Prinsessbröllop och drabbade advokater

Kritikerna är högljudda men inte helt samspelta. Att ändra i de nuvarande reglerna finns det dock stöd för från flera håll – bland annat har Spiltans VD Per H Börjesson i tidningen Balans krävt att reglerna avskaffas, eftersom de enligt honom mest gynnar ”konsulter som dessutom ofta med stora lönesummor kan utnyttja den förmånliga utdelningsbeskattningen för egna uttag”.

Det senaste ändringsförslaget ger han dock inte mycket för.

”3:12. Är Borg och Lööf korkade? Krav på delägande från 5 till 4%, Avgå eller avskaffa 3:12 reglerna”, kommenterar han på Twitter.

Riskkapitalism skriver vi mycket om på Realtid. Och var vore vi som samhälle utan riskkapital? En riskkapitalnisch som dragit på sig ett rejält dåligt rykte är emellertid den som riktar sig mot skolor. När det förra veckan stod klart att den rikstäckande John Bauer-koncernen lägger ner verksamheten och lämnar runt 10.500 elever i osäkerhet inför hösten fick belackarna nytt bränsle.

Krympande elevkullar var mer än John Bauer kunde hantera. Inte ens företagets sedvanliga varumärken – lärarlösa lektioner, sparsamt med skolböcker och rikligt med håltimmar – lyckades tydligen rädda lönsamheten. Då John Bauers danska ägare Axcel drar sig ur den svenska skolmarknaden kommer tre dominerande aktörer att återstå: Kunskapsskolan, Praktiska Sverige och bjässen Academedia.

Riskkapitalbranschen ja. Den behöver regler har dess företrädare kommit fram till, kanske efter att ha läst någon dagstidning under de senaste åren. Talespersoner för bland andra EQT, Nordic Capital och Altor skrev i veckan i en debattartikel i Dagens Nyheter att de vill se en uppförandekod för riskkapitalbolag. Koden ska bland annat innehålla krav på insyn utifrån och när det gäller verksamheter inom vård, skola och omsorg även särskilda krav på ”ansvarstagande och kvalitetsredovisning”. Det låter väl bra. Men åtminstone för skolans del hade det förstås varit ännu bättre om detta hade gjorts tidigare.

Just när man trodde att följetongen Rolf Wolff var över kommer hans kompisar och kastar nytt bränsle på brasan. När Handelsrektorn kastades ut från skolan med buller och bång härom veckan var en bland många detaljer som uppmärksammats Realtids avslöjande om trixandet med rektorns cv. Såväl på skolans egen hemsida som på Wikipedia ändrades detaljer om hans meriter, gång på gång.

Sparken kan man väl kanske stå ut med, men att få sina meriter ifrågasatta? Detta verkar ha tagit Rolf Wolff hårdast. Nu får han i alla fall stöd från en samling professorer som kräver att skolans ordförande Erik Åsbrink ”med eftertryck dementerar” alla påståenden om oklarheter i Wolffs bakgrund. De tycker också att medier som ”spritt dessa insinuationer” ska framföra en ”oförbehållsam ursäkt”. Exakt vad som ska ursäktas är dock oklart.

En av Realtids mest lästa nyheter på senare tid är att Socialdemokraterna bildar ett nätverk för jurister. En av de första som hoppar på satsningen är Rasmus Cruce Naeyé, som kommer från Mannheimer Swartling. Varför ville alla läsa om detta? Min gissning är kittlingen av det mest förbjudna: att gå från den fina borgerliga byrån till något så simpelt som vanligt sosseri.

Ännu en omorganisation på Carnegie? Jodå, det ska det bli. Personalen på Regeringsgatan börjar vid det här laget bli ganska luttrad – många olika personer har besuttit vd-stolen på senare år och varje vd vill förstås få göra minst en genomgripande omorganisation för att liksom sätta sitt alldeles egna Fantomenmärke på företaget.

Men just den här omorganisationen är faktiskt något av en reträtt. I stället för att köra vidare med planerna på att dela Carnegie i tre separata bolag – privatbanken, fonderna och investment banking/securities – sätter vd Thomas Eriksson klackarna i backen. Delningen avbryts, fonderna puttas åtminstone organisatoriskt in under det nya paraplyet ”wealth management” och arbetet med it-system ska samordnas i högre grad.

Till Carnegie-anställda som finner omorganisationerna alltför ansträngande kan jag varmt rekommendera massagefåtöljen innanför matsalen på plan 3.

Den här veckans största mediala uppmärksamhet kommer dock att ägnas åt bröllopet mellan prinsessan
Madeleine och finanskillen Chris O’Neill. Eftersom Realtid alltid har fokus på väsentligheterna har vi kollat upp äktenskapsförordet mellan de två. Det finns inget, enligt Skatteverket, vilket innebär att Madeleine och Chris kommit till ett annat beslut än till exempel Victoria och Prins Daniel.

För nog är man lite nyfiken på hur tillgångarna ska fördelas vid en eventuell skilsmässa. Ärver Chris halva slottet då? Eller – om han är så tät som det sägs – kommer Madeleine rentav att kunna kvittera ut underhåll från honom, för att kunna bosätta sig i en bungalow i Florida och kedjeröka?