Så gick det till när Saab räddades

I bokutdraget nedan inleds handlingen veckorna före holländska Spykers köp av Saab Automobile, med förberedelserna och turerna inför uppgörelsen:

KAPITEL SEXTON

Affären fortsätter

(baksmällan 19 december)

Jag vaknade på lördag morgon den 19 december med huvudvärk och en väldigt trött kropp. Allting kändes olustigt och det var till och med motigt att ta sig ur sängen. Det kändes ungefär som efter

en väldigt sen natt med en alltför tidig morgon. Som att vara bakis, men det kunde definitivt inte bero på det enda lilla glas whisky jag drack kvällen innan. Det var anspänningen under de

senaste månaderna som nu tog ut sin rätt sedan GM stoppat försäljningen och avbrutit allt arbete med den.

Eftersom Sverige var ordförande i EU under hösten hade vi pratat en del om fenomenet post presidency depression, det vill säga den berömda tomhet som brukar uppkomma efter en särskilt intensiv

period där man varit i fokus och ansvarat för saker som berört många människor och där medie-exponeringen varit stor. Inom regeringskansliet hade vi förberett oss på hur detta skulle

kunna bli efter årsskiftet då Spanien tog över ansvaret för EU. Nu insåg jag plötsligt att det måste vara precis den känslan jag hade denna lördag sedan Saabaff ären avbrutits.

Tidningarna var naturligtvis fyllda med stora svarta, dramatiska rubriker. Dagens Industri toppade med en förstasida som var utformad som en dödsannons. Alla beskrev det som hänt som Saabs dödsdom och att en epok nu skulle gå i graven. Det fanns självklart spekulationer om varför och huruvida GM under fredagen uppgivit den riktiga versionen av händelsen.

Jag tänkte att om jag kände det så här, hur skulle då inte Jan

Åke Jonsson känna sig? Jag beslöt mig därför för att ringa honom.

När jag beskrivit mitt tillstånd sken han upp något och bekräftade

att han kände det ungefär likadant. Han hade fortfarande

mycket svårt att förstå det som hänt och kunde inte förstå

GM:s agerande. Han var mycket besviken men såg just då ingen

positiv lösning för Saab. Vi bestämde i alla fall att fortsätta hålla

kontakten de närmaste dagarna.

Denna min känsla av tomhet och uppgivenhet höll i sig under

förmiddagen på lördagen. Sedan började telefonerna ringa.

Jag fick samtal från anställda på Saab som menade att så här fick

det verkligen inte sluta. Till en av dem, en högre tjänsteman,

ställde jag frågan under vårt samtal om de aldrig under hela

denna period hade pratat om ett så kallat management buy out,

att ledningen för företaget skulle köpa det av GM. Hans svar var

kort: ”det har vi inte haft tid att tänka på”. ”Och det skulle inte

fungera med nuvarande management” lade han till. Och så utvecklade

han sina tankegångar om chefskapet inom Saab Automobile

AB. Vårt samtal avslutades ändå med att han lovade att på allvar

pröva frågan bland sina chefskollegor.

Så förflöt lördagen med ett antal samtal, både från journalister som

undrade vad som kunde hända nu och från anställda och engagerade

människor som inte ville tro på att Saabs öde nu var beseglat.

När jag summerade dagen konstaterade jag att det måste ha

varit den kortaste post presidency depression någon känt av. För

min del hade den varat under en förmiddag, sedan började arbetet

igen.

Inställd julhandel

Jag hade tidigare bestämt att söndagen den 20 december skulle

bli den dag då jag skulle ha tid att inhandla årets julklappar. Julhelgen

närmade sig med stormsteg och jag hade inte haft en

chans att göra några som helst inköp förrän dess. Men det skulle

snart visa sig att det inte blev riktigt som jag hade tänkt. Det första

samtalet för dagen kom vid 9-tiden på morgonen och sedan

ringde det oavbrutet, och jag menar verkligen oavbrutet, i tre

olika telefoner fram till 23-tiden på kvällen. Jag förstod tidigt att

det inte var någon mening med att jag skulle ge mig ut på shopping.

Jag skulle ändå bara få svara i telefonen. Men att det skulle

vara så otroligt intensivt som det blev hade jag aldrig kunnat föreställa

mig. Jag kom på mig själv under eftermiddagen med att

jag varken hunnit äta någonting eller ens hunnit dricka kaffe.

Till skillnad från lördagen var samtalen nu i huvudsak inriktade

på att föreslå nya lösningar för att rädda Saab.

Jag pratade med enskilda Saabanställda. Jag pratade med fackliga

representanter. Jag fick samtal från flera av de intressenter

som varit aktuella under resans gång. Jag pratade med Jan Åke

Jonsson. Jag hade fl era långa samtal med Victor Muller. Och jag

pratade med GM.

Relativt snart ringades problemet in till att omfatta närvaron

av Vladimir Antonov som ägare av Saab Automobile. Om det

gick att förhindra skulle GM nog kunna tänka sig att fortsätta

förhandlingarna igen. Men tidsbristen var akutare än någonsin

tidigare. Klockan tickade obönhörligt mot årsskiftet, den tidpunkt

som GM satt upp som gräns. Fanns det inget avtal då var

avveckling det enda möjliga alternativet. Återigen pratade jag

med GM om vad som var för dem det mest generösa alternativet.

Och det var självfallet att lyckas genomföra en aff är där de kunde

minimera sina kostnader för Saab och i bästa fall till och med att

kunna räkna med en ekonomisk återbetalning efter en tid.

Victor Muller konstaterade under dagen att han inte tänkte

ge upp. Han skulle göra det som krävdes av honom för att kunna

ge GM ett nytt bud som skulle vara så intressant att de måste

fortsätta förhandla med honom igen.

”På onsdag (23 december) ska vi åka till Trollhättan och berätta

att vi räddat Saab. Det kommer att bli den bästa julklapp de anställda

kan få”.

Senare under söndagen tog också Victor Muller ett nytt initiativ

som för vår del var väntat men som överraskade i sin utformning.

Han gick helt enkelt ut i ett pressmeddelande och förklarade

att Spyker Cars lade ett nytt bud på Saab Automobile och att

GM nu fick en tidsfrist till måndag 21 december kl 23 på sig att

reagera på budet.

”Våra ansträngningar bygger på vår passion för att rädda ett legendariskt

märke som vi skulle vara stolta över att förvalta”, skrev

Spyker Cars i sitt pressmeddelande.

Vår förvåning gällde dock den utsatta tidsfristen. Vi såg det

som ett djärvt grepp från Victor Muller men var oroliga för hur

GM skulle reagera på initiativet. Det hörde inte direkt till vanligheterna

i hela den här affären att GM:s motpart gick ut offentligt

och satte ett klockslag som gräns för GM:s agerande. Dessutom

var det ju i sammanhanget ologiskt eftersom det var GM som

höll i taktpinnen i och med att de ägde Saab och hade bestämt

sig för att avveckla företaget. Det var inte direkt den försmådde

friaren som satte villkoren för en uppgörelse.

Precis som vi kunde förvänta oss tvingades Victor Muller se-

nare också att backa från sin ensidigt uppsatta tidsgräns.

Hur som helst kom det under denna kaotiska helg in nya intressen

för Saab Automobile till GM som de förklarade att de

skulle titta på, vart och ett av dem.

Efter en ny kontakt med GM sent på söndagskvällen insåg jag

att de kommande veckorna skulle bli mer arbetsfyllda än vad jag

trodde under några få timmar på lördagens förmiddag. Affären

levde vidare men nu med flera intressenter inblandade igen.

Det var också under söndagen som förre vice statsministern Jan

Nygren ringde mig för att boka in en tid för att träffas. Han hade

en idé kring hur Saab Automobile kunde räddas, berättade han.

KAPITEL SJUTTON

Slutet på december blev

händelserikt

Jan Nygren hade en lång och framgångsrik karriär inom politiken

och svenskt näringsliv bakom sig. Som före detta ordförande

i Socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU, tidigare statssekre

terare i både Civil- respektive Försvarsdepartementen och

samordningsminister under Ingvar Carlsson var han väl förtrogen

med det politiska beslutsfattandet. Efter den politiska karriären

blev han först vd på Riksbyggen och sedan Senior Advisor

och vice vd på Saab AB, försvarsindustrikoncernen.

Nu var han senior konsult.

Jan Nygren var född i Trollhättan och ordförande i styrelsen

för Högskolan Väst och ville verkligen försöka göra en insats för

att rädda ett historiskt svenskt industriföretag.

Vi träffades på Näringsdepartementet och Jan berättade för

mig om sin bakgrund och vilka intressen han hade av att hitta en

lösning. Han var självklart nyfiken på att få veta det mesta om

processen och vilka förväntningar som kunde finnas på nya budgivare.

Vi gick igenom de olika stegen, den oerhört pressade tidtabellen

och vad som krävdes av nya spekulanter i det här läget.

Därefter lovade Jan Nygren att återkomma till mig med mer information.

Det gick inte länge innan han hörde av sig igen och ville ha en

ny träff, den här gången tillsammans med ytterligare ett antal

svenskar som han sa var intresserade av att delta i en räddningsaktion.

Vi kallade därför samman vår förhandlingsgrupp och träffade

gruppen, de var fyra stycken, en tidig kväll samma vecka för att

gå igenom läget. I gänget fanns också Håkan Samuelsson som varit

vd på tyska lastbilstillverkaren MAN, Göran Kroon med Saabbakgrund

och Lars Carlström, en finansman med diverse olika

affärer bakom sig.

Ännu en gång fick vi detaljerat berätta om förväntningarna,

hur vi såg på GM och deras agerande och vad som krävdes för att

GM över huvud taget skulle bry sig om nya bud i det här sena

skedet.

Vi förklarade mycket tydligt att vi uppfattat att GM var väldigt

måna om den satta tidsgränsen 31 december. Vi trodde i och

för sig inte att en affär måste vara helt avslutad då, det krävdes

mycket återstående arbete för ett avslutande. Men att eventuella

nya bud måste vara färdiga och att en ny intressent var beredd att

i stort sett ta över affären så långt den kommit till årsskiftet. I

princip undertecknande av avtal om aktieöverlåtelse kring årsskiftet,

med liggande underlag som grund.

Någon bland de svenska intressenterna sa att han trodde att

det räckte om någon av dem mötte GM tillsammans med ett par

jurister för att hinna skriva ett Memorandum of Understanding

innan årsskiftet, men det förklarade vi vara helt otillräckligt. Då

tittade gänget på varandra och undrade uppriktigt hur de skulle

ha råd med de advokatkostnader som uppenbarligen krävdes för

en affär. Vi konstaterade lakoniskt att om de inte hade råd med

advokatkostnaderna föreföll det ju mindre troligt att de skulle ha

råd med själva affären som sådan. Efter ett par timmars möte

skiljdes vi åt.

För vår del kändes det inte som om det här var något spår

som skulle kunna leda framåt. Vi var trots allt i julveckan och det

återstod mindre än tio dagar innan GM:s uppsatta tidsgräns var

nådd.

Under tiden arbetade Victor Muller vidare med sitt bud och försöken

att köpa ut Vladimir Antonov både ur Spyker Cars och

själva Saabaff ären. Vi höll tät kontakt med såväl honom som med

Scott Mackie på GM för att hålla oss uppdaterade om det fortsatta

arbetet.

För GM:s del handlade det ju om de skulle gå vidare fullt ut

med avvecklingen av bolaget och parallellt förhandla med de intressenter

som fanns. För oss var det viktigt att hålla alla dörrar

öppna och att förmå GM att göra detsamma.

Måndagen den 21 december följde vi också upp den träff vi hade

i Trollhättan några dagar tidigare. Nu gällde det att formera de

gemensamma styrkorna och ha beredskap för snabba insatser om

GM:s beslut att lägga ned Saab skulle fullföljas.

Maud Olofsson och Sven-Otto Littorin träff ade ett flertal representanter

för Trollhättans kommun, Västra Götalandsregionen,

Saab Automobile inklusive de fackliga representanterna.

Det var ett bra möte som för första gången klarade av att hantera

två scenarier samtidigt. Naturligtvis fortsatta ansträngningar

för att förmå GM att slutföra en försäljning av Saab Automobile

och, om detta inte skulle lyckas, en planering för vilka insatser

som olika parter skulle behöva sätta in för att återge Trollhättan

och dess invånare framtidstron.

På kvällen den 21 december var Centerpartiets statsråd och statssekreterare

hembjudna till infrastrukturminister Åsa Torstenssons

lägenhet för en julavslutning. Det var också ett sätt för oss att

summera en ovanligt intensiv höst, inte minst med ordförandeskapet

i EU.

Samtidigt var det bestämt att hållas ett telefonmöte med mig

själv, Hans Lindblad, Scott Mackie och Enrico Digirolamo för

att få en möjlighet att prata igenom allt som hänt sedan fredagen.

Under en och en halv timme gick vi noga igenom GM:s syn, hur

de tänkte, våra möjligheter att bidra i det här läget. Jag kunde

med eftertryck förklara hur näringsministern såg på den uppkomna

situationen, eftersom hon under hela samtalet satt i

samma lägenhet, strax intill mig.

Så småningom kunde också jag delta i den trevliga julfesten

fullt ut.

Victor Muller arbetade på alla fronter samtidigt.

Förutom att hålla kontakten med oss så arbetade han naturligtvis

hårt för att lösa de frågor som krävde svar för att GM

skulle ta hans nya bud på allvar. Och samtidigt lade han in en

charmoffensiv gentemot svenska medier och de anställda i Trollhättan

för att visa att han var deras räddning.

Det var därför inte överraskande, även om vi inte helt förstod

hans prioritering av tid och insatser, när han gjorde ett blixtbesök

i Trollhättan den 22 december för att träffa företaget och fackliga

organisationer. Stefan Löfven, IF Metall:s ordförande som var

med på mötet, var lyrisk efteråt och tyckte att Spykers plan för

Saab Automobile var sådan att den skulle hålla. Det var i sig en

rätt intressant bedömning eftersom den planen reviderades hela

tiden och vi, liksom GM, fortsatte vårt arbete med att utvärdera

den. Dessutom var det inte Victor Mullers planer för Saab som

var det stora problemet, utan hur dessa, liksom själva köpet av företaget,

skulle finansieras.

Vi hade ytterligare några träffar med de svenska intressenterna

innan julhelgen inleddes. Själv åkte jag till Östersund under onsdagskvällen

den 23 december och hann med ett antal telefonsamtal

under resan. Stefan Löfven ville förmedla en kontakt han

hade i det amerikanska finansdepartementet. Vid kontroll visade

det sig vara en anställd på en betydligt lägre nivå än de kontakter

vi själva hade utvecklat. Den svenska regeringen hade ju etablerat

direktkontakt med Ron Bloom som var president Obamas specielle

bilansvarige och den som ytterst påverkade den amerikanska

regeringen. Han var också den som hade regeringens kontakter

med GM.

Jag hann även med att prata med Enrico Digirolamo och med

Scott Mackie på vägen upp till Östersund.

Annars var det bara under juldagen som jag inte hade kontakter

i frågan utan kunde ägna den till julfi rande tillsammans med

mina barn.

Direkt efter juldagarna återupptog vi de fysiska mötena med

olika intressenter. Tiden fram till årsskiftet var kort och det gällde

att ha prövat alla möjligheter i botten innan fristen gick ut.

Vi förstod nu att den svenska gruppen inte kunde samordna

sina intressen utan att den delades upp i två stycken intressentgrupper.

Lars Carlström sökte ytterligare finansiärer och valde

därför att gå vidare på egen hand medan de övriga fortsatte i

hopp om att kunna övertyga den svenska regeringen om att ställa

upp med pengar.

Det var också den sista information jag skickat med Jan Nygren

innan vi skildes den 23 december, att det var lönlöst för dem

att lägga kraften på att leta statliga pengar eftersom vårt engagemang

var begränsat till lånegarantier. Gruppen påstod dock att

de varit i kontakt med en rad olika finansiärer som alla sagt att de

självklart skulle ställa upp, bara någon annan gick först och tog

den största risken.

Vi blev irriterade på denna uppsplittring av de olika intressena

och förklarade för dem att om de över huvud taget ville vara

seriösa och tro sig kunna nå framgång gentemot GM så var det

mer än hög tid att de kunde kraftsamla och presentera hållbara

idéer för hur ett övertagande av Saab Automobile skulle gå till.

En annan som plötsligt hörde av sig under mellandagarna var

Mark Bishop som nu ville träff a oss för att tala om en lösning där

han skulle vara inblandad.

Vi lät en av regeringskansliets medarbetare träffa honom och

göra klart att det inte kunde komma ifråga. Hans förtroende var

förbrukat såväl hos oss som hos GM.

Under mellandagarna fick vi också en tydlig känsla av att GM:s

ansvariga var beredda att skjuta på tidpunkten för när olika bud

skulle utvärderas. Egentligen inte konstigt alls. Efter en otroligt

intensiv höst förstod vi mer än väl om de ville ta jul- och nyårshelgerna

lediga för att ägna tiden till annat. Det var helt enkelt

inte möjligt att fatta nödvändiga beslut under dessa dagar. Och

för deras del gjorde det ju detsamma. Det hände ingenting som

direkt påverkade deras ställningstagande. Och i kontakter med

oss hade de försäkrat att inga praktiska beslut eller insatser som

satte igång avvecklingen av Saab Automobile skulle komma att

påbörjas förrän efter helgerna. Verksamheten på Saab Automobile

hade ju också stängts, som planerat, strax innan jul.

Det finns två tidpunkter under året när fordonstillverkarna

kan genomföra nödvändiga förändringar och ombyggnader i fabrikerna.

Jul- och nyårsledigheten och under sommarsemestern.

Det är de tider som företagen installerar ny utrustning för att

starta tillverkning av nya modeller. Därför var det inte konstigt

att verksamheten hos Saab lagts ned innan julhelgen, även om

ingen med säkerhet kunde veta i vilken omfattning den skulle

starta igen efter helgerna.

Strax innan nyårsaftonen fick vi besked om att GM formellt tagit

beslut om att ge de olika intressenterna på Saab Automobile till

den 7 januari på sig att komma in med nya bud på företaget. Det

innebar även för vår del att vi skulle kunna få en möjlighet att

prata direkt med högsta ledningen för GM i samband med den

stundande bilmässan i Detroit i mitten på januari. Dit skulle vi

åka direkt efter trettonhelgen. Vi fick därför ytterligare några dagar

på oss för kontakter med de olika intressenterna. Och framför

allt: de fick några extra dagar på sig att förfina sina eventuella bud

till GM.

Copyright Jöran Hägglund och Ekerlids Förlag.