Fartkamerorna en kassako för staten

Sverige har nu över 700 fartkameror. De har tillsammans kostat mer än 350 miljoner kronor att sätta upp. Det är en klok investering av myndigheterna. Nästa år räknar Rikspolisstyrelsen med att fartkamerorna ska fånga 200.000 fortkörare. Eftersom det allra lägsta bötesbeloppet är 1.500 kronor innebär det minst 300 miljoner kronor per år – och förmodligen mycket mer. Vilken annan investering kan konkurrera med det? Möjligen Jack Vegas-automaterna, som statliga Svenska Spel placerar ut på förortskrogar i samma takt.

I George Orwells klassiker ”1984” var språket viktigt för Storebror. Så är det även i verkligheten. I officiella sammanhang har Vägverket döpt fartkamerorna till ”trafiksäkerhetskameror”, men allt oftare kallar myndigheten dem också för ”Livräddare”. Jag förstår dem. ”Kassakor” har inte riktigt samma fina klang.

Vägverket hävdar att dagens 700 kameror beräknas rädda 20–30 liv om året, tack vare sänkt hastighet. Det har man kommit fram till tack vare en statistisk formel: ”Varje sänkning av medelhastigheten med en kilometer i timmen sparar cirka 25 liv i Sverige”.

Sannolikhetslära i all ära: det är individer som kör bilar, och inte datapunkter. Bakom varje olycka finns individuella orsaker, inte ödet.

I Storbritannien började därför polisen 2005 att rapportera orsakerna till varje trafikolycka – det vill säga inte bara när, var och hur den hände, utan också varför. Den senaste rapporten – ”Road Casualties Great Britain 2006” – publicerades i september och baseras på studier av orsakerna till 145.798 olyckor.

I fem procent av olyckorna var hastighetsöverträdelse en trolig – eller i alla fall möjlig – anledning. För dödliga trafikolyckor var siffran 14 procent. Bakom den anonyma procentsatsen döljer sig 381 tragiska dödsolyckor. Men också individuella förklaringar. Samvariationen mellan rattfylleri och dödlig fortkörning är en sådan. Samvariationen mellan bilbälte och dödlig fortkörning en annan. Bägge är signifikanta. På ren svenska innebär det att berusade förare oftare struntar i att använda billbältet och oftare kör fortare än de klarar av. Hur många av de 381 olyckorna som också orsakades av rattfulla förare vet vi inte.

En annan unik studie av orsakerna till trafikolyckor gjordes av Virginia Tech Transportation Institute på uppdrag av amerikanska National Highway Traffic Safety Administration. Den publicerades i våras, och bygger på studier av 100 faktiska fordon som försågs med video och andra sensorer och sedan följdes under ett år. Nästan 80 procent av alla olyckor föregicks av någon form av ouppmärksamhet från föraren. De viktigaste orsakerna var sömnighet och distraherande aktiviteter, som mobiltelefoner.

Visst spelar hastigheten roll. Om du är full, utan bälte och börjar fippla med mobilen så dör du inte om bilen står stilla. Inte ens om du kör 10 kilometer i timmen. Men i vanlig landsvägsfart är sannolikheten hög att du dör vid en eventuell frontalkrock. Det vill säga att hastigheten var för hög. Men var det verkligen farten som dödade, eller någonting annat?

Frågan är hur många nyktra, pigga bilförare med bilbältet på som är inblandade i dödsolyckorna – eftersom det är de som fartkamerorna bötfäller på löpande band.

Enligt Rikspolisstyrelsens ATK-sektion i Kiruna som ansvarar för kamerorna handlar det om bilförare som kör 10 till 15 kilometer i timmen för mycket. Svenssons helt enkelt.

De riktiga fortkörarna har inte bara lärt sig var skåpen står – de har dessutom köpt laservarnare och spray som gör nummerplåten omöjlig att avläsa. Berusade förare har fartkamerorna ingen möjlighet att stoppa, inte heller de som kör utan bälte, pillar sig i näsan eller helt enkelt är för trötta för att köra bil.

Det tacksamma med Svenssons är att de betalar sina böter oavsett hur höga de är. I fjol fördubblades böterna för fortkörning. Ändå ökar antalet bötfällda. I somras var ökningen 16 procent.

Det kom knappast som någon överraskning för myndigheterna. Så sent som i våras publicerade statliga VTI en genomgång av forskningsläget som visade att höga böter inte har någon effekt på hastigheter. Inte ens en fördubbling av bötesbeloppen faktiskt.

Ändå förs precis sådana krav fram av fartmotståndarna. Det talas om en ny fördubbling av bötesnivåerna. Att det inte skulle innebära något för hastigheterna vet vi redan. Att det skulle innebära desto mer för statskassan vet vi också.

Låt mig berätta om två exempel där man höjt hastighetsgränserna och där skadorna minskat..

På andra sidan sundet höjde Danmark hastighetsgränserna på sina motorvägar för några år sedan. 110 kilometer i timmen blev 130 kilometer i timmen på halva motorvägsnätet. Hade de svenska fartmotståndarnas profetior slagit in skulle antalet döda öka med 50 procent. Istället minskade de med tio procent.

1995 blev det möjligt för USA:s delstater att höja hastighetsgränsen. Många delstater tog chansen att höja från 55 mph till 70 och i vissa fall 75 mph. Debattvågorna gick höga. Motståndarna varnade för 6.400 ytterligare dödsfall och miljontals trafikskador. Tio år senare har vi facit. Antalet döda på de amerikanska motorvägarna har sjunkit med 16 procent mellan 1995 och 2005. Antalet skadade har minskat med 37 procent. Hårdare tag mot alkohol i trafiken, bättre vägar och bättre bilar sägs vara förklaringarna.

Att investeringar i bättre vägar räddar liv är till skillnad från hastighetens roll oomtvistat. I Sverige har de så kallade 2+1-vägarna räddat 30 liv om året, enligt en rapport från VTI. Därför minskar antalet döda i mötesolyckor.

Däremot är det faktiskt fler som dör i singelolyckor utanför tätorterna jämfört med för tio år sedan . Enligt VTI:s forskare är anledningen ”försämrat trafikantbeteende, alkohol, mobiltelefonpratande m.m.”. Vägverket har gjort en studie av just singelolyckor med dödlig utgång. I den slår man fast att ”en kombination av hundraprocentig bältesanvändning, räcke eller breda rensade flacka sidområden bedöms reducera antalet dödade i singelolyckor med upp emot hundra procent.” Utan lägre hastighet alltså.

Hur mycket skulle det kosta att bygga säkrare vägar? Eller omvänt – hur mycket bättre vägar skulle vi kunna bygga för de 16 miljarder kronor som Norrbotniabanan beräknas kosta?

Det vore osannolikt. Men 1.000 fartkameror på våra vägar är inte en omöjlighet. Inte heller en ny fördubbling av bötesnivåerna – trots att de senare inte har någon effekt på hastigheten, och trots att det heller inte är självklart hur farlig hastigheten är i sig.

Ingen vet heller om fartkamerorna gör oss till bättre bilförare eller sämre, eller om de kommer att användas till annan övervakning i framtiden.