Svenska uppfann gröna batterier som inte exploderar

Realtid.se träffar Christina Lampe-Önnerud på Waldorf-Astoria i New York City. Christina älskar Sverige och den svenska anspråkslösheten, men hon har inget till övers för Jantelagen och sa för några år sedan i en intervju för tidskriften BrainHeart att hon trodde att det var lättare att vara yrkeskvinna i USA än i Sverige. Kanske var det därför hon fann sig så väl tillrätta i high-tech Massachussets.

Men vetenskapen var bara en del av hennes verklighet. Hon var också en sångerska, cellist och hade dansat jazzdans sedan barnsben. I samma veva som hon (och hennes make Per) hade doktorerat i februari 1995 stod hon inför ett vägskäl. Hon hade tv-erbjudande och stod inför en lovande karriär som musiker, men hon hade också ett erbjudande om att komma till Massachussets Institute of Technology (MIT) i Boston. Hon bad tv vänta ett år medan hon prövade MIT, som ju när allt kommer omkring var och är ett av världens främsta tekniska universitet.

Hon skulle fortsätta sjunga och leda körer, men fann sig snart så hemmastadd på MIT att det inte fanns någon återvändo. Hon berättar om hur det kändes att vara omgiven av nobelpristagare på en skola där man verkligen vårdade sina unga talanger och gav dem alla chanser i världen. Christina, som väl aldrig kommer att se ut som en ”ventskapsman” fick snabbt rykte om sig att vara både briljant och kreativ och utnämndes 2002 till en av MIT:s främsta uppfinnare under 35.

Vid sidan om MIT hann hon med att jobba som forskningsledare vid Bellcore (som var de regionala telebolagens forskningsorganisation) och ett år som chef för batteriforskningen vid AT&T Bell Labs i New Jersey. Hon blev också partner vid den MIT närstående konsultfirman Arthur D. Little och byggde upp dess forskningsgren TIAX från scratch. Hon var en av de yngsta som blivit partners vid firman.

På TIAX jobbade hon dels med utveckling av ny teknik och dels med brandkårsutryckningar för att hjälpa företag fått problem med att leverera produkter som de utlovat. Hon blev också indragen på toppnivå som konsult vid stora företagsuppköp eller sammanslagningar.

Men det fanns en underliggande dröm som hon närt ända sedan hon patenterade en ny batteriteknik, vilken hon kommit på när hon jobbade med sin doktorsavhandling. Hon upplevde det också som om batteribranschen stagnerat.

– Det var som om branschens aktörer hade tappat den innovativa gnistan, säger hon.

Det var då, i slutet på 2004, som hon sa upp sig från toppjobbet på Arthur D. Little/TIAX för att starta eget.

– Jag visste att jag vill göra nåt på batterisidan och öppnade ett par kalkylark och började jobba, säger hon.

Hennes man – som också han är en framstående expert på batteriteknik, kommenterade lakoniskt att han väl fick hålla fast vid sitt jobb då. Hon funderade på batterier för RFID-taggar och för hybrid-elbilar, men tyckte att den tekniken var för omogen, så hon fokuserade sig på batterier för bärbara datorer. Här fanns ett akut behov av en ny och bättre teknik.

– Jag gav mig själv sex månader att lyckas, säger hon och tillägger att hon ringde sina vänner i Japan, Korea och Kina när hon kommit en bit på väg.

– De var väldigt entusiastiska, särskilt kineserna. Och de var förvånade att jag ville går rätt på utan att gå igenom en lång forskningsfas. De blev också häpna när de insåg att de pengar jag skickade ner till Shenzhen var mina egna. I februari 2005 hade vi fungerande prototyper och i maj samma år mötte de amerikanska säkerhetsstandarder för batterier.

I juni pratade hon med tredjdepartstillverkare (OEM) och ryktet spred sig snabbt till riskkapitalisterna som började ringa i juli. Finansieringen gick lätt, inte minst därför att Christina var ett så respekterat namn på området och dessutom hade satt samman ett team av toppnamn, varav många hade lång erfarenhet från stora elektronikföretag. Den förstas VC-rundan var klar i februari 2006 och gav 8 miljoner dollar.

Boston Powers nya litium-jon batterier kan laddas upp på en halvtimma och behåller 80 procent av sin kapacitet under tre år, jämfört med en degradering till 50 procent på ett par månader vilket är normalt för datorbatterier. Batterierna är också designade för att vara miljövänliga, både därför att de inte måste kasseras lika snabbt (och kanske skeppas till Afrika där fattiga barnarbetare förgiftas när de tar itu dem och andra elektronikdelar) och för att de inte innehåller tungmetaller.

– Jag hade alltid drömt om att bygga ett företag med både hjärta och samvete och det verkar än så länge som om vi har lyckats med det,” sa hon för ett år sedan till den lokala tekniktidningen Mass High Tech: The Journal of New England Technology.

Företaget har idag 40 anställda i Boston och 15 i Kina. De har också byggt upp en egen produktionsanläggning (som håller Six Sigma-standard) vid GP Batteries som är en av de största tillverkarna av batterier i Asien. 200-300 arbetare jobbar i produktionen, men det kan bli många fler när man driver upp den månatliga tillverkningen från 100.000 till en miljon vilket ska vara klart i december. Intresset från datatillerkare är mycket stort, inklusive jättar som Dell, HP och Lenovo (som köpte IBM:s PC-division för några år sedan.)

Om även framtiden kommer att gå som en dans för Christina från Ludvika återstår att se, men en förefaller klar och det är att hon själv aldrig kommer att förlora sin energi.

Hans Sandberg

[email protected]