"Särökrogens konkurs faktiskt komplicerad"

I februari 2009 startade Särö Krog AB en restaurang- och cateringverksamhet i den välmående förorten Särö utanför Göteborg (se faktaruta).

Efter bara ett halvår gick rörelsen i konkurs. Michael Sterner, advokat på Vinge och bosatt i nästan lika fashionabla Askim på samma sida av Göteborg som Särö, fick i uppdrag att förvalta konkursboet.

Den ersättning han vill ha för detta är nu föremål för tillsynsmyndighetens kritik: Sterner har begärt 38 000 kronor, men Susanna Lindenhag – som även granskar Sterners Vinge-kollega Per Settergren i Seth-Roland Arnérs rekordkonkurs (här har hon inga invändningar) – tycker att standardtaxan 9 100 är rimlig för det högst ordinära jobb hon anser att Sterner har utfört.

”Det har inte funnits några komplicerade juridiska frågeställningar eller omfattande utredningar och svårigheter av annat slag”, skriver Lindenhag i sitt yttrande till Göteborgs tingsrätt, och tillstyrker förutom arvode enligt taxan enbart ersättning för utlägg.

Michael Sterner säger när Realtid.se ringer honom och frågar vad han har för motargument att han nyss författat ett svaromål.

– Det var mer arbete än vanligt här, bland annat var det svårt att nå bolagets ställföreträdare, förklarar han sina vedermödor.

Han redogör för ett lite snårigt bolagsförhållande bakom restaurangen, och en mer komplicerad bokföring än normalt. Olika bolagsföreträdare ska ha lämnat motstridiga informationer, och vart bolagets tillgångar hade tagit vägen var oklart.

– Inititalt fick vi till exempel uppgifter om att köpeskillingen för verksamheten, 275 000 kronor inklusive inventarier, hade blivit felaktigt utbetald, och det fick utredas.

Michael Sterner tycker sig märka att tillsynsmyndigheten har blivit hårdare på sistone. Han nämner att han tidigare har fått kritik, men då argumenterat för sin sak och fått tingsrätten att gå på hans linje i arvodesfrågan.

Enligt en källa i branschen, en källa som inte är verksam med obeståndsrätt men råkat ut för konkursförvaltare som försöker återvinna, är stora komplicerade härvor mumma för konkursförvaltarna: när man väl tilldelats ett sådant ärende kan man utreda länge och väl och dra igång utsiktslösa återvinningsprocesser för att få upp antalet timmar.

Michael Sterner tillbakavisar ett sådant resonemang: konkursförvaltarna har två instanser som granskar deras verksamhet (tingsrätten och tillsynsmyndigheten), och dessa vet vad som är ett rimligt arbete i förhållande till konkursernas omfattning.

Tänker man som konkursförvaltare att ”jag hade kanske kunnat begära mer” om tillsynsmyndigheten inte opponerar sig?

– Nej, vi redovisar noggrant och bedömer det här på ett omdömesgillt sätt. Det vi fakturerar motsvarar ett korrekt nedlagt arbete. I Särö Krog-konkursen kom vi till exempel överens med tillsynsmyndigheten om att det inte var någon idé att driva några återvinningskrav.

Susanna Lindenhag säger att hon och hennes fyra kollegor på tillsynsmyndigheten i Göteborg i fjol kritiserade 69 av omkring 1300 granskade västsvenska konkurser. Några förvaltare fick nöja sig med standardtaxan 9 100 kronor, exempelvis Nordia-advokaten Per Fridén som begärde 21 300 kronor i en konkurs efter ett småbolag (”busk-affärsmän”, med Fridéns ord: personer som försökte sig på lite av varje).

– Det kan nog ligga något i att tillsynsmyndigheten blivit hårdare, säger Fridén när Realtid.se nämner Sterners förmodan.

– Jag tror de har tagit fram någon statistik och uppfattar det som att det är för dyrt med konkursförvaltning. Det kan man kanske tycka, men staten lägger ju på konkursförvaltarna uppgifter som närmast är av offentligrättslig karaktär. Och i slutändan är det ju borgenärerna som får betala.

Han nämner att han i den aktuella konkursen begärde ersättning för 19 timmars arbete, något tillsynsmyndigheten tyckte var onödigt mycket – vilket tingsrätten alltså höll med om.