Vem försvarar Atatürks principer?

Många av dagens oroshärdar, inte minst i Mellanöstern, har sina upprinnelser tillbaka i tiden och för att om möjligt förstå dessa nutida konflikter är det nödvändigt med lite bakgrundskunskaper.

När det första världskriget bröt ut 1914 var Winston Churchill brittisk sjökrigsminister. Churchill tänkte inte alltid rätt men han tänkte stort och sedan skyttegravskriget etablerats på kontinenten ställde han den berättigade frågan; ”Varför måste våra män tugga taggtråd och dö som flugor i Flandern”?

Churchill kom upp med förslaget
att med sjökrigskrafter forcera Dardanellerna, landsätta trupper på Gallipolihalvön, bemäktiga sig Konstantinopel, etablera kontakt med ryssarna och tvinga Turkiet till fred. Därefter skulle man förmå Grekland, Bulgarien och Rumänien att ansluta sig till de allierade. Operationen blev en veritabel katastrof med hundratusentals döda och skadade allierade soldater och till sist fick man slå till reträtt.

På vägen ned för flodbanken passerade de retirerande soldaterna sina kamraters gravar och en soldat viskade till en annan; ”Jag hoppas att de inte hör oss nu”. Det hade varit en onödig slakt av unga män. Det var naturligtvis inte Churchill som ensam hade fattat beslutet men varit drivande och fick därför bära hundhuvudet. Ett resultat av debaclet blev att det bildades en brittisk samlingsregering där det inte fanns någon framskjuten plats för Churchill. I stället för att acceptera den mest undanskymda ministerposten av alla, som inte gav medlemskap i det inre krigskabinettet, bad Churchill om att i stället få en befälspost och begav sig sedan till skyttegravskriget.

Turkiets militäre ledare vid Gallipoli var en ung officer, Mustafa Kemal, som senare skulle bli nationsbildare och kallas Atatürk, ”turkarnas fader”. När tyskarna kapitulerat och krigets vinnare skulle göra upp befann sig turkarna på den förlorande sidan. Det ottomanska väldet skulle som en del i dessa uppgörelser nedmonteras.

Grekerna försökte roffa åt sig delar av det vi i dag kallar Turkiet men Atatürk lyckades ta initiativet och få krigsresurser till sitt förfogande varefter grekerna kastades ut. I den så kallade Lausannefreden 1923 erkändes den nya Turkiska republiken.

I skuggan av befrielsekriget genomfördes brutala folkomflyttningar och etniska rensningsaktioner som när det gällde kristna armenier och greker som av många stater anses ha varit ett regelrätt folkmord. Turkiet under Atatürk och lång tid efter hans död 1938 var en diktatur, om än en progressiv sådan då Atatürk var en reformator av stora mått. Han hade sett efterblivenheten i den muslimska världen och gjorde det nya Turkiet till en sekulär stat där det noga skulle skiljas på politik och religion.

De turkiska kvinnorna frigjordes och som ett exempel blev Atatürks dotter stridspilot. Obligatorisk skolgång infördes, latinska bokstäver infördes, utmärkande klädedräkter – med grund i religion och gammal kultur, däribland fezen – förbjöds. I ett radikalt slag lade Atatürk grunden till en modern, sekulär stat. Det ankom på militären att garantera den sekulära staten och under årens lopp har krigsmakten ingripit vid ett flertal tillfällen för att fullgöra sin plikt enligt arvet från nationens fader. I Atatürks kort låg att närma Turkiet till väst och landet har verkligen integrerats alltmer i den västliga gemenskapen och är det enda muslimska land som kan kallas modernt.

Turkiet var en av grundarstaterna till FN och OECD, men även till den Islamiska konferensen med säte i Jedda i Saudiarabien. Turkiet är dessutom medlem i Europarådet sedan 1949 och i NATO sedan 1952 och har varit associerad medlem i EU sedan 1963. Landet tillhör G20 som samlar de 20 största ekonomierna i världen.

Turkiet är ett stort land som omfattar hela den anatoliska halvön. Sannolikt har det funnits bosättningar och viss civilisation här längre tillbaka i tiden än i något annat område. Här landade enligt vissa Noaks ark på berget Ararat. Här utkämpades det trojanska kriget som begåvat världen med Homeros episka storverk, Iliaden. Även om Ankara är Turkiets huvudstad är det Istanbul – som fram till det nuvarande Turkiets skapande hette Konstantinopel – som är den främsta staden och som grundlades redan på 300-talet av den romerske kejsaren Konstantin den Store. Därigenom lades basen för Östrom eller det bysantinska riket.

När profeten Muhammed dog 632 hade han skapat en ny religion, eller snarare ideologi som, med bas på den arabiska halvön snabbt utvecklades till ett aggressivt krigarimperium som bemäktigade sig stora delar av Mellanöstern, Nordafrika, Spanien och delar av Balkan. Konstantinopel var länge den kristna världens sista utpost i öster och det skulle dröja till 1453 innan ett turkiskt folkslag, ottomanerna, lyckades inta staden.

Det var strax före gryningen den 29 maj 1453 som Konstantinopel föll efter 53 dagars belägring. I spetsen för ottomanerna gick den endast 20-årige sultanen Mehmet II som till sist lyckades med ”det omöjliga”, att forcera Konstantinopels murar. Trots sin ringa ålder var sultanen en lärd matematiker och teolog samt talade sju språk. Denna bildningsgrund hindrade dock inte att stadens befolkning massakrerades och kvinnorna våldtogs.

En bönutropare, muezzin, kallade till bön och i ett slag förvandlades St. Sophia – efter drygt 1.000 år som ett av kristendomens främsta tempel – till en moské. Efter tacksägelsebönen begav sig sultanen till kejsarens palats. Väl där, efter en enorm prestigeseger och ett makabert blodbad, drabbades Mehmet II av svårmod och melankoli. När han reflekterade över storhetens och maktens skiftande öden erinrade sig sultanen några persiska diktstrofer:

”Spindeln har spunnit sin väv i det kungliga palatset och ugglan har sjungit sin varningssång från Afrasaibs torn”.

Den siste östromerske kejsaren i Konstantinopel, Konstantin XI, dog stridande bland massorna i staden. Han hade förgäves sökt stöd hos Venedig och Genua. Men dessa handels- och sjöfartsnationer hade lukrativa affärer med ottomanerna och ännu en gång kunde konstateras att det ”till syvende og sidst” är penningen som styr!

En period av relativt lugn följde men snart iscensatte sultanen Selim I en aggressiv utrikespolitik med angrepp på Persien och övertagande av kalifaten i Damaskus, Kairo och Bagdad. Efterträdaren, Süleiman den Magnifike, intog islams mest heliga plats, Mecka, och snart var Konstantinopel islams främsta maktcentrum. Här härskade sultanen självsvåldigt i sitt palats, Topkapi, omgiven av haremsdamer och eunucker. Underordnade makthavare, visirer och maktsökande släktingar ströps utan ceremonier med ett silkessnöre när de hamnade i onåd, därav uttrycket ”att få silkessnöret”!

Härjningarna i Allahs namn fortsatte i främst Medelhavsområdet och på Balkan. Efter slaget vid Mohács 1526 – där den siste oberoende kungen av Böhmen och Ungern, Louis II Jagellonika dödades – hotades Habsburgarnas Wien. Ett belägringsförsök 1529 misslyckades men vid freden förlorade det Habsburgska huset en stor del av Ungern till ottomanerna. Vid det klassiska sjöslaget vid Lepanto 1571 besegrades ottomanerna av en katolsk krigsflotta. Det var vid detta slag Miguel de Cervantes, Don Quijote skapare, skadade sin arm och hamnade i fångenskap.

Efter nederlaget vid Lepanto upphörde ottomanernas härjningar under en tid. Det ottomanska riket förblev dock en betydande maktfaktor och ett ständigt närvarande hot mot väst ända fram till 1683 då ottomanerna var nära att inta Wien, Habsburgarnas ”hjärta”, men då staden räddades av den polske kungen och storhertigen av Litauen, Jan Sobieski. Hans stolta och orädda polska kavalleri, med sina eleganta plymförsedda hjälmar, gick oförfärat till frontalattack mot ottomanerna som flydde i panik. Sobieski blev en sann hjälte – i klass med Karl Martell i slaget vid Poitiers 732 – som turkarna kallade ”Lejonet av Polen” och den ”kristna trons försvarare”. En stjärna har för övrigt uppkallats efter denne galante krigare, ”Sobieskis sköld”.

Från och med 1800-talet stod det klart att det ottomanska imperiet var på nedgång och man talade allmänt om ”Europas sjuke man”. Många av staterna på Balkan, bland andra Grekland, Bulgarien, Rumänien och Serbien, frigjorde sig från det ottomanska riket under detta sekel.

Tillbaka till dagens situation. Tack vare Atatürk uppstod Turkiet som en suverän stat och det nya landet, med sekulära och västliga normer, kunde börja utvecklas och skapa välstånd för sina invånare.

Under årens lopp fram till nu har den turkiska militären hållit sitt löfte till Atatürk och ingripit när oro uppstått eller statens sekulära karaktär hotats. Den nuvarande premiärministern, Recep Tayyip Erdogan, har suttit tio år vid makten varvid Turkiet onekligen gått framåt rent ekonomiskt. Som borgmästare i Istanbul genomförde Erdogan en hel del reformer och förbättringar vad gällde vattenförsörjning, trafik och föroreningar. Det framstår dock alltmer tydligt att Erdogan är en ulv i fårakläder och där hans långsiktiga agenda är en islamisering av landet i strid med statsskickets principer och anda. Om man ser tillbaka på en del uttalanden som Erdogan gjort borde det inte komma som en överraskning.

Erdogans regim har blivit allt mer auktoritär och demokratiprocessen avstannat. Hundratals journalister sitter fängslade och censur sker av internettrafiken. När det gäller press- och yttrandefrihet ligger Turkiet på 148:e plats bland 178 undersökta länder.

Erdogan förnekar folkmordet på armenierna efter första världskriget och menar att; ”det är inte möjligt för en muslim att begå folkmord”. Det andas lite führer över Erdogan som beskrivit Turkiet som; ”en nation, en stat, en flagga och en religion”. Demonstranterna kallas för ”förrädare” och liksom alla diktatorer som skakas skyller Erdogan på ”utländska krafter”.

I ett tal nyligen hänvisade Erdogan till år 2071 och många undrade säkert varför? Jo, 2071 är det tusen år sedan slaget vid Manzikert stod. De turkiska Seldjukerna segrade då över det bysantinska riket och den kristne kejsaren förnedrades. Manzikert kan inte anses symbolisera fred och frihet utan snarare krig, förtryck och islamisering.

Erdogan har drabbats av storhetsvansinne. Han önskar ändra konstitutionen och därvid skapa ett maktbemängt presidentämbete anpassat till honom själv. På det utrikespolitiska planet strävar han efter att bli en ny Nasser, en samlande kraft i Mellanöstern. Erdogan har omfamnat det Muslimska Brödraskapet som nu gripit makten i Egypten. I ett tal i Egypten jämförde Erdogan Hosni Mubaraks fall med Konstantinopels dito 1453 och där Erdogan kallade det kristna bysantinska riket en ”mörk civilisation”.

Det råder ingen tvekan om att Erdogans agerande under de pågående demonstrationerna har raserat hans rykte i västvärlden. Erdogan har ”over played his cards” och risken är nu uppenbar att Turkiet blir kompasslöst och endast en ytterligare destabiliserande faktor i Mellanöstern.

Ett stort antal höga turkiska militärer är fängslade och ingen utomstående vet om det finns en militär kraft kvar som är beredd att åter försvara landsfadern Atatürks principer och rädda Turkiet undan det öde som till exempel drabbat Egypten efter den så naivt kallade ”arabiska våren”.

En nyckelfråga är otvivelaktigt hur Nato, och därmed USA, kommer att ställa sig till den uppkomna situationen.