"Tradingen utan kontroll"

Carnegies moraliska förfall fram till förstatligandet 2008 är en väl dokumenterad historia vid det här laget.

Förundersökningen och åtalet mot bankens tre tidigare topptraders gällande marknadsmissbruk visar än en gång upp bankens flortunna kontrollsystem och en riskkultur som löpt amok.

Enligt åklagare Yngve Rydberg är åtalet för marknadsmissbruk motiverat oavsett hur bankledningen agerade. En liknelse är att man inte får köra rattfull bara för att det saknas poliser som gör nykterhetskontroller.

Vid en kommande rättegång lär försvaret göra allt för att slå hål på det resonemanget och det saknas inte ammunition i förundersökningen för den som vill slå ner på Carnegies problem och brister.

Vi kan börja med dåvarande vd Stig Vilhelmsons brev till Stockholmsbörsen den 31 augusti 2007. Carnegie försvarar sig vid denna tidpunkt mot flera externa granskningar, bland annat Finansinspektionens, som senare ska kosta banken 50 miljoner kronor och Vilhelmson jobbet.

”Carnegie har under många år arbetat seriöst med att implementera en intern kontrollmiljö…”, skriver Carnegie-chefen till Stockholmsbörsen.

Stig Vilhelmson förklarar att banken varje månad gjort en ”oberoende validering” av tradingavdelningens positioner. Fram till mars 2007 lyste inga varningslampor.

”Av handlarna åsatta teoretiska värden föreföll ligga inom acceptabel nivå och föranledde därför inte några fördjupade undersökningar.”

Vilhelmson hävdar också att ”relevanta kontroller fanns organiserade i tradingverksamheten” och att det enda skälet till att banken tvingats skriva ner tradingpositionernas värde med 630 miljoner kronor var att de tre ansvariga handlarna lurat systemet medvetet.

”Manipulationerna har varit avsiktliga, systematiska och sofistikerat utförda för att kringgå Carnegies kontrollsystem”, skriver Carnegie-chefen.

Den nu offentliggjorda förundersökningen ger en helt annan bild av hur det gick till på Carnegie innan skandalen briserade.

En rad nuvarande och tidigare Carnegie-chefer är förhörda under förundersökningen, dock ej Stig Vilhelmson. Samtliga bekräftar att det fanns stora luckor i kontrollsystemet och att det saknades klara regler och rutiner.

– Att en felvärdering på 630 miljoner är för mycket är alla överens om men var gränsen går står inte dokumenterat någonstans, säger Anders Karlsson, risk manager sedan 2007 (samtliga förhör är sammanfattade och inte ordagrant återgivna i förundersökningen).

Ekonomichefen Markus Sandgren beskriver situationen som att ”tradingavdelningen levde i princip utan kontroll.”

– Tidigare fanns ingen funktion inom ekonomiavdelningen som kunde säga om positioner var fel eller rätt värderade. Numera finns en nyinrättad kontrollavdelning som sköter värderingar, säger Sandgren.

– Det fanns ingen motpart av samma kaliber eller med samma kunskap som kunde kontrollera att positionerna var rätt värderade. Ekonomiavdelningen gjorde en rimlighetsgranskning av positionerna.

Han beskriver det som att tradingavdelningens motiveringar av värderingarna var ”mycket svåra att förstå för en icke trader”.

Dåvarande riskchefen Svante Johansson, som lämnade banken sommaren 2007, ger en liknande bild.

– Orsaken till att övervärderingen inte upptäckts tidigare var att kontrollsystemet inte fungerade tillfredsställande samt att resurserna hos ekonomiavdelningen inte var tillräckliga, både personellt och kompetensmässigt.

En avgörande faktor för värderingarna av tradingpositionerna i optioner var antagandet av volatilitetsparametern. Här saknades helt riktlinjer enligt samtliga förhörda.

– Det fanns inget skrivet eller uttalad procedur för hur volatiliteten skulle sättas. Det krav som fanns instruktionsmässigt, var att tradingavdelningen skulle beräkna ett dagligt resultat, säger Svante Johansson.

Enligt Johansson var det känt internt att det saknades nödvändiga kontrollrutiner. Han varnade själv för detta:

”Johansson framförde till ekonomichefen, Sandgren, och den administrativa chefen, Toll, att ekonomiavdelningen saknade resurser för att kunna genomföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt.”

Tradingchefen Aleksandar Adamovic berättar i sitt förhör hur bankens risktagande på marknaden blev allt större från det att han började 2002.

Då var exponeringen mot marknaden omkring 5 miljarder kronor. Fem år senare, när han lämnade Carnegie, var tradingpositionen 34 miljarder kronor.

Adamovic beskriver hur han var med om att bygga upp ”den största optionshandeln i Skandinavien”. Carnegie var till slut en så stor aktör på optionsmarknaden att banken kontrollerade marknaden.

”Det var inte marknaden som var marknaden utan det var Carnegies tradingavdelning som var marknaden”, som Adamovic beskriver situationen.

I takt med att verksamheten växte i omfattning blev det också nödvändigt att reglera hur optionsexponeringen skulle slå igenom i bankens resultat. Man valde att frångå en marknadsvärdering då ”acceptansen för teoretiska värderingar ökade i takt med att portföljens storlek växte”.

De teoretiska värderingsmodellerna infördes våren 2006. Problemet var att kontrollen då blev ännu mindre.

– Där det inte fanns några marknadspriser utan endast åsatt ett teoretiskt pris gjordes inga granskningar alls, förklarar controllern Tobias Dalenlid.

Stockholmsbörsen reagerade redan i december 2005 på tradingavdelningens agerande på marknaden. Samma typer av affärer som tradingtrion åtalats för, ska ha skett första gången redan i november 2005.

Under våren 2006 gjorde Carnegie vissa ansträngningar för att styra upp verksamheten men försöket var halvhjärtat.

I ett mejl till Aleksandar Adamovic i juni 2006 skriver internkontrollchefen Svante Lundberg att man har utarbetat en praxis för hur teoretisk prissättning får användas för värdering av optioner.

”Jag vill samtidigt påminna om förbudet mot att ställa kurser endast i syfte att få en korrekt värdering av egna positioner”, skriver Lundberg.

I ett utkast till ”Interna riktlinjer för redovisning och värdering av tradingpositioner” skriver banken att ekonomiavdelningen ska ha en ”välgrundad självständig uppfattning om det korrekta värdet på varje finansiellt instrument som är relaterat till tradingverksamheten”.

I en kommentar inlagd av CFO Ulf Fredrixon noteras ”För långtgående ansvar?”.

Samtliga tre åtalade uppger att deras egna värderingar av positionerna aldrig har ifrågasatts av banken vare sig före eller efter sommaren 2006.

Carnegie backade så sent som i februari 2007 upp de åtalade i ett brev till Stockholmsbörsen. Då gällde frågan om tradingavdelningen manipulerat marknaden i slutet av 2006, samma affärer som de nu står åtalade för.

”Det är Carnegies bedömning att de teoretiska priser som användes vid värderingen per den 29 december 2006 skulle ha godkänts även om de affärer som Stockholmsbörsen iakttagit inte skulle ha utförts”, skriver banken till Stockholmsbörsen.

Två månader senare briserade tradingskandalen internt på Carnegie. I ett internt mejl 10 april 2007 skriver Markus Sandgren att tradingförlusterna kan vara så stora som 200 miljoner kronor. Maktbalansen mellan ekonomi och trading beskrivs som att ”vi ’sitter på läktaren'”.

Han varnar också för att ”utan tillåtelse av prisjusteringar skulle resultatet vara (kraftigt) negativt” för hela banken.

Trots detta dröjer det ytterligare en månad innan banken offentliggör informationen. Under den perioden hann Carnegie lämna sin rapport för första kvartalet.

”Inga särskilda kommentarer gjordes i Q1-rapporten eftersom justeringen inte var av sådan storlek att det bedömdes påverka värderingen av Carnegie i väsentlig grad”, skriver Stig Vilhelmson till börsen i en förklaring till informationsgivningen.

Ingen av de tre åtalade erkänner något ansvar för sitt agerande på marknaden även om handelsmönstret i slutet av december 2006 är graverande.

Aleksandar Adamovic och hans kollegor håller fortfarande fast vid att Carnegie gick miste om vinster på hundratals miljoner när Stig Vilhelmson i panik städade upp i tradingportföljen vår och sommar 2007.

En av Adamovics upparbetade positioner var en spekulation i en kommande vinstvarning från Ericsson. Denna kom också i oktober 2007, några månader efter det att han lämnat Carnegie.

Så här sammanfattas hans uttalande under förhöret:

”Den enda eventuella skada som åsamkats banken är när banken under ledning av Stig Vilhelmson efter att Adamovic slutat stängde större delen av tradingportföljden på helt fel nivåer och därmed av okänd anledning valde att åsamka banken och därmed aktieägarna omotiverade, betydande förluster samt även implicita förluster i form av framtida potentiella vinster såsom i ERICB08M22.”

”Investeringen i positionen i ERICB08M22 hade inbringat mer än 500 miljoner SEK om ledningen inte tvångsstängt hela portföljen i en sk firesale under mitten av 2007.”

Åklagare Yngve Rydberg har inte kallat någon av Carnegie-cheferna som vittnen under rättegången. Det är oklart vilka vittnen som försvaret eventuellt vill höra i tingsrätten. Något datum för rättegång är ännu ej bestämt.