Står vi inför EU:s kollaps?

På så vis blir försöken att hastigt och lustigt sjösätta ”bankunionen” ett slags redskap i en utpressning vilket visar sig i att de Sydeuropeiska EU-länderna är mycket angelägna om en snabb uppgörelse så att deras banker kan få sörpla ur ymnighetshornet. Därför har det skapats en ”flåsighet” kring frågan om bankunionen och den överstatliga finansmyndigheten som är direkt olycksbådande.

Det är därför på sätt och vis glädjande att finansminister Anders Borg förefaller att sätta sig på tvären. Hans officiella argument är att då den Europeiska Centralbanken (ECB) föreslås sättas på toppen av den nya övervakningsstrukturen kommer icke-euroländer att sakna inflytande. Hur skall icke-euroländer få sitt berättigade inflytande om de går med i bankunionen men fortsätter att stå utanför euron?

Detta ser dock EU:s ordförande Herman Van Rompuy endast som ett juridiskt problem. Och juridiska problem är ofta inget problem för de som sitter vid spakarna. Makt är rätt och då ändrar man helt enkelt på reglerna och gasar vidare. Van Rompuy vill därför avpolitisera en fråga som i högsta grad är just politiskt brännande eller också är det som med Daniel i Bibeln, alla vill sova i lejongropen?

Det finns många aspekter på denna röra.

Det mest olycksbådande är att man här blandar ihop ett akut kortsiktigt problem, att förse krisdrabbade banker, med pengar med en långsiktig fråga, nämligen hur den finansiella tillsynen skall organiseras i det framtida Europa.

Det finns inget a priori som säger att en tillsyn blir bättre endast på grund av att den övervakande byråkratin blir större och mer komplex. Det blir ju så att säga flera banker att övervaka, ja kanske så många som 6 000!

Man kan jämföra med ABB under Percy Barnevik. Koncernen tjänade inga riktiga pengar under en följd av år men köpte företag på löpande band och växte sig större och större. Rörelseförluster förvandlades till ”strukturkostnader” och skulle enligt Barnevik så att säga ”inte räknas”. Till slut var en stor del av balansräkningens tillgångssida endast luft, så kallad goodwill vilket var en mer än lovlig eufemism. Inte förrän Peter Wallenberg slog näven i bordet fick man stopp på eländet.

Jag är övertygad om att de existerande nationella finansmyndigheterna inte kommer att minska sina kostymer till följd av den överstatliga strukturen, tvärtom, byråkratier minskar inte såvida inte en överordnad kraft plattar till dem med en stånghammare, det visar all erfarenhet. Och några sådana åtgärder har det naturligtvis inte andats om.

Ändå har Fredrik Reinfeldt uttalat att de svenska skattebetalarna inte skall pungslås. Skall den nya mammuten finansieras med luft? Det kommer naturligtvis att bli dyrare, det kan en idiot räkna ut. Hela EU-strukturen kommer obevekligt att bli dyrare och dyrare till dess den imploderar.

Man får aldrig bortse ifrån att mycket av det politiska pratet och agerandet är ”sken”. Politiker och byråkrater vill ge intryck av att man anstränger sig till det yttersta för att sedan ändå till slut hamna ungefär där man sa att man inte skulle hamna. Endast Storbritannien verkar ha sagt klart nej till att gå med i en bankunion och man intar också den sunda positionen att nu får även EU-byråkratin hålla igen på utgifterna.

De flesta andra EU-länders makthavare tycks dock vilja ha en bankunion utan att man riktigt vet vad den kommer att innebära eller kosta medborgarna. Är Sveriges regering beredd att gå med såvida vi får representation i ECB som föreslås blir huvudman för projektet? Eller vill man endast förhala för att se utvecklingen an och hålla alla dörrar öppna?

Jag tycker det är svårt att känna förtroende för EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso. Efter det senaste mötet med EU:s finansministrar uttalade han sig på det mest patetiska vis: ”Jag kan inte lova er att det blir mer sömn på nästa toppmöte. Det kommer att bli ett långt möte”.

Detta är inte statsmannamässigt och inte heller särskilt humoristiskt.

Stora förändringar eller kollapser upplevs ofta komma plötsligt och från oväntat håll. Ingen förutsåg att Berlinmuren skulle falla från en dag till en annan. Ingen förutsåg Sovjetimperiets synliga kollaps. Det var naturligtvis decennier av ineffektivitet och misskötsel som förorsakade fallet men när det väl kom upplevdes det som helt oväntat. Som när en såpbubbla brister, ett plupp och ett litet stänk.

I det numera groteska EU-projektet (inklusive euron) är nu investerat så mycket prestige att de ansvariga, såväl höga tjänstemän inom byråkratin som ansvariga EU-politiker, kommer att hänga kvar på klippkanten till dess naglarna slits av. Vi har sett det i så många andra sammanhang, till exempel försvaret av den svenska kronan 1992 eller varför inte det grymma och utdragna Vietnamkriget.

Det handlar till slut endast om psykologi och sken och där realiteterna förträngs till dess den där till synes lilla oväntade vindkantringen förskjuter ballasten och vräker skeppet över ända.

När jag skriver om detta skepp erinrar jag mig osökt några magnifika slutrader från Kafkas novell ”The Hunter Gracchus”. En gammal skeppare vid namn Gracchus besöker borgmästaren i en sjöstad. När borgmästaren frågar skepparen hur länge han tänker stanna i staden får han ungefär följande dräpande svar i fri översättning: ”Mitt skepp har inget roder och drivs av en vind som kommer från dödens isiga regioner”.

Kanske är detta jag skriver endast en EU-skeptikers våta dröm?