Stefanie, 17, har ett maratonrekord

Stefanie Pettersson, 17-årig svenskbrasilianska från São Paulo och nu andraringare på Sigtunainternatets IB-linje, kommer sannolikt att hamna i nästa upplaga av Guinness Rekordbok.

Bedrift: hon är den yngsta i världen som har avverkat ett maratonlopp på var och en av världens sju kontinenter – och det på under sju månader.

Allt började i april 2009, två veckor efter Stefanies 16-årsdag. Då följde hon med sin pappa Anders Pettersson till Nordpolen. Anders är managementkonsult i São Paulo och utbildad vid Handelshögskolan efter en uppväxt i Brasilien, där farfar Gunnar från Norrköpingstrakten tillbringade sin karriär i olika svenska storföretag.

Anders ville pröva på ett mer exotiskt maraton än de tiotalet lopp han sprungit innan (jämte diverse triatlonlopp, ”half-ironmans” och 100-kilometerslopp), och tog med sig sin dotter. Stefanie hade tillbringat läsåret på Sigtunainternatet och hade aldrig sprungit längre än fem kilometer i sträck.

Nordpolsloppet – som inte räknas till de sju ”kontinentloppen” eftersom Nordpolen inte är någon kontinent; sammanlagt rörde det sig alltså om åtta maraton – skedde i 37 minusgrader och med stränga föreskrifter om klädsel:

– Ingen hud fick exponeras, säger Stefanie, som träffar Realtid.se på ett kafé vid Handelshögskolan efter att ha åkt in från Sigtuna för att julhandla med ett par väninnor från internatet. Pappa Anders har nyligen köpt farfar Gunnars lägenhet i kvarteret bredvid Handelshögskolan, en lägenhet som både han och hans lillebror några år senare bodde i under Handelsstudierna. Stefanie är där ibland.

– Vi var fem tjejer som fullföljde och 31 män, berättar Stefanie vidare om nordpolsäventyret.

I startavgiften ingick bland annat övernattning efter loppet på Radissonhotellet i Longyearbyen på Svalbard, en helikopterresa till själva Nordpolen, och funktionärer utrustade med pistoler för den händelse hungriga isbjörnar skulle försöka äta upp maratonlöparna.

Arrangören av Nordpolsloppet, maratonentreprenören Richard Donovan, berättade att 23-årige engelsmannen Tim Harris är med i Guinness Rekordbok som den yngste att ha avverkat sju maraton på sju kontinenter, och Stefanie insåg att det kanske vore möjligt att slå. För Harris tog det ett drygt år, men Stefanies mål blev att springa sina lopp på högst sju månader.

Pappa Anders tyckte att det var en bra idé, så sagt och gjort, om än mot mammas protester förorsakade av oro för dotterns säkerhet: Anders och Stefanie planerade för rekordförsöket, som inleddes med Nordamerika och Niagarafallens maraton i oktober 2009.

– Starten gick i USA och målet var i Kanada, och det tog mig fem timmar och 47 minuter, säger Stefanie.

Därefter fortsatte det med Antarktis, Asien, Oceanien, Sydamerika i rask takt (se bilderna till höger för detaljer).

Men i Europa tillstötte problem: askmolnet i våras omöjliggjorde flygresa till Wiens maraton, som far och dotter planerade att springa helgen efter loppet i Chiles huvudstad Santiago.

I stället bestämde man på kort varsel att delta i Skövdes maraton.

Det sista och jobbigaste loppet gick i Afrika, på en starkt kuperad bana i Rwanda. På grund av, verkade det som i alla fall, språkförbistring mellan den franske organisatören av loppet och de afrikanska funktionärerna var loppet dessutom försenat med ett par timmar, vilket accentuerade den stress Stefanie genomled för att minimera antalet frånvarodagar.

Så till exempel hann hon vid många av loppen inklusive det afrikanska enbart med att anlända till landet, springa, och sen åka hem igen. I Rwanda tillbringade hon sammanlagt 48 timmar.

Tänkte du under det loppet på att det kanske hade varit roligare att åka på safari och titta på giraffer?

– Ja, jag hann tyvärr inte se någonting av Afrika utöver maratonbanan, men hoppas komma dit någon mer gång, säger hon.

En annan ansträngning under sjumånadersperioden var tidsskillnaderna, och att behöva åka hem bara några timmar efter målgång i fem av de åtta loppen. Värst var detta under loppet i New Plymouth på Nya Zeeland, som ligger tolv tidszoner från internatet i Sigtuna. Stefanie och Anders var fem dagar på Nya Zeeland.

I mars nästa år fyller Stefanie 18. Därmed får hon delta i 2011 års Stockholm Marathon, som till skillnad från de lopp hon sprungit under sina resor inte har beviljat pappa Anders dispensansökningar.

– Jag vet inte om jag ska springa Stockholm Marathon i år, men någon gång vill jag göra det, säger Stefanie.

Annars har hon planer på att springa världens högst och lägst belägna maraton framöver: dels det vid Döda Havet, The Dead Sea Marathon, och dels ett i Himalaya, Everest Marathon.

Springer du något nu för tiden?

– Ja, i höstas fram till höstlovet sprang jag en runda på åtta kilometer på morgnarna innan skolan började. Det tog ungefär 45 minuter. Ibland sprang jag en femkilometersrunda på 26 minuter.

Stefanie finns inte med i årets upplaga av Guinness Rekordbok eftersom deadline var i april och hennes sjunde lopp avverkades i maj, men hon har fått ett diplom och hoppas på nästa år i stället.

Dock tycker hon att resorna och maratonloppen är ett bra minne, oavsett om hon kommer med i rekordboken.

– Ja, det var värt det. Jag missade visserligen 20 procent av lektionerna under perioden, men fick använda det till det ”egna projekt” som alla i skolan ska göra.

Betyg för det egna projektet? MVG (högsta betyg i nuvarande skala).