Catching a falling knife

De flesta sedan länge etablerade partierna har en bas av väldigt trogna sympatisörer. ”Min farfar och min far röstade på socialdemokraterna”. ”I vår familj har vi alltid varit moderater” och så vidare. En stor del av väljarkåren har dock med åren blivit betydligt rörligare och byter fördomsfritt parti mellan valen.

Den trogna skaran av väljare kan säkert tåla en mindre renovering och kanske även en pietetsfylld tillbyggnad men vid någon punkt, där det faluröda huset med vita knutar plötsligt målats rosa, flyger locket av tryckkokaren och man byter parti. Något sådant verkar nu ske bland såväl Camerons som Reinfeldts kärnväljare.

Cameron, liksom Reinfeldt, brottas med en koalitionsregering dock med endast en koalitionspartner, Liberaldemokraterna. Cameron har även en usel brittisk ekonomi emot sig med en lång period av stagnation, hög skuldsättning, budgetunderskott, försämrad kreditrating, integrationsproblem, fallande valuta med mera. Annars är det väl den förkättrade EU-frågan som är Camerons värsta huvudvärk. Även om EU:s föreslagna bonustak för banktjänstemän säkert är populärt hos den stora allmänheten är det ett dråpslag mot London som finanscentrum.

Om jag fattat saken rätt vill Cameron nu sätta upp en önskelista för förändringar i Storbritanniens åtaganden och bindningar till EU, ett separatavtal helt enkelt. I en osäker framtid skall så ordnas en folkomröstning angående huruvida britterna vill vara med i EU med ändrade förutsättningar eller helt enkelt lämna. Skälet till denna modell är väl för att Cameron skall kunna visa att ”EU fick ändå en chans”. De flesta EU-experter förefaller dock mycket skeptiska till att britterna skulle få beställa från en à la carte meny.

Även i Nederländerna framförs nu allt starkare krav på att låta folket säga sitt angående EU-medlemskapet. Politikers motvilja inför folkomröstningar är ju just att de har en väldig demokratisk, och därmed moralisk, kraft och sådant vill många politiker undvika. Demokrati, transparens och folkligt inflytande är sådant man talar om vid konferenser, linjetal och andra solenna tillfällen. Men att släppa loss de demokratiska krafterna vind för våg anses vara något ganska obehagligt.

Mot sig har Cameron också opinionsframgångarna hos det nya uppstickarpartiet UKIP (United Kingdom Independence Party) med dess oefterhärmlige ledare Nigel Farage. Farage sitter sedan länge i EU-parlamentet men är en kompromisslös EU-motståndare. UKIP har dessutom en kritisk inställning till den brittiska invandringspolitiken. På så vis finns klara likheter mellan UKIP och Sverigedemokraterna.

Till skillnad från SD:s partiledare, Jimmy Åkesson, som har en ganska lågmäld framtoning, är Farage en ”slugger” och dessutom en mycket skicklig retoriker. Det finns ett stort underhållningsvärde i att se och höra Farage attackera ordföranden i det Europeiska rådet Herman van Rompuy, EU-kommissionens ordförande José Manuel Baroso samt den nyvalde, och tillika, maktgalne talmannen i EU-parlamentet, tysken Martin Schultz.

Om UKIP:s stöd i opinionen fortsätter att öka och Storbritanniens ekonomi inte visar tecken på vändning inom kort kan det mycket väl hända att Camerons ledarskap för Tories snart på allvar ifrågasätts. Det krävs endast att 46 av Tories 300 underhusledamöter skriver under så är ett partiledarval för handen. Britterna har ett betydligt mer osentimentalt förhållande till sina politiska ledare än vad vi är vana vid.

Den svenska alliansregeringen, och då inte minst Reinfeldt, står inför liknande problem som Cameron även om den svenska ekonomin i dagsläget ser betydligt stabilare ut än den brittiska. Opinionen sviktar, de gamla trogna moderaterna gillar inte rosa hus, budgetsaldot skrivs nu med röda förtecken, två allianspartier riskerar att åka ur riksdagen. Om allt detta sker är det ofrånkomligt exit för Reinfeldt efter nästa val. Jag vet inte om någon slags teknisk valsamverkan skulle kunna ändra på detta förhållande men jag tror att alliansen redan avvisat sådana tankar.

För första gången hörde jag också häromdagen finansminister Anders Borg darra på manschetten. De direkt synliga kostnaderna för asylinvandringen rusar i höjden och regeringen tvingas nu ”koka i böckerna” och finansiera dessa ökade kostnader med nedskärningar i biståndsbudgeten. Det som göms i snö kommer fram i tö heter det och vi kommer att få se mer av detta i närtid.

Vi har bundit ris åt egen rygg och det är regeringen Reinfeldt som bär ansvaret för detta. När historien skrivs kommer det inte heta att Reinfeldt var framgångsrik och vann två val. Det kommer att stå att denna regering raserade vårt land när det kommer till äldrevård, skola, pensioner, försvar etc. De intecknade våra barns framtid, bland annat genom att tillåta skolans förfall. Vi är snart en andra rangens nation som slarvat bort de oerhört goda möjligheter vi hade att resa oss upp som ett framtidsinriktat kunskapssamhälle.

Reinfeldt är fortfarande ung. Varför, efter två valsegrar, skulle han vilja leda partiet in i en valförlust och bli oppositionsledare? För den likaledes unge Anders Borg att ta över efter Reinfeldt ter sig som etter värre. Som man säger i finansbranschen; ”don’t try to catch a falling knife”!

Våra politiker styrs inte längre av ideologi och patos utan av resultat. Och när resultaten faller är det bäst att hoppa av i tid för att slippa samla upp misslyckandet, som förr eller senare alltid kommer.

Min tro är därför att såväl Reinfeldt som Borg kommer att avgå i god tid innan valet 2014 och att vi får se en helt ny ledning för de ”Nya Moderaterna”. Mitt tips är att det blir en kvinnlig partiledare, Gunilla Carlsson. Hon var så oerhört foglig när Borg ”beordrade” henne att avstå från tidigare givna biståndsanslag. Kanske har hon redan fått frågan?