitalet (5) jämfört med skulderna (95). Så länge avkastningen på det totala kapitalet (RT) är högre än den genomsnittliga finansieringskostnaden (rs) ger en ökande skuldsättning (lägre soliditet), ceteris paribus, en allt högre avkastning på det egna kapitalet.

Vi tänker oss nu en annan bank med exakt samma storlek och kapitalstruktur men där det upptäcks att tillgångarna är övervärderade med 2 %. Detta innebär att de totala tillgångarna inte är 100 utan 98. Vidare att det egna kapitalet nu är endast 3, nedskrivningarna slår ju mot det egna kapitalet.

Den faktiska soliditeten är nu endast 3 procent (3:98) vilket är 2 procentenheter under det tillåtna. För att uppnå den minimala kapitaltäckningen, det vill säga en soliditet på 5 procent eller en skuldsättningsgrad på 19 måste den tänkta banken dra ned sitt totala kapital till 60 eller med 40 procent!

Alternativet är att be ägarna om mer kapital. Självklart innebär en sådan kontraktion ett betydligt försämrat resultat i absoluta tal och omöjliggör i det korta perspektivet ny business. Istället får ansträngningarna inriktas på desinvesteringar, det vill säga att om möjligt sälja av tillgångar. Om banken kan undgå dessa justeringar innebär det ju helt klart en orättmätig fördel gentemot de mer prudentliga konkurrenterna.

Jag har i en tidigare krönika refererat till en amerikansk undersökning som visade att ett enkelt soliditetstal (EK:TK) hade bättre prognosförmåga än Basel-reglerna när det 2006 gällde att förutse vilka banker som skulle drabbas hårdast i den kommande finanskrisen. Det finns således en hel del som talar för att de alltmer komplicerade kapitaltäckningsreglerna inte endast är dyrbara och svåra att hantera utan dessutom eventuellt inte alls fyller det tänkta syftet.

Den moderna revisorsvetenskapen är ju inriktad på att redovisa ”rättvisande resultat” för varje år snarare än att tillämpa den gamla hederliga ”försiktighetsprincipen”. Vissa banker som inte gjort tillräckliga avsättningar skyller detta på just revisorernas synsätt.

Jag undrar om det inte vore bättre att ha enklare kapitaltäckningsregler som är fullt begripliga och rimligt hanterbara för dem som faller under dem. En sådan förenkling skulle kompletteras med en obligatorisk procentuell avsättning till en riskreserv utöver ordinarie nedskrivningar. Den obligatoriska reserven, till vilken avsättningar skall vara skattemässigt avdragbara, skulle till exempel efter 3-5 år till säg hälften kunna omvandlas till eget beskattat kapital efter en särskild revision som bekräftade att utrymme fanns att minska reserven.

På så vis skulle en obligatorisk och successiv konsolidering ske av banksystemet till båtnad för samhället och allmänhetens förtroende och där de obligatoriska avsättningarna aldrig skulle kunna omvandlas till utdelningsbara medel. Å andra sidan skulle det ge bankerna och dess ägare billig finansiering, visserligen skattesubventionerad.

Vän av ordning kanske då säger att det blir svårare att analysera bankresultaten för de marknadsnoterade bankerna. Men värre svårigheter än så föreligger redan för analyskåren.

Den finansiella världen har blivit så pass komplicerad att den inte går att pressa in i enkla och begripliga formler varför jag tror att ytterligare ”modellbyggen” vad kapitaltäckning anbelangar har nått vägs ände och att det vore tillrådligt att återgå till enklare modeller och komplettera dessa med mer generella metoder.

Att som nu tillåta vissa banker att laborera med sina egna riskmodeller tror jag inte har framtiden för sig då lockelsen att vid behov manipulera dessa lätt blir övermäktig.

Det har i denna debatt förekommit förslag att juridiskt isolera finansieringen av bankernas trading- och rena spekulationsverksamhet. Det tror jag vore en bra modell och där i sådant fall ”moderbankens” insats av eget kapital och lån skulle begränsas för att isolera risken för banken. Man skulle då för denna verksamhet till stor del vara hänvisad till extern finansiering som naturligtvis skulle bli mycket dyrare än bankens genomsnittliga räntekostnad som ju i de flesta fall sänks kraftigt av det förhållandet att inlåningskunder i stor sett inte får någon ränta om de önskar ha pengarna omedelbart tillgängliga.

Det är rimligt att ren trading- och spekulationsverksamhet får finansieras på marginalen och avkastningen från sådan verksamhet ställs mot en med hänsyn till risker med mera marknadsmässig finansieringskostnad.

Man undrar om Sveriges representanter under de oändliga diskussioner som måste ha förevarit i olika kommittéer inom EU och på annat håll under årens lopp, kommit med några nya fräscha och kreativa idéer eller om de som byråkrater pläga göra endast följt med strömmen och närsynt filat på den gamla modellen?

Liksom för biltillverkare räcker det inte i längden att endast laborera med färger, lister och kromdetaljer utan då och då komma fram med något helt nytt.