Statliga bolag – vad ska vi ha dem till?

Den gängse förklaringen är att det är politiska fingrar som är där och petar och förstör. Och visst har politikerna förstört, men mest genom att inte petat och pekat och begränsat bolagens aktiviteter till det som motiverar statligt ägande.

DI:s Andreas Cervenka är alltid intressant att läsa. Han och en knapp handfull journalister till är det som motiverar en prenumeration på DI överhuvudtaget. Ledarmaterialet får man gratis hos Svenskt Näringsliv och Timbro, och vad gäller olika stalltips så är Travronden klasserna bättre. (Så fick jag detta sagt)

Cervenkas krönika ”Statens slukhål – de egna bolagen” är en intressant genomgång av statens misslyckande som ägare av Vattenfall, Telia och Postnord, samt vindflöjeln SAS. Cervenka spettar fram en siffra på dessa företags underprestation på 340 miljarder kronor under åren 2010-2020. Det är mer än vad räddningsauktionerna under coronapandemin har kostat.

Min tes är att en sådan uppdelning inte hade förändrat något i utfallet. Det dåliga utfallet beror i stället på det motsatta. De statliga företagen har istället drivits, i nyliberal anda, för att minimera det politiska inflytandet i dessa bolag. Men apolitik är också politik.

Det stora slukhålet har förstås varit Vattenfall som redovisat en samlad nettovinst på 17 miljarder kronor under dessa år. Telia har varit ett börmässigt misslyckande, 17 procents totalavkastning, och Postnord har skrapat ihop en nettovinst på 1,7 miljarder kronor. Även SAS har förstört pengar, men kanske inte så mycket mer än vad konkurrerande flygbolag har gjort.

Tolkar jag Cervenka rätt så menar han att dessa misslyckanden beror på att de inte likt finska staten har haft en tydlig uppdelning av bolag med vinstmaximerande mål och en med de som har ett samhällsuppdrag. Jag delar inte denna slutsats, liksom jag heller inte delar Cervenkas slutsatser om vad som ska göras åt den rådande överproduktionen av pengar (och skulder). Men diskussionen är intressant.

Min tes är att en sådan uppdelning inte hade förändrat något i utfallet. Det dåliga utfallet beror i stället på det motsatta. De statliga företagen har istället drivits, i nyliberal anda, för att minimera det politiska inflytandet i dessa bolag. Men apolitik är också politik.

Det allenarådande målet har varit att just maximera vinsten, där samhällsuppdraget för bolag som Postnord och SJ har varit starkt begränsade. För Telia och Vattenfall finns det inga alls utan där är det tänkt att det företagsekonomiska vinstmaximerandet ska gå hand i hand med den samhällsekonomiska nyttan.

Vattenfalls katastrof är helt och hållet kopplat till utlandsförvärven.

Men för att staka upp rågången mot politiken ytterligare så har de misslyckade bolagen, Vattenfall Postnord och Telia, en sak gemensamt. De har varit mycket intresserade av utlandsförvärv. Genom stora utlandsförvärv så har de kunnat öka avståndet till de förment klåfingriga svenska politikerna. Vattenfallls stora utlandsförvärv som gjorde dem till nummer tre på den gigantiska tyska elmarknaden och nummer två i Holland gjorde ju att svenska ”särintressen” inte skulle få något utrymme i styrningen. Det är den förra näringsministern Maud Olofssons oheliga ande som svävar över både Nuon-förvärvet och svenska Postens fusion med sin danska motsvarighet.

För med sina utlandsförvärv så har dessa företag fått chansen att leka företag på riktigt. Och det har varit den katastrof som Cervenka beskriver. Jag kan understryka detta mera från mitt älsklingsobjekt Vattenfall (bolaget toppar sannolikt min samlade krönikeprodktion). Vattenfalls katastrof är helt och hållet kopplat till utlandsförvärven.  Det stämmer att det samlade resultatet landar där Cervenka skriver, men den svenska verksamheten, i dag i stort sett affärsområdena Power Distribution och Distribution – Sverige, har under samma period redovisat ett rörelseresultat på 200 miljarder kronor. Då är det att märka att utan utlandsförvärven skulle Vattenfall ha haft en enorm nettokassa, jämfört med dagens nettoskuld på 100 miljarder kronor, om de inte delat ut alla överskott.

I Sverige har Vattenfall med sitt vinstmaximerande mål däremot fått full utväxling. När de tillsammans med finska Fortum och tyska EON (”eljuntan”) hade möjlighet att styra, deras stora vattenkraftstillgångar är nyckeln, det svenska elpriset uppåt så gjorde de det med hull och hår. Men med nya regler för EU:s utsläppshandel och inte minst den massiva utbyggnaden av intermittent vindkraft i Sverige så har denna marknadsposition eroderat.

Man kan visserligen ana ett politiskt pekfinger i beslutet att stänga Ringhals 2 och 1. Det låg ju i linje med Centerns och Miljöpartiets intresse att avveckla kärnkraften så fort som möjligt. Men beslutet fattades helt på helt begripliga företagsekonomiska grunder. En stängning av de båda reaktorerna beräknades av konsultföretaget WSP att till att elpriset skulle stiga med minst 15 öre/kWh. Vattenfall skulle med råge ta igen på gungorna vad de förlorade på karusellerna, även möjligheten att styra elpriset skulle öka.

Att detta beslut har inneburit att risknivån i det svenska elsystemet har skruvats upp rejält var och är inte Vattenfalls ansvar. En samhällsekonomisk kalkyl hade gett ett helt annat utfall. Och allt fler kommer nog, försent, inse att denna kärnkraft med sin kontinuerliga produktion i princip är en förutsättning för att få någon som helst ekonomi i planerade och mycket kapitalintensiva produktionen av vätgas.

Det är svårt att se att Vattenfall har några komparativa fördelar i att bygga vindkraftverk i Tyskland, Storbritannien, Holland och Danmark.

Poängen med ett statligt ägande av ett företag som Vattenfall måste vara de samhällsekonomiska fördelar som detta innebär. Det gäller ett stabilt och förutsägbart elsystem som kan möta de utmaningar som omställningen till ett koldioxidneutralt samhälle innebär. Att använda detta för att bygga ett vinstmaximerande oligopol är att överföra en del av beskattningsrätten av svenska hushåll företag till denna aktör är knappast effektivt ur någon annans synvinkel. Att Vattenfall inte maximerar sint vinst och att våra elpriser är låga är om något det som kan driva på den nödvändiga omställningen.

Av Vattenfalls storstilade satsningar i Tyskland, Holland, Polen, Danmark och lilla Liberia finns nu inte mycket mer än svarta hål. I företagets balansräkning har det emellertid dykt upp en annan mycket stor tillgång, Vindkraft, och denna har mycket lite med den svenska elmarknaden att göra. Det är svårt att se att Vattenfall har några komparativa fördelar i att bygga vindkraftverk i Tyskland, Storbritannien, Holland och Danmark. All teknisk kompetens för detta finns att handla upp för den som har pengar. Och därute finns mycket pensionskapital med långt lägre avkastningskrav än vad Vattenfall har. Och även om Vattenfall (symptomatiskt för detta företag) inte redovisar det sysselsatta kapitalet i affärsområde Wind, trots att det är avkastningen på detta kapital som är koncernens övergripande mål, så kan man beräkna att det ligger långt under hälften av koncernmålet.

Men det är högst sannolikt att dessa tillgångar på uppskattningsvis runt 130 miljarder kronor till och med skulle kunna ge ett plus om de såldes på dagens överhettade ESG-marknad. Sälj dem nu!

Samma analys kan göras för både Telia och Postnord. Det finns inga synergier mellan att driva operatörsverksamheter eller postutdelning i olika länder.  För den första är lönsamheten helt kopplad till marknadsstrukturen och marknadspositionen på de enskilda marknaderna, kort och gott hur starkt oligopolet är.  För det andra kan vi upprepa att vinstmaximerande oligopol inte är det samhällsekonomiskt optimala sättet att organisera en marknad. Men den digitala infrastrukturen är ett så kallat naturligt monopol, med stora positiva nätverkseffekter. Och allt, inte minst säkerhetsaspekten, talar för att detta är en verksamhet, liksom väg och järnvägsnätet, som bäst förvaltas av den gemensamhetsanläggning vi kallar staten.

Sak samma gäller postutdelning. Det är visserligen en tynande verksamhet i sig att dela ut vykort och räkningar, men för att låna ett ord från ekonomen Mariana Mazzacuto så skulle ”den entreprenöriella staten” kunna utnyttja denna ”infrastruktur” för andra samhällstjänster, som tillsyn av äldre med mera.

Från min hosisont är det knappast politiska pekfingrar som ar varit och är problemet för styrningen av de statliga företagen, även SJ och Sveaskog kan ur ett samhällsperspektiv räknas till problembarnen, utan bristen på politisk vidsynthet. Denna kan kokas ner till att försöka svara på frågan; Vad ska vi ha dem till?