Det har visat sig omöjligt att sia om framtiden. Ändå ser vi varje årsskifte hur experter och skribenter av olika slag ger sig i kast med detta hopplösa företag. Det är ju alltid några som spår rätt enligt de eviga stokastiska lagarna och vederbörande blir geniförklarad under en kort tid.
Spräckta kristallkulor
Mest läst i kategorin
De flesta får dock ta på sig dumstrutarna och skämmas i ett hörn. Det fina i kråksången är att allt glöms efter en ganska kort tid och dumstrutarna kan kastas av och skamvrån lämnas. På så vis kan tombolan snurra på, år efter år.
En beprövad teknik är att omge sina profetior med så många garderingar att de blir helt intetsägande. Ingen skada är dock skedd då det ändå inte är många som tar ens reservationslösa profetior på allvar. Då risken för räfst- och rättarting är så låg så kastar jag mig själv in i nyårsleken.
Europa har blivit världens sjuke man för att alludera till vad världen sa om Turkiet, eller det Ottomanska imperiet, redan i mitten av 1800-talet och där profetian om väldets fall infriades efter det första världskriget. Under 2012 föll eurozonen tillbaka i recession. Inte mindre än sex av åtta länder i världen som under 2013 väntas få negativ tillväxt återfinns bland euroländerna. Även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike befinner sig sannolikt 2013 bland de 20 länder i världen som får lägst tillväxt! För att nämna några exempel;
Storbritanniens ekonomi står och stampar efter den djupa recessionen 2008-09 och en måttlig återhämtning under den första delen av 2010. Ett hett ämne under året blir hur man skall hantera EU-frågan som ställts på sin spets då det EU-skeptiska UK Independence Party (UKIP) nu har stöd hos 15-16 procent av väljarkåren, en ökning med 10 procentenheter på endast ett år! Skall premiärminister Cameron gå till folkomröstning om ett – sannolikt orealistiskt – förslag till omförhandling med EU eller om hela medlemskapet direkt? För att vinna rådrum blir det nog det förra alternativet.
Tyskland står starkt även om tillväxten blir skral 2013. Under inte färre än sex år har sysselsättningen stadigt ökat och arbetslösheten är den lägsta på 20 år. De tyska konsumenterna är optimistiska inför 2013 enligt de senaste undersökningarna.
Angela Merkel, den tyska kanslern, bör mot denna bakgrund sitta säkert i sadeln inför valet i september. Medan hon vilar tryggt och tungt som en sfinx som blickar ut över Europa så framför hon ändå tydliga varningar angående Tysklands omgivningar, läs eurozonen. Merkel är en av de få som torde ha en fullständig överblick angående Europas finansiella problem och denna insikt oroar henne uppenbarligen vilket betyder att vi också har all anledning att känna detsamma. När och var kommer nästa finansiella kollaps att komma?
Merkel har redan riskerat stora pengar i Grekland och även om hennes krut är torrt finns inte något opinionsstöd i Tyskland för att åter agera den rika arvtanten som delar ut allmosor åt sina avlägsna släktingar.
Frankrike har åter blivit ett sorgebarn. Arbetslösheten har ökat successivt under två års tid och tillväxtutsikterna är dystra. Den franska industrin har lönsamhetsproblem och EU ställer krav på strukturella reformer. Men dessa reformer skall inte, enligt president Hollande, tillåtas rubba de sociala trygghetssystemen. Det vill säga just de system som är i särskilt behov av förändringar!
Min tro är att Holland, liksom Mitterande på sin tid, snabbt kommer att köra Frankrike i botten med kapitalflykt, nationell splittring, bankfallissemang med mera. som följd. Frankrike behöver mer marknadsekonomi, inte socialistiska experiment, för att komma på rätt köl igen.
Apropå experiment. Den föreslagna drakoniska skatten på 75 procent på inkomster över 1 miljon euro fick bakslag då den inte enligt konstitutionen anses kunna tillämpas på individer utan endast på hushåll. I sådant fall skulle skatten komma att omfatta 10 000 hushåll snarare än tänkta 1 500 individer. Det anses inte heller konstitutionellt korrekt att den franska skatten (inklusive förmögenhetsskatt) enligt Hollandes förslag skall kunna överstiga inkomsten, en fransk Pomperipossa om man så vill.
Nu spelar dessa skatteförslag endast en marginell roll rent statsfinansiellt utan är mest socialistisk kosmetika som dock kan få andra mer allvarliga följder. Själva hanteringen stärker ju knappast Hollandes image som redan är ordentligt naggad i kanten. Så som Hollande et consortes har profilerat sig måste ju många som övervägt etableringar eller investeringar i Frankrike att dra öronen åt sig. Det blir ju naturligtvis inte endast publika personer som Frankrikes egen Rasputin, Gérard Depardieu, och andra med hög profil som kommer att flytta på sig utan även andra entreprenörer vilka Frankrike så väl behöver.
Det hela liknar situationen under l`ancien regime där de bigotta katolska kungarna körde ut hugenotterna som var de enda entreprenörerna i landet. Det slutade som vi vet i statsbankrutt och revolution.
I Spanien närmar sig arbetslösheten 5 miljoner individer, eller 26 procent, vilket orsakar sociala spänningar och radikalisering. Ett uttryck för denna sociala utveckling är att förtroendet för monarkin sviktar och där nu drygt 40 procent av spanjorerna anser att den bör avskaffas! En eller annan tung bankexplosion kan inte uteslutas under året och som kommer visa att Merkels rädsla var befogad. I förlängningen kan vi få se rent revolutionära stämningar i landet.
Politiken i Italien riskerar nu att återgå till cirkusstadiet. Mario Monti försöker samla sin centrumallians men den svale akademikern tvingas nu byta skepnad och ta på sig boxhandskarna då han redan utsättas för slag och tillmälen, inte minst från den oförliknelige och ärrade Berlusconi som redan utkämpat sex valkampanjer och varit premiärminister i tre omgångar. Han återgår nu i allians med Lega Nord och det är fullt möjligt att hans koalition efter valet i februari kan förhindra en majoritet i det italienska överhuset, Senaten, för Monti & Co vilket skulle kunna lamslå italiensk politik.
Monti anklagas för en för hård åtstramningspolitik och för att gå i Tysklands ledband samt dessutom endast bli ett onödigt stödhjul under center-vänster-vagnen i italiensk politik. Om Monti skall överleva får han nu försöka förvandla sig från medlare till slagskämpe. Berlusconis återuppväckta stridslust visar sig också i att han inte kräver premiärministerposten vid en valvinst utan kan nöja sig med att bli finansminister. För tidigt således att räkna ut Berlusconi.
Monti angrips inte endast från höger utan även från vänster där han kallas en arrogant representant för bourgeoisien! Att gå in i partipolitiken innebär med nödvändighet att fingrarna måste smutsas vilket onekligen är särskilt besvärande för en förfinad akademiker.
Italiens ekonomi är darrig. En god indikator är den italienska lyxbilförsäljningen, det vill säga främst Ferrari och Maserati, som 2012 var den lägste sedan 1979!
Det finns därför tyvärr inget som talar för att den endemiska splittringen i italiensk politik skulle upphöra och det kan inte uteslutas att Monti endast blir en parentes i den italienska manegen.
Det blev ingen omfattande skatteuppgörelse i USA. Motståndet i det republikanskt styrda representanthuset är hårt och Obama lyckades i den minikompromiss som uppnåddes endast åstadkomma inkomstskattehöjningar, från 35 till 39,6 procent, för hushåll med årsinkomster överstigande 450 000 dollar i stället för 250 000 dollar som var Obamas förhandlingsutspel.
Till denna höjning för höginkomsttagarna kom så att den direkta löneskatten återgick till 6,2 procent efter att under en ”rabattperiod” varit endast 4,2 procent vilket innebär ungefär 1000 dollar i höjd skatt för den amerikanska medelinkomstfamiljen. Förutom att detta innebär skattehöjningar för den medelklass som Obama till varje pris skulle skydda innebär skattehöjningen en åtstramningseffekt motsvarande ca 1,5 procent av BNP och det i ett känsligt läge av svag återhämtning.
Genom att ta till ”extraordinära åtgärder” kan man nu skjuta skuldtaksfrågan och stupstocken (”fiscal cliff”) framåt i tiden med två månader. Utan en uppgörelse om det offentliga skuldtaket kommer skatter att höjas och offentliga utgifter att dras ned med tillsammans 600 miljarder dollar, en icke oväsentlig ytterligare åtstramning som måste undvikas.
President Obamas enda ”claim to fame” i den hittillsvarande brottningsmatchen med sina politiska motståndare är att det är första gången på drygt 20 år som republikanerna gått med på skattehöjningar. Denna eftergift har dock lett till en djup splittring i partiet och revanschbegär inför de kommande förhandlingarna.
Vi kan endast spekulera i hur nästa fas i detta drama skall sluta. Republikanerna kräver utgiftsneddragningar med samma belopp som lånetaket eventuellt höjs. Skuldtaket har höjts inte färre än 80 gånger sedan 1960 utan allt för mycket ståhej. Nu avser republikanerna att använda taket som hävstång i de fortsatta förhandlingarna.
Republikanerna anser att statsutgifterna måste trimmas om statsskulden på sikt skall kunna stabiliseras på en i relation till BNP hanterbar nivå. I detta har de rätt och här kommer en del känsliga områden att behöva drabbas, bland annat sjukvården och förvaret. Att däremot koppla ihop utgiftsneddragning med lånetakshöjning, dollar för dollar, saknar ju all logik men som bekant är politik allt annat än logisk.
Den amerikanska ekonomin tuffar på och det finns positiva tecken inom bland annat byggandet och bilförsäljningen. Men även om nästa förhandlingsrunda skulle klaras av på ett ansvarsfullt sätt finns det inget som talar för särskilt snabb återhämtning i världens största ekonomi 2013 då finanspolitiken under alla förhållanden blir åtstramande och penningpolitiken inte kan bli så mycket lättare.
Om det däremot blir kaos i förhandlingarna kring skuldtaket och statsutgifterna, ja då kommer vi att få spridningseffekter till Europa med höjda marknadsräntor, ökande spreadar med mera som mycket väl kan utlösa nästa akuta eurokris.
Om vi talar om potentiella kriser av avgörande slag så måste blickarna vändas mot Mellanöstern.
Egypten befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris. Landets valuta sjunker i värde vilket drabbar inhemsk handel och industri och naturligtvis folket. Bankerna tvingas säga nej till köp av amerikanska dollar för att inte helt tömma den snabbt krympande valutareserven.
Den sociala oron och gatuvåldet skrämmer naturligtvis såväl turister som investerare samt innehavare av egyptiska obligationer. Det egyptiska pundet var länge knutet till dollarn vid en kurs av 6. ”Experter” tror nu att kursen kan komma att gå till 7,50 vid årets slut. Min tro är att det kan bli betydligt värre än så. Även om Egypten skulle kunna ordna finansiering från IMF och andra internationella långivare, så som Qatar som blivit islamisternas bank, är det svårt att se en snabb stabilisering av Egypten vare sig politiskt eller ekonomiskt.
Egypten styrs nu de facto av de Muslimska Brödraskapet som i sin tur är moder till Hamas som på sin agenda har utplåning av staten Israel.
Det finns mycket som talar för en västlig intervention i Syrien under året. Minst 60 000 människor – varav många civila, kvinnor och barn – har redan mist livet i detta regelrätta inbördeskrig. Även om Bashar al-Assad avgår eller mördas så är det uppenbart att det därefter blir en blodig fortsättning med risk för en extrem islamistisk regim och där hämnd kommer att utkrävas mellan olika grupper. Nästa Nato- eller FN-insats står för dörren.
Barack Obama vill försöka få till stånd en förhandlingslösning med Iran. Det är tveklöst så att USA:s och EU:s sanktioner börjar slå hårt mot Irans ekonomi och prästväldets mardröm är naturligtvis en ny revolution. Iran hade 2012 sin lägsta export av olja på 32 år och deras andel av Opecs export var endast 6-7 procent!
Israels Benjamin Netanyahu kommer att vilja dra Obama åt sitt håll och få till stånd en förebyggande attack på Irans kärnbränsleinstallationer. Sedan Netanyahu stöttat republikanen Mitt Romney i det amerikanska presidentvalet har dock Israels relationer med det demokratiska partiet i USA försämrats.
Den av Obama nominerade nye amerikanske försvarsministern, republikanen Chuck Hagel, har offentligt uttalat att han ogillar Israels oblyga lobbying i Washington vilket naturligtvis inte bådar gott för Netanyahu. Med John Kerry som utrikesminister och Chuck Hagel som försvarsminister – bägge Vietnamveteraner och tidigare motståndare till kriget i Irak – är det svårt att i nuläget se ett amerikanskt deltagande i en attack mot Iran.
Men israelerna har visat sig självsvåldiga tidigare när de känt sig hårt trängda och jag skulle inte bli förvånad om de åter tog saken i egna händer. Man får trots allt inte glömma att om Israel hade följt de vällovliga råden från det, som det så vackert heter, internationella samfundet vid tidigare spända situationer hade landet möjligen inte funnits i dag.
Det var länge sedan Israel var så omgärdat av judefientliga stater och extrema islamistiska grupper. När Israel känner sig särskilt hotat går landet politiskt åt höger. Det är val redan nu i januari och Netanyahuas Likudparti i allians med Yisrael blir sannolikt den största gruppen i parlamentet. Dessutom har ett nytt högerparti, Jewish Home, bildats av mjukvaruentreprenören Waffali Bennet. Bennet är emot en tvåstatslösning och anser att zoon C på Västbanken – där de flesta judiska bosättarna finns – skall införlivas med Israel.
Ett regelrätt storkrig i Mellanöstern kan inte uteslutas.
I Sverige finns inga tecken på att politiken skulle bli mer livgivande eller kreativ än vad vi sett under det gångna året. Tillväxten i år lär i bästa fall komma att bli 0,5 procent och där risken är överhängande för negativa tal. Vi kommer att få ett budgetunderskott på skulle jag tro 30-40 miljarder kronor i stället för prognosticerade 10.
Av arbetslinjen blev det en tummetott – pengarna i sjön – och arbetslösheten fortsätter att öka. Med en mycket stor ungdomsarbetslöshet och outnyttjad kapacitet i ekonomin motsvarande kanske en miljon arbetstillfällen vore det sannolikt i dagsläget bättre med en mer våghalsig politik där man lättade på bromsen och tryckte gasen i botten.
Det finns stora och angelägna behov att fylla inom bland annat järnvägar, vägar, bostäder till ungdomar, yrkesutbildning, grundskolan och forskningen. Att underbalansera budgeten i dåliga tider är ofta riktigt, allt såvida det sker planerat och där de beslutade utgiftsökningarna är av ”investeringskaraktär”.
Våra politiker i all ära, inte påverkar de ekonomin positivt i någon högre grad. Sverige har blivit rikt på sina företag och företagare och deras anställda. Därför borde man sluta plottra med småsaker och skenreformer för publiken och i stället satsa betydligt mer på företagssamheten. Att avskaffa LAS vore en välgärning då denna lagstiftning hämmat den svenska tillväxten i snart 40 års tid! Regeringen säger sig vilja stimulera rörligheten och flexibiliteten på arbetsmarknaden men att gå från ord till handling är svårt. Gör ett försök under två års tid och se vad som händer? Våga experimentera med något rejält för en gångs skull!
Reinfeldts modell synes vara; sitt still i båten och gör ingenting av vikt eller av mer våghalsigt slag. Reinfeldtregeringen är som de gamla ”radiobilarna” på nöjesfälten. Så snart man stöter på något hårt studsar man ut i banan igen, snurrar runt några varv och fastnar i en hög på mitten av banan.
Tyvärr är redan regeringsekan gisten så även om man sitter still så sjunker den långsamt på färden till nästa val. Ju närmare vallandet vi kommer desto mer desperata kommer de tillplattade småpartierna att bli. De vill sannolikt redan nu kasta sig ur båten och överge skepparen.
Dock rekommenderas inte Centerns till synes helt desperata försök. Den lilla kvarvarande spillran av ”gamla centerväljare” måste ju rimligtvis vara helt förstummade av förslaget till nytt idéprogram. Men kanske är denna centerspillra så liten att den inte är något att bygga på vilket skulle förklara ”den politiska logiken” i det dödsföraktande hoppet i den kalla sjön. Men det är långt för Annie Lööf att simma och utan flytväst – som hon nu synes vara – är risken för drunkning överhängande.
Det är fortfarande en bra bit till nästa val men en sak tror jag vi kan vara säkra på: regeringskonstellationen efter nästa val kommer att se annorlunda ut än i dag. Just nu känns det som all förändring vore till det bättre. För tråkigare och mer fantasilöst än så här kan det knappast bli.
Compricer är Sveriges största jämförelsetjänst för privatekonomi. Klicka här för att jämföra courtage.