Feminismens snuttifiering

Nu tar jag endast tre exempel som jag råkat läsa de senaste dagarna.

Det första gäller Jennifer Wegerup som i Aftonbladet ondgör sig över julen under rubriken ”Den falska idyllen når sin kulmen i jul”. Det är ju enligt våra professionella feminister alltid synd om kvinnan. Men alldeles särskilt synd om henne är det vid jultid. Då skall hon storhandla, stå vid spisen, pynta hemmet och mitt i denna misär tvingas hon tindra med ögonen och se på Kalle Anka så att inte barnen blir ledsna. Det ställs krav på en idyll men den är ju så förljugen enligt Wegerup.

Min känsla är att många kvinnor i detta kollektiv av skrivande vänsterfeminister hellre än att ägna sig åt julpyssel sitter på sina stamlokus i Stockholm, dricker vin och babblar öronen av varandra. Hem, barn, förväntningar, illusioner, drömmar, estetik det är för borgarpacket vilkas kvinnor är grundlurade av patriarkatet. Men vi har alla våra illusioner och orealistiska drömmar, det är ju nödvändigt för att överleva, något som vänsterfeministerna förtränger. Jag tror att det är dessa unga kvinnor – snarare än borgarbrackorna – som just nu genomgår en existentiell kris.

Det andra exemplet gäller Pernilla Ericsons krönika ”Det var fanimej inte bättre förr”, också den publicerad i Aftonbladet.

Hon skriver bland annat att 41 procent av de kvinnliga krönikörerna och ledarskribenterna ofta får ta emot kommentarer som riktar sig mot deras kön. Detta är naturligtvis beklagligt då man även vid häftiga meningsutbyten bör upprätthålla ett anständigt språkbruk. Nu är det ju så att denna språkliga förgrovning gör sig gällande i hela samhället och riktar sig inte endast mot journalister och krönikörer. Inte minst i våra skolor där ”svennehora” och ”blatte” endast är två förnedrande ord ur en mycket rik fatabur.

Vad jag tror vänsterfeministerna dock inte förstår är att en majoritet av ”folket” tycker genuint illa om de åsikter som förs fram av dess krönikörskrivande företrädare men att man ofta saknar tid och kanske möjligheter att i anständiga ord bemöta kvinnorna. Alla är ju inte födda debattörer och då tar man till personangrepp och smädelser för att uttrycka sin frustration. Kvinnorna jag här talar om har helt enkelt blivit lite ”cokeyed” eller kanske närsynta, de skriver för varandra, inte i folkets namn.

För första gången i historien tillåts inte längre journalister att stå oemotsagda och det är naturligtvis oerhört frustrerande för kåren som lite till mans är prinsessor på ärten. Till nya fenomen hör överdrifter som förhoppningsvis slipas av med tiden.

Mitt sista exempel är en krönika av Kristin Lundell i Svenska Dagbladet som teoretiserar om den senaste James Bondfilmen Skyfall och ser här, lika pricksäkert som en romersk augur, tecken på framåskridande. För första gången någonsin tillåts alfahanen Bond att gråta när hans chef dör av sina skottskador i hans starka armar. Detta tas som tecken på att grobianhannen nu drar sig tillbaka dit han hör hemma, i de mörka grottornas hålor.

Sedan tar Lundell upp den svarta kvinnotårtan som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth så fördomsfritt satte kniven i samt den likaledes svarta dockan som redigerats bort i Disneys julfilm. Att 96 procent av Aftonbladets läsare tycker att det var olyckligt att den svarta dockan i Kalle Anka försvann ger Lundell inte mycket för. Och så kommer det en slutsats som jag inte begriper; ”Det är ofta de som befinner sig i överläge som tycker sig ha tolkningsföreträde”.

Bortsett ifrån att jag inte hänger med här i Lundells resonemang så får man väl säga att det är att kasta sten i glashus. Är det någon grupp som har tolkningsföreträde och som dessutom sitter på problemformuleringsprerogativet som det så stiligt heter, är det just mediernas frontfigurer.

För att knyta ihop julsäcken; Trots allt eländigt kvinnogöra inför julen så får väl Jennifer Wegerup vara tacksam för att hon inte måste ha manlig eskort när hon är ute på staden och handlar. Hon behöver inte heller riskera att bli tvångsklippt om hon glömmer att sätta på sig slöjan som nu sker på Kairos gator efter att det Muslimska Brödraskapets man, Muhamed Morsi, tagit över landet.

Varför engagerar sig inte den svenska vänsterfeminismen i lite större frågor och lämnar snuttifieringen därhän? Varför engagerar de sig inte i de förtryckta muslimska kvinnornas sak? Svaret är enkelt; Den svenska feminismen är en renodlad vänsterrörelse och den ogudaktiga vänstern har ingått en ohelig allians med de minst sagt religiösa islamisterna. Och då går det inte an att angripa de muslimska grottmänniskorna och alfahanarna. I det fallet får patriarkatet frodas fritt utan nålstick från våra feminister som, liksom den arkaiska borgerliga hemmafrun, endast ägnar sig åt småsaker, det vill säga det lilla livet.

Nu såg jag att den egyptiska aktivisten Aliaa Magda Elmahdy tillsammans med några systrar från kvinnoorganisationen Femen demonstrerade helnakna utanför Egyptens ambassad i Stockholm med slagord målade på sina kroppar. Knappast något som islamismen officiellt omfamnar. Men tror ni ändå inte att den manliga ambassadpersonalen gluttade bakomgardinerna och dreglade lite åt det förbjudna de fick se?

Egypten ser ut att ersätta en sekulär diktatur med en islamistisk dito. Vad tror våra feminister om kvinnans situation framöver i Egypten? Det finns alltså viktiga områden för feminismen att engagera sig i och detta var endast ett aktuellt exempel. Med risk för att beskyllas för sexism; Varför anslöt ni er inte till demonstrationen utanför Egyptens ambassad? Det hade onekligen imponerat.

Nej, ni har valt den breda, enkla vägen och därför förtjänar ni inte respekt.