Förvärvslust i Telenor: Monopoliseringens kraft

”Monopolized – Life in the age of corporate power”, heter en färsk bok av amerikanen David Dayen. Det ar en av de mest intressanta ekonomiska böcker som har publicerats i år för den som söker svar på den stående frågan i SVT:s ”På Spåret”. Vart är vi på väg? 

Jo, mot ett allt mer koncentrerat näringsliv där allt fler branscher går igenom den som har den ekonomiska omskrivningen, ”konsolidering”. Det handlar helt enkelt om att bygga monopol och oligopol för att uppnå det eftersträvade ”prisledarskapet”.

En av få motkrafter till denna trend har varit EU-kommissionen och dess tidigare konkurrenskommissionär Margrethe Vestager. Hon drev på för att begränsa den pågående konsolideringen av den europeiska telekommarknaden, där kommissionen 2016 stoppade Hutchisons brittiska operatör Three från att gå ihop med Telefonicas O2. Även Telenors och Telias försök att slå ihop sina danska verksamheter stoppades i den vevan.  

Men i maj i år kom ett rejält bakslag när EU-domstolen upphävde beslutet att stoppa Three och O2 från att gå ihop. Så uppgifterna i svenska Telekomnyheterna om att norska Telenor för förhandlingar om att ta över Hi3G Holdings AB, som just ägs till 60 procent av Hutchison och Investor AB resten, kommer i sammanhanget som ett brev på posten. Det är en klockren affär för bolagen och dess ägare, men inte för kunderna, och den enda stötestenen, om inte konkurrensmyndigheterna lägger sig i, är för de båda att komma överens om en köpeskilling.

Hi3G bedriver ju operatörsverksamhet i Danmark och Sverige under varumärket 3. På såväl den svenska som danska marknaden innehar Tre fjärdeplatsen mätt i marknadsandel, med en 14 procentig andel på båda marknaderna. Telenor är två i Danmark efter TDC och trea i Sverige efter Telia och Tele2. Tre i Danmark har i princip varit olönsamt sedan starten, medan Tre i Sverige har tjänat hyfsat med pengar under de senaste fem åren, med undantag för 2018 då man åkte på en rejäl momssmäll. 

Skillnaden i Tres lönsamhet på de olika marknaderna beror helt på hur marknadsledarna TDC respektive Telia har agerat. TDC har haft en mer aggressiv prispolitik medan Telia har försökt hålla uppe prisnivå, vilket gett en hög lönsamhet i det korta perspektivet, men också bjudit in konkurrenterna att tjäna pengar.

Med ett samgående så blir Telenor i ett kliv marknadsandelsmässigt jämbördig med ettan på respektive marknad. Det är en mycket attraktiv position eftersom man då kan uppnå just detta prisledarskap. Skalfördelarna inom operatörsverksamhet är ju mycket stora, där de löpande kostnaderna för varje ny kund går mot noll.  Genom att slå ihop Telenor och Tre kan man i praktiken plocka bort det ena bolagets kostnader.  Den stora förloraren på en affär är marknadstrean Telia. De har redan problem med lönsamheten i Danmark och tar Telenor över Tre så ser marknadsläget ganska hopplöst ut.

Ännu så länge har inte ingen affär bekräftats, men Telenor är hungrigt. I april i fjol köpte man majoriteten i finska DNA som har en 29 procentig andel och är två efter Telia. Den affären var mindre kontroversiell eftersom Telenor inte hade någon egentlig verksamhet i Finland.

Den krassa verkligheten i operatörsbranschen är emellertid att det enda rationella är att det finns en operatör på varje marknad. Skalfördelarna och nätverkseffekten gör att en aktör till slut blir helt dominerande. Det är också helt ekonomiskt meningslöst att ha parallella nät. Verksamheten är vad man kan beskriva ett naturligt monopol. Och privata oreglerade monopol är såväl i teorin som i praktiken den sämsta av världar i ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Den krassa verkligheten i operatörsbranschen är emellertid att det enda rationella är att det finns en operatör på varje marknad. Skalfördelarna och nätverkseffekten gör att en aktör till slut blir helt dominerande. Det är också helt ekonomiskt meningslöst att ha parallella nät. Verksamheten är vad man kan beskriva ett naturligt monopol. Och privata oreglerade monopol är såväl i teorin som i praktiken den sämsta av världar i ett samhällsekonomiskt perspektiv.

För en privat monopolist handlar det om att konservera sina övervinster, inte om att driva den tekniska utvecklingen och det samhällsekonomiska perspektivet. Comcast och andra amerikanska bredbandsmonopolister är paradexempel på detta, liksom Comhem i sin gamla form. Lägger vi därtill den allt mer brännande säkerhetsaspekten så finns inga skäl för att inte den digitala infrastrukturen ska vara en så kallad Gemensamhetsanläggning, som vilken väg i vilket fritidshusområde som helst, fast på en lite högre nivå. Det vill säga den gemensamhetsanläggning som vi kallar staten.

Det är ingen ny tanke, även om den nyliberala privatiseringsvågen under 90-talet försökte vända på detta. Gravitationens lagar har emellertid inte ens dessa privatiseringar kunnat mota. Frågan är bara var i världen som förta steget kommer att tas. Tiden är mogen.