Bråttom som 17 över Atlanten

Jag vaknar med ett ryck i min koj. Har vi gått på något? Kolliderat? Maskinhaveri? Vi befinner oss i engelska kanalen och sjötrafiken har tätnat avsevärt sedan Atlantens ganska sporadiska fartygsmöten.

Ombord finns rutinerat sjöfolk och Whitbreadseglare. Men siktet är inte målsnöret i Southampton efter sista benet i det som numera heter Volvo Ocean Race. Nej fokus ligger inte på att vinna, utan på att HINNA. Alla krafter har mobiliserats för att nå norsk hemmahamn i tid till den stora dagen; syttende mai.

Även jag, besättningens ende svensk, har motvilligt dragits in i den norska nationella yran. Över varje trimning av mesan och storsegel eller korrigering av kursen ute på Atlanten svävar bilden av ett flaggviftande Karl Johan.

Jag hade mönstrat på i Saint Thomas i Västindien. Flyt är bra att ha när man ska segla på djupt vatten och utan att planera det har jag kommit lagom till att armadan av segelbåtar som gått charter i Västindien över vintern är på väg hem över Atlanten. Av en slump stöter jag på en norsk charterkapten i hamnen i Charlotte Amalie och några timmar senare sitter jag i en liten gummibåt med resväskan i famnen, på väg ut till redden där en Swan 57:an ligger för ankar. Jag får en koj, lite enkla anvisningar och sedan börjar vi bunkra mat och dryck för överresan.

Enda haken är att jag inte kan segla. Det löser sig tänker jag och funderar på hur tydlig jag egentligen varit om mina bristande marina kunskaper när jag mötte resten av besättningen. Motorbåtsturer ut till Sandhamn kvalar kanske inte in i sammanhanget. Å andra sidan hade jag seglat Lidingö runt. Och varit sjöscout…

Efter två veckors förberedande trivselsegling bland öarna i Västindien är det dags att sätta segel på allvar. Jag börjar känna mig riktigt rutinerad; en sailor som kan gå rak över ett gungade däck. Men det ska snart visa sig att det är något helt annat att badbyxsegla i ljumma brisar och gå nattpass i stormande mörker ute på Atlantens rullande tiometersvågor. Något HELT annat.

Första känningen kommer redan när vi passerar ön Dyke Van Jost’s läsida och kommer ut på öppet hav. Nu är det på riktigt och det lutar betänkligt. Faktum är att lutningen är så stark att det inte alls går att gå rak över däck. Jag får krypa och åla mig ned i den bakre sittbrunnen. Norrmännen ler mot mig lite svårtolkat. Hade de städslat en landkrabba när allt kom omkring? Ska det visa sig att svensken kommer att ligga med huvudet nedstucket i en hink under hela överresan? Jag låter lite bogskum skölja ansiktet och stirrar envetet mot horisonten. Sjösjuk? Jag? Aldrig!

Vinden har tagit favoritkepan jag haft under hela min USA-resa och det sista jag ser av den är hur den virvlar iväg över vågtopparna. Hungern jag kände när vi lämnade Charlotte Amalies hamn är också den som bortblåst.

Fyra av Swan Charters båtar har lämnat Saint Thomas samtidigt i vad som utvecklar sig till ett inofficiellt race. Kursen sätts mot Hamilton på Bermuda och även om slutmålet är norsk hamn innan syttende så är delmålen att slå de andra båtarna till varje hamn.

När jag några dagar senare äntligen vant mig vid lutningen och kan röra mig över däck med äran i behåll är det dags att slå. Hela världen får ny slagsida och den antydan till sjöben jag skaffat mig försvinner snabbt. Tillbaka till ålning medelst hasning.

Trots olika kurser anländer alla fyra Swanbåtarna Hamilton med några timmars mellanrum. Vår båt, Anna-Sara, korsar mållinjen först men det som verkligen hägrar är en dusch, rena kläder och en gintonic på marinans klubb.

Nästa stopp är ön Pico och Faial på Azorerna, därifrån mot Lymington på engelska sydkusten. Därefter Oslo – och naturligtvis, själva slutmålet – Karl Johan i full festskrud!

Hela överresan är ett äventyr. Vi ser valar, hajar, späckhuggare och havssköldpaddor. Vi omringas av hundratals delfiner i Bermudatriangelns lugna vatten. Vi hamnar i en rykande storm som blåser sönder seglen. Vi festar grundligt i varje hamn. Vi steker flygfisk som kraschat på däck och räddar flyttfåglar från utmattningsdöden. Vi forsar fram i fluorescerande vågskum nattetid och bränner oss på portugisiska sjömän (mycket giftiga maneter) under sällsynta simturer på över sjutusen meter djupt vatten. Vi håller på att kollidera med ett mindre lastfartyg fyra på morgonen i engelska kanalen.

Det är bara en sak vi inte får uppleva …

För det som börjar som en skakning på övre däck är ingen kollision, inget haveri. Det är norrmännen som festar loss på däck och dansar in sin stora dag, den syttende mai. Mitt i engelska kanalen.

Jag kan lugnt somna om i min koj. Det här är inte mitt pass.