Vem är beroende?

Spelberoende, internetberoende, sms-beroende och på senare tid inte minst dataspelberoende. Alla exempel på beroende som man både måste jobba hårt, och betala dyrt, för att bli av med. Eller…?

Det är säkert fullt möjligt att bli beroende av exempelvis dataspel. Precis som många säkert är beroende av att titta på TV, äta geléhallon, lyssna på hiphop eller köra motorcykel. Men vad det förmodligen mest handlar om är ett behov av att göra sig själv till offer. För om man är offer så är man ju oskyldig. Det är då inte mitt fel att jag spelat bort hela hushållskassan på nätpoker eller spelat så mycket dataspel att jag försummat både skola och kamrater. Jag är ju sjuk. Och är jag sjuk så måste jag naturligtvis ha hjälp.

Men det kostar pengar.

På NOGame – ett företag som har som affärsidé att hjälpa spelberoende – tar de i runda tal 50.000-60.000 kronor för att ”bota” ett spelberoende där riktiga pengar varit en ingrediens, och där de ekonomiska förlusterna för ”patienten” följaktligen varit stora. Oftast är det då de sociala myndigheterna som står för notan.

För de som anses vara dataspelberoende – alltså vanliga dataspel där inga några riktiga pengar står på spel – är det oftast föräldrarna som lägger upp de cirka 35.000 som det kostar att erhålla företagets vård.

NOGames VD Mikael Nilsson säger att det är speciellt inom den senare gruppen – unga som drabbas av dataspelberoende – som en stor ökning observerats under senare tid.

Hur ser då behandlingen ut?

Jo, det handlar om att se till att ”patienten” skaffar sig nya intressen och vanor. Eller livsmönster, som NOGame föredrar att kalla det. Det låter ungefär som det som föräldrar i vanliga fall brukar sköta alldeles själva – eller i vart fall försöker sköta själva – när deras barn saknar riktiga intressen och fördriver tiden med att se för mycket på TV och video eller dra omkring på stan.

I en nyligen publicerad tidningsartikel om spelberoende (Svenska Dagbladet 2006-12-09) så förkastas – förmodligen utan att det alls var meningen – teorin om spelberoende som sjukdom som kräver vård. Detta när en före detta dataspelberoende förklarar hur han slutade: ”Jag gav helt enkelt fan i att gå och spela.”

Låter logiskt. Men om fler resonerade som honom så skulle NOGame och liknande företag inte tjäna några pengar. Och de som inte förmår att ”ge fan i att gå och spela” skulle tvingas erkänna att de själva gjort bort sig.

Det skulle säkert kännas tungt för många. Lättare då att göra sig till offer. För det kan ju inte vara mitt eget ansvar att jag förlorat en smärre förmögenhet – i pengar eller i tid – på spel? Om inte annat så skulle det bli väldigt dyrt…

Eget ansvar är nog bra så länge man slipper ta ansvar också för de negativa konsekvenserna.