Sanningen om Ikea

Den lille mannen, utskickad från personalavdelningen i Älmhult, som hälsade mig välkommen besannade alla mina fördomar om IKEA-folk. En stor snuspaj skylde större delen av övre tandraden och brunfärgade resten, ett par klapprande svarta träskor, en marinblå skjorta med enorma kragsnibbar, axelklaffar och ett par illasittande tobaksbruna manchesterbyxor. Mitt i yuppieyran i slutet av 80-talet var han sannerligen en ovanlig syn. Då var dubbelknäppta kostymer i glansigt tyg med rejäla slag och en brokig slips ett måste för varje företagsanställd, nästan oavsett position. Men tydligen inte på IKEA, konstaterade jag och slog mig ner i rummet.

IKEA-mannens uppgift var att låta mig fylla i ett frågeformulär, ta en polaroidbild och ställa några standardfrågor. Det sistnämnda antagligen för att sålla bort de värsta flåbusarna så tidigt som möjligt. Uppenbarligen fick jag godkänt, för ett par veckor senare blev jag kallad till IKEAs kontor i Helsingborg. Jag blev minst sagt förvånad. Så här långt efteråt kan jag erkänna att jag lämnade glanskostymen hemma för något betydligt enklare, men jämfört med personalmannen mitt emot mig var jag ändå ohjälpligt överklädd.

Jag vantrivdes med mitt jobb på Åhléns. IKEA-annonsen som sökte ”90-talets nyckelpersoner” hade min dåvarande fästmö Eva hittat i DN av en händelse.

Sedan tjatade hon oavbrutet på sitt sjungande dalmål tills jag halvt motvilligt skickade in min ansökan författad på pappas IBM-skrivmaskin.

Förebilderna bland Uppsalaekonomerna i min generation var Gordon Gekko, Anders Wall och Erik Penser, men absolut inte Ingvar Kamprad. Entreprenörskap hade lite av småhandlare i klangen. Flådiga tjänstebilar och blanka kostymer lockade oss mer än trätofflor och snus. Med andra ord var jag minst sagt tvehågsen inför IKEA även efter att jag lagt mitt ansökningsbrev på lådan.

”Hur fan kan man skriva så?” Anders slog sig på knäna av skratt där han satt mitt emot mig med min ansökan framför sig.

”Jag tillhör den absoluta toppen på ekonomlinjen, men är ändå ödmjuk”, citerade han och fortsatte skratta med snus i hela munnen och avfärdade varje försök till förklaring. Du skulle bara veta att jag kom in som 25:e reserv på ekonomlinjen, tänkte jag surt för mig själv.

Anders heter Moberg i efternamn och var koncernchef på IKEA. Naturligtvis blev jag något förvånad när han klev in i rummet och presenterade sig, men situationen uppstod så plötsligt att jag aldrig hann bli nervös. En lång atletisk karl, några och trettio, oförskämt stilig, med ett leende som smittade och en karisma som upptog hela rummet. Han ställde några frågor av vilka ”Vad avgör om ett detaljhandelsföretag blir framgångsrikt?” var den klurigaste. Mitt svar då var att företagets konkurrenskraft var en funktion av dess logistiska flöde. Jan-Eric Engqvist, personaldirektör för koncernen, som också var med vid intervjun, berättade om hur Anders hade handplockat mig bland tusentals sökande. Plötsligt tar Anders till orda igen, lägger huvudet lätt på sned, böjer sig fram och pekar mot mig. Hela tiden med det breda snusfärgade leendet över ansiktet.

”Fan, du är så jävla kaxig så dig skickar vi till Tyskland.”

Om detta var bra eller dåliga nyheter visste jag inte då. Däremot förstod jag att jag precis blivit anställd.

”Förresten Jan-Eric, kan inte Anders vara fadder åt Johan?” Denne Anders var Anders Dahlvig som då var Mobergs och Ingvar Kamprads gemensamma assistent. (Idag är han IKEAs koncernchef sedan tio år tillbaka, men avgår den 31 augusti 2009.)

Att detta var början på en 20 år lång resa där jag skulle – från insidan – få uppleva den fantastiska framgångssagan IKEA visste jag inte där och då. Under denna min tid inom företaget gick företaget från att omsätta 25 miljarder kronor till 250 miljarder, från 30 000 anställda till 150 000, från cirka 70 varuhus koncentrerade mestadels till norra Europa till dagens 250 med global täckning. Det var en expansion och en framgång som saknade motstycke, och utan tvekan är IKEA det största svenska företagsundret i modern tid.

Jag fick följa och, vill jag hoppas, bidra till denna exempellösa framgång i en rad olika positioner inom företaget: möbelchef på varuhuset i Wallau, Tyskland, säljledare för vardagsrum på säljkontoret i Helsingborg, projektledare och sedan varuhuschef i Leeds, England, affärsområdeschef för förvaring, mediamöbler och matrumsmöbler på IKEA of Sweden AB (IOS) i Älmhult och VD för IKEA GreenTech AB i Lund. Jag fick faktiskt även följa min fadder Anders Dahlvig i spåren och under tre år i mitten av 90-talet vara Ingvar Kamprads och koncernchefen Anders Mobergs gemensamma assistent och arbeta med dem på mycket nära håll, tidvis dygnet runt. Under denna tid ansvarade jag också för koncernens staber för miljö respektive PR och kommunikation.

Under dessa år jag fick en djup inblick i IKEA och dess grundares väsen. Jag fick följa uppgången på nära håll tills IKEA var den starkast lysande stjärnan på den globala heminredningsmarknaden. Det är om mina intryck under dessa tjugo år denna bok ska handla.

Varför skriver man en bok om sin före detta arbetsgivare? Frågan är mer än väl befogad. Av bitterhet för att man känner sig förorättad? Av girighet för att man förstår att skvaller säljer? Ingetdera i mitt fall.

Varför lämnar jag inte bara IKEA bakom mig och går vidare med mitt liv? Helt enkelt för att vissa saker i företaget inte lämnar mig någon ro.

När jag hade slutat på IKEA började jag reflektera över den resa jag varit med om. Över alla med- och motgångar, kollegor och alla resor till destinationer ingen visste fanns. Successivt började jag se företaget med andra ögon än jag hade gjort när jag var en del av ”IKEA-familjen”, som Ingvar kallar det. Den bild av IKEA som nu växte fram inom mig skilde sig markant från den bild jag hade haft tidigare. Jag förstod att jag behövde sätta mina upplevelser och tankar på pränt.

Det jag beskriver i boken är händelser som jag själv varit med om eller situationer som kollegor med mycket hög trovärdighet har bevittnat.

Omvärlden ser på IKEA med beundran. Företagets framgångar under många år på en rad olika områden bländar. IKEA är det goda företaget som aldrig gör fel och alltid sätter miljön och de sociala frågorna i främsta rummet. Som aldrig står med skägget i brevlådan när miljörörelsen mullrar och mediedrevet drar. Som har en genialisk grundare som blivit en svensk nationalikon. Som har en genomstark företagskultur som genomsyrar de 150 000 medarbetarna ut i fingerspetsarna. Kort sagt: IKEA är en skinande sol på en företagshimmel som alltför ofta, särskilt på sistone, kantats av grådaskiga moln.

Idag vet jag att denna bild av det soliga IKEA inte riktigt stämmer med verkligheten. IKEA-solen är vacker och fantastisk på många vis, men den har fläckar.

Denna bok handlar om dessa fläckar. För att kunna förstå behöver man först en inblick bakom kulisserna i hur företaget fungerar. Förstå mekanismerna som har möjliggjort IKEAs framgångar. Förstå vilka attityder och värderingsgrunder hos beslutsfattarna som har skapat den mycket starka och mytomspunna företagskulturen.

Det är avgörande att komma till klarhet om stora företag och deras agerande, precis som vi försöker begripa oss på andra betydande maktfaktorer i vårt samhälle. Att det kan vara svårt att tränga in eller kanske till och med vara förenat med viss fara är ingen anledning att hålla tillbaka. Utan genomlysning av de maktfaktorer som påverkar samhället växer snart ogenomträngliga kolosser fram, giganter som har helt andra agendor och mål än samhället i övrigt. Det hör till marknadsekonomins natur att ett företag per definition bara ser till sitt eget bästa.

Detta är den enskilt kanske viktigaste spelregeln i näringslivet. Det enda som avhåller företag från att helt spåra ur i ren narcissism är dels lagstiftningen, dels, och minst lika viktigt, medias granskning. Precis som andra företag har IKEA alltid sitt bästa för ögonen. Det är i sig inte så konstigt, men när IKEAs agenda påverkar omgivningen negativt är det allvarligt. Än värre är att företaget kanske är det mest slutna i världen givet sin storlek. Det innebär att ingen journalist någonsin lyckats tränga igenom IKEAs massiva och blågula fasad. Därför saknas också varje tillstymmelse till initierad diskussion kring IKEAs verksamhet och framtid.

Som IKEA-medarbetare är du svuren till tystnad.

Jag menar att bilden av dagens IKEA är orimligt onyanserad och osaklig. Företaget lägger ner stora resurser på att vidmakthålla den rosaskimrande bilden. Jag vet, för jag har själv varit en del av detta arbete.

Under åren på 90-talet när IKEA gick från mediakris till mediakris, ansvarade jag för koncernens PR och kommunikation samt miljöfrågorna. Samtidigt var jag Ingvars och dåvarande koncernchefens assistent. IKEAs formidabla förmåga att måla upp en vacker bild av sig själv är på ett sätt imponerande i vårt mediebevakade samhälle, men också illavarslande.

Ändå har ekonomijournalisterna under alla år svalt bilden som fabricerats av IKEA själva. Kanske av rädsla inför kolossen Kamprad. Kanske för att de inte begriper bättre. Jag är faktiskt

inte säker.

Jag är väl medveten om att Ingvar Kamprad och hans IKEA är några av Sveriges främsta nationalikoner. Vi talar om ett varumärke så starkt att det satt lilla Sverige på kartan världen över. Hos en del väcker resonemang som mina därför indignation, för att inte säga ilska. Locket ska på, käftar ska hållas för Ingvar har betytt så mycket. Inte bara för ett av landets största företag utan för landet som sådant. Men jag menar att framgång snarare förpliktigar än att den ger ett alibi. Jag formulerade vid slutet av 90-talet tillsammans med två medarbetare strategin ”Allt som IKEA gör ska tåla granskning”. Inom IKEA var den på sin tid banbrytande. Den innebar till exempel att vi tre tog en aktiv och kompromisslös ståndpunkt mot barnarbete, något som alls inte var självklart inom IKEA då. ”Barnen mår väl bättre av att jobba än att hamna i prostitution”, var en vanlig åsikt i INGKA Holding BV, IKEAs högsta styrelse. Vad man syftade på var barn, varav många var små barn, som arbetade under slavliknande förhållanden på den Indiska halvön med bland annat produktion till IKEA.

Jag vill understryka att IKEAs informations- och miljöstrategi, senare benämnd ”Teflon IKEA” i Newsweek 2001, kom till som en direkt följd av den enda seriösa granskning av IKEA som någonsin gjorts. Den leddes av SVTs Mikael Ohlsson, kallades ”Tomtens verkstad – IKEAs bakgård” och sändes i SVT 1997. Dessa utomordentligt skickliga grävande journalister var djupt hatade av hela IKEAs ledarkader, men effekten av deras arbete kring företagets miljö- och leverantörsstrategier blev fundamental.

Idag bygger de flesta av IKEAs strategier för inköp och miljö på ett tänkande präglat av omsorg och omtanke om våra medmänniskor och vår omvärld, men långt ifrån alla som vi ska se.

Den transparens som gäller för andra företag av motsvarande storlek borde i allra högsta grad gälla även för Ingvar Kamprad och hans IKEA. Den som inte har något att dölja har heller inget att frukta.

Eller?

Copyright: Johan Stenebo och ICA Bokförlag