Tomten lever

Grunden för vårt kristna julfirande är ju Jesu födelse. Jag hade tänkt tillägga bisatsen, ”som ju alla vet”. Men om man skulle fråga elever i svenska grundskolor om denna sak är jag inte säker på att 50 procent skulle svara rätt. Det är naturligtvis skrämmande men vänstern och socialliberalerna, för att inte nämna Skolverket, ser nog denna kunskapslucka som ett kvitto på att skolan åtminstone lyckats i några avseenden, nämligen att sekularisera de unga och underlåta att ge dem tillräckliga historiska kunskaper.

Jag tillhör en folkspillra som är uppväxt på en lantgård. I generationen efter mina sex barn kommer de som kan ståta med en sådan bakgrund att vara en mycket exklusiv skara som eventuellt kommer att inbjudas till Skansens julmarknad för att mot betalning uppträda och berätta om hur det är.

Vad jag egentligen vill komma till är att en uppväxt på landet, nära natur och djur, ger utrymme för fantasier som har sin grund i närhet till ”det levande” i form av just djur och natur men även i folktro, gamla skrönor och fantasier. Nu stimuleras barn och ungdomars fantasier främst av olika spel på nätet, såpaliknande tv-program med mera.

Jag vet att det låter jäkligt mossigt men mitt syfte är att framhålla behovet av ”mystik”, det som ofta endast kan anas men som kittlar och tränar vår ”irrationalitet” om man så vill. Den som inte tidigt får kontakt med mystiken i denna vidare bemärkelse får senare i livet oerhört svårt att diskutera existentiella frågor och naturligtvis då även religion. Tron eller religionen är i högsta grad en del av det mystiska, det svårförklarliga, det som inte låter sig tas på.

Många av dagens barn och ungdomar begåvas inte längre med någon verktygslåda för den typen av diskussioner och tankar vilket förminskar människan i själsligt avseende. För innerst inne ställer vi oss samma frågor som människan alltid gjort; Varifrån kommer vi? Vad är syftet med våra liv? Finns det en skuggvärld som ibland kan anas? Finns det en Gud?

Tillbaka till tomten. Om vi för ett ögonblick bortser från den tomte som sent på julaftonens eftermiddag bankar distinkt på dörren så hamnar vi osökt hos Victor Rydbergs gårdstomte i den underbara dikten ”Tomten” där en av verserna lyder;

”Står där så grå vid lagårdsdörr, grå mot den vita driva,

tittar, som så många vintrar förr, upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast det ej lär båta, över en underlig gåta”

Jag tror att många som ger sig tid att läsa hela dikten skulle vilja kura ihop sig i just den här gården, mitt ute i mörka skogen. Den grå lilla tomten ser generation efter generation till allas bästa; föräldrarna, barnen och djuren. Tidens malström fångas på ett subtilt och trygghetsskapande sätt. Här skulle inte minst storstadsmänniskan – som låter Solsidan och annat skräp stå för den själsliga avkopplingen – vilja dra sig undan och somna under varma täcken till det knäppande ljudet av falnande eld i bergslagskaminen. Allt är en illusion men ändå kan vi tillåtas drömma om just den här vackra tryggheten. Det är just illusionerna som är det vackraste i livet och man skall inte undertrycka sådana känslor. De skadar inte och ger balsam åt våra själar.

Nåväl, den Rydbergska tomten har jag själv stött på. Varje kväll före julaftonen ställde vi ut ett stort fat med risgrynsgröt till vår gårdstomte och kan ni tänka er, varje julaftonsmorgon var fatet tomt!

När vi en mörk vintereftermiddag hastigt äntrade den svagt upplysta ladugården hörde man inte endast rasslet från de uppbundna kossorna utan även det prasslande ljudet av en snabb rörelse. En hastigt förbiflimrande skugga, en grå liten kropp, som tonade bort in i det allra mörkaste och sedan for vidare genom mjölkrummet och därefter upp för en brant trappa till logen, fylld av torrt och välluktande hö. Här bodde tomten eller som Victor Rydberg skrev i sin dikt:

”Tomten vandrar till ladans loft, där han har bo och fäste

högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näste;

Nu är svalans boning tom, men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka”

Vi var noga med att behandla gårdstomten med vederbörlig respekt och aldrig tala illa om honom. Han var en känslig själ och kunde bli ytterst förtretad. Dessutom var den lille krabaten stark som tre vuxna män.

Det var inte endast tomten som förekom i det folkliga samtalet på bondvischan så sent som i början av 60-talet. Vi odlade potatis och på hösten var det dags att plocka upp knölarna. Den tidens mekaniska potatisupptagare var ytterst primitiv och bestod av en rotor eller ”fläkt” som drogs efter traktorn och sprätte upp potatisen som flög åt alla håll. Ett antal av byns kvinnor erbjöds nu extraarbete som var ganska lönsamt för de som var flinka. Kvinnorna låg på knä med rumporna i vädret och plockade ned potatisen i 30-kiloslådor för allt vad tygen höll. Det var ett ackordsarbete och varje plockare hade röda plastbrickor med ett nummer på. När lådan var full lade man sin plastbricka överst och började med nästa låda.

Mitt jobb var att köra en traktor med vagn medan två av våra lantarbetare lyfte upp de fyllda lådorna på vagnen. När vagnen var fullastad körde vi hem till potatislagret och plockade av lådorna och hängde upp de röda brickorna på spikar på väggen och så tillbaka till fältet. Bland dessa potatisplockarkvinnor fanns några som var fyllda av historier om skogsrået, näcken, trollharar, älvor höljda i kvällsdimma och annat oknytt som man uttryckte saken.

Mina öron växte då en del av historierna var direkt häpnadsväckande och kvinnornas skrönor bet sig fast i minnet och retade fantasin. När jag cyklade över den gamla stenbron i Lekeberg – som Närkediktaren Jeremias i Tröstlösa diktat om i ”Tess lördan” – och vattnet forsade och skummade nedanför undrade jag alltid på vilken sten i det virvlande vattnet som näcken satt på när han spelade?

När vi lekte i skogen fanns alltid känslan att det förföriska och gäckande skogsrået plötsligt skulle titta fram bakom en gran.

Vår tomte på julafton var endast en avlägsen släkting till gårdstomten, de var så att säga i olika branscher. Vår jultomte var magnifik med en stor rödrävspäls som en gång tjänat som ytterplagg vid slädfärder under iskalla vinterdagar och nätter. Tomten kom alltid pustande uppför ladugårdbacken med en svängande och flämtande stallykta i ena handen och en stor jutesäck på ryggen. Vi barn stod med näsorna tryckta mot immiga glasrutor och när tomten stampade av sig snön på verandan och sedan bankade på dörren så att rutorna skallrade ryste vi av välbehag medan de minsta barnen grät av upphetsning och rädsla.

Tomten på landet hade ingen stel mask från NK med påklistrat bommullsskägg. Vår tomte hade som sig bör ett väderbitet ansikte och skägg av riktigt hår. Den röda tomteluvan var djupt neddragen för att inte röja den förklädde. Det var julens höjdpunkt för oss barn.

Apropå tomteluva så kom jag just på en rolig historia. I mitten på 40-talet vandrade ett litet skadedjur som kallas mårdhund in från Finland. Den svenska populationen är liten och man ser nästan aldrig till de små krabaterna – liknande en korsning mellan grävling och tvättbjörn – då de är så kallade nocturner, det vill säga verkar på natten. I början på 60-talet fångades dock ett exemplar av mårdhunden in i min by.

Om djuret blir ”ställt” och känner sig trängt har det egenheten att lägga sig på rygg med stela ben och spela död. Man kan då helt enkelt plocka upp djuret och stoppa det i en säck. Det var vad som skedde här och det blev folkvandring för att få en glimt av detta – ursprungligen från Asien – rara djur. Jag tror inte jag träffat någon som sett en mårdhund och då har jag ändå umgåtts med jägare i hela mitt liv.

Nåväl, nu stod jag på pass invid en väg i samband med en dovhjortsjakt på ett gods i Mellansverige. Drevledaren var den där hetsiga typen som skrek och gapade, ingen trevlig person således. Det första drevet var just avslutat och jag hade endast sett hjort på långt håll. Den hätske drevledaren kom klivande mot mig med långa steg och röt till: ”Harru sett nåt”?

Jag kände ett osvikligt behov av att markera en aning men utan att vara direkt otrevlig, så jag sade följande; ”Ja, det kom en mårdhund förbi här”. Jag gjorde en konstpaus. Mannen stirrade misstroget på mig och skrek; ”En mårdhund?” Jag fortsatte; ”Ja, och det märkvärdiga var att den hade en röd tomteluva på skallen”! Nu stirrade den halsstarrige mannen på mig med en blandning av förakt och förvirring. Han var inte typen som förde diskussioner om saker och ting och fann nu för gott att lämna ämnet och stega iväg mot näste skytt för att förhöra sig om han hade sett nåt.

Den geniale visdiktaren och trubaduren Cornelius Vreeswijk, i salig åminnelse, har skaldat att ”tomten är faktiskt död”. Visan är ju dråpligt rolig med den fulle direktören och den likaledes kraftfullt beskänkte inhyrde tomten, för att inte tala om lucian. Jag är säker på att Cornelius trodde på tomten och han kallade ju visan för ”tidstypisk”.

Redan då hade avmystifieringen satt in och det var inte modernt att tro på tomten. Det var endast de riktigt små barnen som man inte hade lyckats kodifiera om vilket ger visan en sorglig klangbotten trots de dråpliga inslagen. Till detta skall läggas Cornelius skarpa blick för det patetiska i tillvaron och människans tillkortakommanden. Kanske borde direktörer och chefer av olika slag till själslig uppbyggelse lyssna på Cornelius innan de går iväg på den stora julfesten?

Tomten lever i högsta välmåga och i olika uppenbarelser. Vi måste bara, liksom barnen, öppna våra sinnen.

Jag avslutar där jag började med den kanske mest kända versen i Victor Rydbergs dikt Tomten:

”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma,

Alla sova i enslig gård, djupt under midnattstimma

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran

Snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Som sagt, tomten lever och är vaken!