Teliasonera har levererat

Marie Ehrling är klar som ny ordförande i Teliasonera. Hon uttrycker i sina första uttalanden kritik mot bolagets affärer i Uzbekistan. Annars hade hon heller inte fått jobbet.

Det handlar mer om att situationen i bolaget blivit ohållbar politiskt och mindre om att bolaget de facto gjort historiska fel. Östexpansionen in i repressiva hel- och halvdiktaturer har sedan länge varit utstakad och godkänd på alla nivåer, inklusive hos storägaren svenska staten.

Man kan därför tycka att det vilar något naivt över kalabaliken i Teliasonera.

Faktum är att det inte är olagligt att göra affärer med bolag i Gibraltar och även den suveräna staten Uzbekistan har lagar och myndigheter som måste erkännas.

Även om det moraliskt och etiskt kanske inte är speciellt lustigt att behöva konstatera det så är det så verkligheten ser ut.

Bolagslagstiftningen i en rad länder erbjuder ett stort mått av anonymitet för ägaren. Även i svenskt näringsliv, inklusive Stockholmsbörsen, är det standard med anonyma utländska ägare.

Och ser vi till telekommarknaden globalt går det inte att tala om en fri marknad. Det är få sektorer som är så strikt reglerade och där stater, oavsett demokratinivå, inte drar sig för att ställa långtgående krav på att privata företag ska dansa efter statens pipa (tänk exempelvis FRA-lagar och utdelandet av svenska 3G-licenser).

Det var inte överraskande att Mannheimer Swartling-advokaten Biörn Riese, när han i fredags presenterade sin granskning av Teliasoneras affärer i Uzbekistan, kom fram till att uzbekiska representanter på bred front gott i god för Teliaaffärens oförvitlighet.

”Utredningen har inte kunnat konstatera att företrädare för TeliaSonera har bestuckit någon. Den uzbekiska Licensmyndigheten har bekräftat att tilldelningen av frekvenser m.m. skett i enlighet med de regulatoriska krav som föreskrivs i Uzbekistan och att någon korruption inte förekommit. Några andra uppgifter har inte framkommit i utredningen.”

Att Uzbekistans president Islam Karimov har en dotter som har en vänninna som äger ett bolag med telekomtillgångar för miljarder är inget konstigt. Inte om den lagstiftande och beslutande makten i ett land ligger på några få händer. Och sådan är Karimov-familjens ställning i Uzbekistan.

Givetvis är alla avtal, bolagsdokument och ägarförhållanden formellt sett vattentäta. Har man styrt ett land med järnhand sedan 1990 har man resurser och kompetens nog att hantera en telekomaffär på ett begränsat antal miljarder.

Teliasonera å sin sida har förvisso inte redovisat vem som var faktisk motpart i den ursprungliga affärsuppgörelsen och Rieses utredning kom lägligt nog fram till att frågan fortfarande är oklar. Däremot har Teliasonera helt öppet rapporterat om kostnaderna för intåget i Uzbekistan och det gradvisa utköpet av motparten ur det lokala bolaget.

Det luktar inte mutor och penningtvätt. Det luktar krass affärsmässighet i en smutsig värld.

Den uzbekiska verksamheten har efter köpet vuxit i omfattning och tagit ökande marknadsandelar, helt enligt plan. Tillväxt i öst är vad Teliasonera har skrutit om både före och efter den nu ifrågasatta affären.

De som borde vara heligt förbannade är givetvis det uzbekiska folket. Oavsett utgången av de pågående brottsutredningarna ser de tyvärr ut att ha lite att säga till om även i framtiden.

För vad som nu sker i Telialedningen och på högsta politiska nivå i Sverige är enbart till för att få bort de jobbiga frågorna från agendan. Marie Ehrling lär säkert göra ett bra jobb i den delen.

Men det lär dröja till den dagen då Teliasonera och dess svenska ägare (staten, pensionsfonderna och ett par hundratusen enskilda aktieägare) kan be det uzbekiska folket om en passande ursäkt.

Till dess kan man bara konstatera att Teliasonera har levererat exakt vad de lovat sina ägare.