Brexit: Nu börjar de riktiga brexitförhandlingarna

Theresa May och hennes ”party whip” försöker nu piska in budskapet att det är det här avtalet som gäller för att få alla ombord på ”den bästa och enda tänkbara dealen”. 
För tillfället ser det dock mörkt ut. Antalet som stöder respektive är emot avtalet är för närvarande inte tillräckligt många. May lever på ett svagt parlamentariskt stöd på tretton röster. Tio av dessa kommer från det nordirländska DUP som har lovat att rösta ned avtalet. Tillkommer gör libdems, labour, skotska nationalistpartiet och de egna upprorsmakarna inom tories, där mer än 90 ledamöter öppet har kritiserat avtalet. 

Därmed är det en mycket brant uppförsbacke hon står inför. Det glunkas om att en första omröstning ska ske andra veckan i december, möjligen onsdagen den 12 december, precis innan EU-toppmötet den 13 december.

Det är i sista stund. Jag har sagt i teve att May överlever brexit, men det kan mycket väl bli att May förlorar i denna omröstning, i hopp om att britterna ska kunna tvinga fram någon kosmetisk förändring i avtalet, för att sedan kunna rösta om det en andra omgång. Men EU-sidan har tydligt signalerat att det inte kan bli tal om nya förhandlingar. 

Min tro är ändå att de motsträviga parlamentsledamöterna kryper till korset, under mycket grymtande för att undvika politiskt kaos och ett cliff-edge scenario, att lämna EU utan något avtal alls. Rädslan inför steget ut i det okända, att lämna utan ett avtal, kan i väljarnas ögon framstå som tillräckligt allvarligt för att de brittiska ledamöterna ska kunna gå med på avtalet. 

Avtalet, som det står, måste lotsas genom de 27 medlemsländernas parlament, så ett nytt omförhandlat avtal kan britterna glömma.

Britterna kommer att lämna EU. Processen är helt enkelt för långt gången för att stoppa. Alternativet är att britterna kraschar ut, utan avtal, om 165 dagar, den 29 mars 2019. Det dryftas även om möjligheten till en andra folkomröstning, men det får ses önsketänkande. En sådan skulle ha starka legitimitetsproblem.

Om britterna längre fram vill komma tillbaka till EU, så kan de ansöka har EU:s förhandlingschef Michel Barnier klargjort. Ser man på exemplet Norge, som tjugofem år efter nej:et inte är i närheten av ett EU-medlemskap, så borde den sannolikheten politiskt sett vara mycket liten och dröja mycket länge.
 
Det är alltså ett avbräck för alla EU-länder att ett av de största länderna väljer att stå utanför samarbetet. För att låna Macrons ord från i söndags, ”detta är inte ett tillfälle till att vare sig glädjas eller en dag för att sörja. Det är ett suveränt folks val. Det är tid för värdighet och ansvarstagande” …”Detta visar att EU har ett ”element av bräcklighet och tydligt ännu kan förbättras”.
 
Politiskt och praktiskt kommer brexit att få konsekvenser. Allt måste lösas med separata avtal för att på något sätt få tillgång till EU-myndigheter för finansiella marknader (ESMA), livsmedel (EFSA), säker luftfart (EASA), mot grov, gränsöverskridande brottslighet och terrorism, (Europol och Eurojust), med flera som britterna inte kan undvara. Men relationen blir en annan, mer komplicerad och utan direkt inflytande. 

Om det blir en hård brexit lär det bli milslånga lastbilsköer vid gränserna och kostnaderna för tullklarering kommer öka markant. Mer oroväckande är att det skulle kräva en hård gräns mellan Irland och Nordirland. Vad det skulle leda till i fråga om krav från de skotska nationalisterna och möjligen även på Nordirland, vill London inte tänka på. Det borde möjligen kunna få parlamentsledamöterna att besinna sig, men hittills har de förhållit sig avvaktande till logik.
.
Blickar vi framåt bortom själva brexit-skilsmässan så är därför den politiska deklarationen som bifogades avtalet av yttersta vikt. Det växte från sju punkter till tjugosex sidor. Även om det är icke-bindande, på en hög, abstrakt nivå, så pekar det ändå framåt. Det lär göra det lättare för vissa att svälja själva brexit-avtalet (samt motsatsen för en del andra.)
 
Framför allt klargör det inte om det är en tullunion eller ska ha en gemensam extern tariff, tvärtom är språket är ytterst luddigt om detta. Det pekar på vad som ska komma efter själva utträdet och övergångsperioden, det vill säga i januari 2021. Det ger i vart fall visst hopp om framtiden. 

Vi behöver alla ett bra avtal och där verkar båda sidor vara eniga. Ett bra frihandelsavtal med Storbritannien är viktigt för Sverige och de flesta andra EU-länder, för att säkra jobb och ekonomi.

Även för EU blir det nya utmaningar. Hur påverkar Brexit EU:s budget? Hur kan man få mer EU-samarbete i viktiga gränsöverskridande frågor om man samtidigt drar åt svångremmarna för att färre ska dela på kostnaderna. Detta får vi alltså återkomma till. Brexit är inte över bara för att det är klart. Men ”Rule Britannia” är en sångtext som inte kommer att ha så stor trovärdighet framöver.
 
 
Rickard Ydrenäs är grundare av kommunikationsbyrån Ydrenas Communications. Han driver också Brexitpodden och Tullpodden.