Så duperade bankmannen sina kollegor och chefer

Två och en halv timma efter att den nu åtalade Handelsbanktjänstemannen greps i sin bostad på morgonen den 29 september 2010 förhörde polisen hans kvinnliga kollega på kontoret på Upplandsgatan i Stockholm.

Förhöret med henne, med en av hennes juniora medarbetare, med kontorschefen och med compliancechefen ger insikt i kreditgivningsrutinerna på Handelsbankenkontoret.

Kvinnan först: hon berättar att den åtalade arbetade som företagsrådgivare, och hon själv som privatrådgivare.

– Han var lugn och trevlig, men det ringde fruktansvärt mycket samtal till honom hela dagarna. Det var mycket invandrare, men även svenskar, som ringde, säger kollegan till polisen.

Hon berättar att hon sade till den kvinnliga kontorschefen – som sedermera gick i pension, och ersattes av den manlige som började fatta misstankar – att företagsrådgivaren hade så mycket att göra, och att hon till honom själv ”undrade hur han orkade”.

– Han bara flinade. Han verkade vara en ovanligt energisk medarbetare.

Sedan, berättar hon, kom den nya kontorschefen, och företagsrådgivaren berättade sedan att han skulle sluta (se Realtid.se:s tidigare rapportering om den erinran som kom några veckor in på den nya chefens ledning, en erinran ledde till ”överenskommelse” om tjänstens upphörande – något som kontorschefen i förhör uppger skedde på bankmannens initiativ).

Enligt den nu åtalade mannens uppgifter till sina kolleger slutade han för att han tänkte starta en fastighetsfond, inte för att han hade begått regelbrott. Dock: ”i efterhand förstod de att allt inte hade stått rätt till. De fick en känsla av att de blivit lurade”, står det i förhörsprotokollet.

Ett skäl till det var att kvinnan fick ett samtal från en f.d. kollega om den nu åtalade mannens avgångsvederlag, som skulle ha varit på en årslön. Hon konfronterade den nya kontorschefen med denna uppgift, som ”bara frågade henne om hon verkligen trodde att det gick till så” (avgångsvederlaget var på drygt 200.000 kronor).

Vidare:

”All kontorschefens tid gick åt till att gå igenom ärenden. Han hade inte tid med personalen.”

I efterhand fick kvinnan och hennes arbetskamrater veta att den nu åtalade ”lämnat krediter som inte var av denna värld. De var inte bra.”

Förhöret med kvinnan går in på hennes och åtalades samarbete: hon berättar att hon känner sig utnyttjad, eftersom hon vid ett 15-tal tillfällen in och beviljade lån åt sin kollegas kunder, trots att hon var tveksam:

”Hon har ibland ifrågasatt att kunden inte haft någon inkomst, men hade alltid svar på tal. Om hon fått någon hint om att något var fel från någon chef att hon inte skulle bevilja lånen så hade hon inte gjort detta. Hon beviljade bara lån till privatpersoner.”

Kollegan motiverade att de som sökte lån inte hade någon inkomst med ”att de var egna företagare och att det ändå finns inkomster”. Eftersom kollegan var högt ansedd av den förra chefen hade hon ingen anledning att misstro honom, men förstod att hon blivit lurad när den nya chefen kom in i bilden. Då undrade hon själv, i efterhand, hur hon kunde bevilja lånen i fråga.

Handelsbankens complianceansvarige Carl Fredrik Ramfelt uttrycker i sitt förhör, som sker på Handelsbankens huvudkontor, en förvåning över frånvaron av dokumentation och referenser när den nu åtalade mannen anställdes våren 2007: ”han vet inte varför han slutade på Sparbanken”, står i protokollet.

Första gången Ramfelt hörde talas om bankmannen var när finanspolisen hörde av sig i augusti 2009, en månad innan varningen, och ville ha en sammanställning på ”några konkreta personer”. Från bankens sida hade man inte tittat på honom dessförinnan, men såg efter finanspolisens fax ”att det fanns krediter som hade lämnats utan att personerna hade betalningsförmåga”.

Ramfelt nämner den nya kontorschefens agerande som det som satte igång Handelsbankens agerande. På frågan om hur många dåliga krediter bankmannen hade lämnat uppger Ramfelt att det rörde sig om kanske 40 stycken.

Angående att den kvinnliga medarbetarens hjälpte bankmannen med att bevilja krediter säger Ramfelt att ”detta är ett helt normalt sätt att jobba på Handelsbanken”, och nämner även att en av de manliga medarbetarna hjälpte till.

På fråga om de tittat på säkerheterna i utlåningarna gjorda av bankmannen säger Ramfelt att ”det är ju en del av beaktandet när man tittar på huruvida det är en bra kreditgivning eller inte. Det är kontorschefen som gjort dessa bedömningar. Intern revision granskar mer översiktligt”.

Slutligen säger Ramfelt angående sin granskning av bankmannens utlåning att ”varje enskild händelse kanske inte är konstig, men när man ser helheten ser det inte bra ut”.

Kontorschefen berättar i sitt förhör med polisen att ägarna till restaurangpråmen Gerda på Kungsholmen i Stockholm kontaktade kontoret någon månad efter att bankmannen hade slutat för att få låna sex miljoner kronor, ett lån de uppfattade som beviljat. Chefen hänvisade dem, efter att ha kontaktat mannen som slutat, omsider till Handelsbankens kontor till Kungsholmen. Detta eftersom banken bedriver sin verksamhet lokalt, men männen ville ha kvar kontakten med kontoret på Upplandsgatan.

Vid ett senare förhör med kontorschefen frågas bara vem som beviljat en mans lån om tre miljoner kronor på Handelsbanken. Kontorschefen säger att det är den nu åtalade mannens kvinnliga kollega som ”tryckt på beviljande-knappen”.

En yngre manlig kollega till den åtalade förhörs också, och förklarar för polisen hur ett lån hanteras på Handelsbanken. Själv hade han inte rätt att bevilja krediter, men vet hur processen ser ut eftersom hans arbetsuppgifter var att förbereda beslutsmaterial inför kreditbeslut:

– Det börjar med att vi får en ansökan, antingen elektroniskt eller genom en ansökansblankett. Detta knappas in i bankens system, och en bokalkyl görs för att se om inkomsterna räcker. Sedan tar man en kreditupplysning och efter det fattar man beslut.

Mannen berättar vidare hur han tillsammans med sin kollega gick ut efter jobbet och tog några öl – på Gerdas, och efter att kollegan hade slutat, och att han hjälpte kollegan ”alldeles för många gånger” (under deras tid som arbetskamrater) med att förbereda krediter.

Han hade dock förtroende för sin kollega, men berättar vid förhörstillfället att han känner sig lurad: han fick sedermera kännedom om att kollegan tagit in kunder i banken som han inte borde ha gjort. Han förebrår både sig själv och den numera pensionerade kontorschefen, och säger att han själv ”hade ju kunnat reagera”.

Den nu åtalade före detta företagsrådgivaren arbetade vid sina förhör vid polisen med ”återtag” på ett företag som sysslar med inkasso och med återtag av bilar för finansbolag.