Sossarna blåsta på miljoner

Om allt går som det är tänkt kommer Mona Sahlin att väljas till ny partiledare för socialdemokraterna i samband med partiets extrakongress i mars. Men det parti som Sahlin nu tar över är inte samma parti som Göran Persson tog över för elva år sedan.

Partiet är fortfarande det största i Sverige, men är på väg att tappa sin tidigare maktposition och – inte minst – det tappar pengar. Socialdemokraternas överlägsna ekonomiska resurser blir med tiden inte lika överlägsna.

Orsaken står att finna i en allt lägre organisationsgrad bland svenska arbetare, vilket mer konkret betyder att allt färre finner mödan värt, och inte minst pengarna värt, att gå med i facket.

I den senaste valrörelsen bidrog LO med 16,5 miljoner kronor till socialdemokraterna, vilket innebär att fackföreningsrörelsen stod för en tredjedel av partiets kampanjbudget.

De stora finansiella musklerna, som alltså till stor del består av LO-pengar, anses allmänt vara en viktig förklaring till det förra regeringspartiets effektivitet just när det gäller valrörelser.

LO skjuter också över pengar till socialdemokraterna kontinuerligt, och de senaste åren har den årliga överföringen uppgått till omkring 15 miljoner.

– Men pengarna från facket har ju minskat hela tiden eftersom de förlorat medlemmar, säger Tommy Ohlström, partikassör hos socialdemokraterna.

Eftersom LO:s bidrag till partiet till stor del är avhängigt inkommande medlemsavgifter så betyder färre LO-medlemmar mindre pengar till socialdemokraterna. Hundra tusen färre fackföreningsmedlemmar betyder, enligt rådande system, ett inkomstbortfall för socialdemokraterna på 600.000 kronor per år.

Det gäller dessutom endast de pengar som kommer från förbunden. Inkomstbortfallet blir än större då en del av fackföreningspengarna också kommer från LO centralt.

Fram till nästa val 2010 handlar det om åtminstone ett par miljoner kronor mindre till det socialdemokratiska partiet om nuvarande neråtgående trend håller i sig. Och att antalet medlemmar med största sannolikhet fortsätter ned, och att takten i nedgången dessutom kan öka, är det numera också många inom LO som tror på.

Under förra året sjönk organisationsgraden för arbetare, alltså de som normalt är med i LO, till 79 procent. Fortfarande en hög siffra, kan tyckas, men likväl den lägsta sedan 1970-talet.

Kommunal, som är det största LO-förbundet, och som organiserar arbetare med hög organisationsgrad, har tappat 100.000 medlemmar sedan toppen i början av 1990-talet. I ett kortare perspektiv, sedan början av 2000-talet är nedgången för Kommunal 40.000 medlemmar. IF Metall, det näst största förbundet, har tappat 60.000 medlemmar sedan början av 2000-talet.

Och trenden ser inte ut att vända, åtminstone inte på kort sikt. Enligt fackföreningsrörelsens egna enkätundersökningar är det färre LO-medlemmar i dag, jämfört med för 15 år sedan, som anser att det ger mer att vara med i facket.

På frågan om förmodade viktiga orsaker till att vissa väljer att inte vara med i facket är det i dag betydligt fler som väljet att peka på betydelsen av medlemsavgiftens storlek.

Det tyder på att många kan tänka sig att lämna facket om det kostar mer att vara med, vilket det också inom kort kommer att göra (till följd av slopad avdragsrätt för medlemsavgifter).

– Det är många som ringer just nu och är upprörda, säger Ulla Johansson, pressekreterare på LO:s kansli i Stockholm.

Av dem som ringer är det emellertid inte alla som går ur facket. En del väljer att bara lämna a-kassan, men även facken får naturligtvis känna av ett sviktande medlemsunderlag.

Fackföreningar med färre medlemmar betyder inte bara mindre pengar för socialdemokraterna, utan det betyder också mindre inflytande generellt. Den täta kopplingen mellan parti och fack har varit en mycket viktig orsak till partiets stora dominans, och om fackets betydelse minskar – vilket är ofrånkomligt om antalet medlemmar minskar ytterligare – så hotas på sikt också det socialdemokratiska partiets dominans.

Mycket talar för att Mona Sahlin – till skillnad från sina föregångare – kommer att leda ett parti som verkar på mer lika villkor som de andra riksdagspartierna. En krympande partikassa och en krympande stödtrupp vid sidan om talar för att en ny tid är att vänta för det parti som länge betraktats som det ”statsbärande” partiet.