Samma analys, olika utfall

I mars 2013 intervjuades Investors vd Börje Ekholm och Industrivärdens dito Anders Nyrén för en stort uppslagen artikel i Financial Times. Rubriken var ”Model management” och temat hur den svenska modellen för ägarstyrning av publika börsbolag allt mer börjat uppmärksammas i positiva ordalag internationellt efter att tidigare ha kritiserats inom bland annat EU.

Börje Ekholm och Anders Nyrén framstod som långsiktiga, samspelta och inte minst nöjda med vad de uträttat som mångåriga chefer över svenskt näringslivs två viktigaste maktbastioner.

Artikeln i FT var ett tydligt bevis på att Industrivärden och Investor lyckats väl i sin strategi att försvara den svenska ägarmodellen. Men så här tre år senare visar det sig att de två sfärerna förvaltat denna modell på två helt skilda sätt. Det gäller även för de båda vd:arna.

Så väl Börje Ekholm som Anders Nyrén har varit aktiva i debatten och ofta gjort egna utspel i kvartalsrapporterna. Men medan Börje Ekholm haft en mer nedtonad roll och mest fått uppmärksamhet för sina återkommande citat från filmens värld så har Anders Nyrén dragit på sig tung kritik för att ha medverkat till bland annat förslaget om en försäkring mot böter för Handelsbankens ledamöter samt omstuvningarna i sfären för att undkomma de nya begränsningarna när det gäller antalet möjliga styrelseuppdrag.

På en större skala har Investor och Wallenbergsfären klarat av att hantera en rad mediala och ägarmässiga utmaningar, och genomför nu en kontrollerad succession i ledningen. Industrivärden/Handelsbankssfären framstår å sin sida allt mer splittrad och driven av enskilda personers intressen. Kronan på detta verk var måndagens besked att Anders Nyrén med kort varsel lyfts ut i kylan av storägaren Fredrik Lundberg.

Fram till i fredags såg Nyrén ut att vara den enda av de kritiserade Industrivärden-topparna som hade en chans att bli kvar i den innersta maktkretsen i rollen som ny ordförande för Industrivärden, men så är alltså inte längre fallet.

Den latenta maktkonflikt som legat inbäddad i sfären ända sedan Fredrik Lundberg började köpa in sig i början av 00-talet har blommat ut med full kraft. Allt tidigare tal om samförstånd och långsiktigt gemensamma intressen är nu som bortblåst.

Att tre så erfarna chefer som Anders Nyrén, Jan Johansson och Sverker Martin-Löf på kort tid tvingats bort kan inte enbart förklaras med användningen av privatflyg. Det handlar mer om makt och vem som de facto sitter med de högsta korten vid bordet.

Den unika situationen kanske bäst kan förstås om man i tanken funderar över resultatet om Investor skulle göra en liknande utrensning i toppen.

Det intressanta är att en sådan tanke känns väldigt avlägsen. Wallenbergsfärens förmåga att knyta till sig långsiktigt lojala chefer och hantera splittringar inom de egna väggarna framstår som allt mer beundransvärd, eller möjligen skrämmande.

Investors avgående vd Börje Ekholm skulle av allt att döma kunnat ha avgått redan våren 2011. Då hade han under en längre period planerat för en omstöpning av Investor med en tydligare uppdelning mellan kärninnehaven och portföljen med mindre och mer riskfyllda innehav.

Men enligt personer med insyn ska Ekholms planer ha rivits upp i sista stund för att ersättas med en mer drastisk variant där Investor valde att skära i Investor Growth Capital och frysa nyinvesteringarna samtidigt som kärninnehaven sattes i fokus. Enligt samma källor var kusinerna Marcus och Jacob Wallenberg inte helt eniga om färdriktningen men alla slöt till sist upp bakom den hastigt påkomna planen.

I detta ingick att Börje Ekholm lojalt stannade kvar som vd. När han nu avgår gör han det som välavlönad chef för Patricia Industries med bas i USA, en ny och fristående bolagsgren inom Investor som ska ta hand om riskkapitalinvesteringarna inklusive en framtida utökning av portföljen. Alltså ungefär det som han själv slogs för redan 2011.

Marcus och Jacob Wallenbergs olika intresseinriktningar märks också i den nya modellen då Marcus får mer inflytande över Patricia Industries medan Jacob stärker sin makt över kärninnehaven.

Mot bakgrund av Investors redan höga förvaltningskostnader (inte minst jämfört med Industrivärden) borde denna velighet kring strukturen för verksamheten utlösa någon form av kritik men någon sådan märks nästan inte alls trots att man kan fråga sig hur långsiktiga besluten varit.

Wallenbergsfären har också haft en mycket god förmåga att hantera annan kritik, som agerandet i Scania, EQT:s skatteplanering, miljonarvodena i stiftelsestrukturen och de återkommande uppgifterna om mutaffärer i Ericsson och Saab. Bara för att nämna några exempel på känsliga ämnen i sfären de senaste åren. Det verkar helt enkelt inte riktigt bita.

Men i Industrivärden räckte det med ett lite för frekvent flygande och jagande för att sätta de tongivande cheferna i gungning och skaka en väl inarbetad ägarstyrningsmodell i grunden.

I intervjun med Financial Times 2013 berörde Anders Nyrén den speciella maktväv som vävts runt Industrivärden, där personliga relationer stod i centrum.

”True influence is based on trust, not on corporate governance or anything. And you earn your trust”, sa Nyrén då.

2015 är detta förtroende förbrukat. Misstaget som Anders Nyrén, och även Sverker Martin-Löf, gjort är att de någon gång längs resan inte insåg att maktbasen förflyttas och att deras positioner krävde en fullständig förankring i ägarledet, alltså i praktiken hos Fredrik Lundberg själv.

Duon hade också passat på att reta upp institutionerna flera gånger om de senaste åren vilket givetvis legat dem i fatet denna vår när institutionernas spelat på Lundberg planhalva.

Nyrén och Martin-Löf verkar också helt ha missat det där med lojaliteten. Lundberg är inte mannen som tar strid inför öppen ridå men det troliga är att han varit missnöjd under en längre tid.

”Den något mer krassa versionen är att ägande alltid övertrumfar tjänstemannavälde. Det lär Industrivärden-sfären få erfara framöver”, skrev jag i januari då Martin-Löfs avgång just kommunicerats. Resultatet kom snabbare än någon kunnat ana.

För att återknyta till intervjun i Financial Times 2013 så fick Ekholm och Nyrén rätt. Våren 2015 står Wallenbergsfären starkare än någonsin. Det gäller också den i praktiken rejält utökade Lundbergsfären. Men när det gäller förståelsen för ägandets verkliga och långsiktiga betydelse visade det sig att Börje Ekholm hade en helt annan insikt än Anders Nyrén.