Prima vara, Primavera

Det är säsong nu.

Det virvlar omkring saker i luften. Människor runt omkring går omkring och snörvlar, kliar sig i ögonen. De är täppta och irriterade.

Ja, stan är full av festivalallergiker. Luttrade festivalbesökare och renodlade hardline-festivalvägrare.

Musikälskare som inte kan tänka sig att sova i dragiga, kvalmiga festivaltält med raglande fylleskallar och muterad nutids-metal som dominerande ljudkuliss. Folk som föredrar hotell, bekämligheter och rena kläder framför leriga kängor, kvistar i håret och kissdoft till frukost-hofen.

För snart brakar det loss. Hultsfred, Peace & Love, Roskilde, Arvika – listan över sommarens festivaler kan göras lång, som en seglivad gammal björk.

En av de festivalgrenar som bjuder de färgstarkaste blomstren är Primavera Sound. En tredagarsfestival i Barcelona som i år äger rum den 29-31 maj.

Här finns ingen lera, ingen pisstank, inga halvdana bokningar för att fylla tablån, inga danska funkmetalband.

Primavera Sound hålls i den renaste festivalmiljö jag någonsin tagit del av. Parc del Fòrum är ett modernt arkitektoniskt verk, en park som man kan vandra omkring i utan att trampa i en endaste lerpöl. Du går fram på konstfullt utsnejslade stenplattor – eller är det tegel? Köper en öl, ett glas vin eller en drink och sätter dig och dinglar med fötterna från kanten av de futuristiska ramper som sticker rakt ut mot medelhavets horisont.

På kvällarna är det pausunderhållning från cikadorna på promenaderna mellan scenerna och barerna, medan den lätta medelhavsbrisen svalkar i majhettan.

Ändå är det knappt någon som nämner Primavera Sound i svensk media. När en svensk musiktidning nyligen publicerade en artikel om de bästa festivalerna i sommar var det en helt annan festival, den i Benicàssim i juli, som fick representera Spanien.

När jag besökte Primavera Sound 2005 var det fyra scener på festivalområdet där akterna avlöste varandra på löpande band – i de fall de inte krockade helt och hållet tidsmässigt. Och programmet var bland de starkaste jag någonsin sett. Gammalt och nytt, oväntade namn och legendarer om vartannat. Och allt bokat med en tanke och gedigen kunskap och uppenbar passion bakom.

Jag kutade mellan Iggy & The Stooges och American Music Club, mellan Human League och Dirtbombs. Mäktigt.

Primavera Sound är stadens andra stora festival, den kändaste är annars Sonar som är världsberömd för älskare av elektronisk musik av alla de slag. Men Primavera har ett aningen ”bredare” upplägg av artister. Så gott som alla akter från Sonar skulle lätt kunna vara med även på Primavera, men det samma gäller inte åt andra hållet. För Primavera kan i samma andetag bjuda på traditionalister som Nick Lowe.

I år heter veteranerna saker som Devo (Whip it…whip it good!), Throbbing Gristle (banbrytande kvartett skapade industrimusiken och därmed är skyldiga till att ha influerat massvis av musik) och Young Marble Giants (återuppstånden minimalistisk indietrio med kvinnlig sång som tillhörde Kurt Cobains – och Courtney Loves stora favoriter). Mary Weiss från 60-talets tuffa tjejgrupp The Shangri-Las (med motorcykelhiten The Leader of the pack) kommer också.

Liksom Dinosaur Jr., Sebadoh, Stephen Malkmus, Holly Golightly, Shellac och ytterligare en bunt väl invanda gamla indie- och alternativnamn. Den breda publikens Rufus Wainwright icke att förglömma. Eller kritikerkramade Cat Power.

Och så där bara forsätter det. I tre dagar.

Portishead comebackar i stor stil och gör två gig. Det finns dansbar musik också. Detroit-technolegenden Model 500 visar var datorskåpet ska stå medan Digital Mystikz representerar nutida brittisk dubstep.

Hiphop-diggare får sitt med Clipse, De La Soul, den halvloco Dr Octagon (eller Kool Keith som hans mamma inte kallar honom) – och så Public Enemy kör hela det två decennier gamla klassiska albumet It takes a nation of millions to hold us back.

Förrförra året gjorde I´m From
Barcelona stor succé på sin hemmaplan borta från Sverige. I år heter de svenska namnen på menyn The Radio Dept., The Mary Onettes och Träd Gräs och Stenar. Det senare, musikaliskt utforskande bandet från proggeran har fått nya fans och ny aktualitet på 2000-talet när deras sound plötsligt ligger i fas med unga band runt världen.

Som kvalitetsstärkande faktor bidrar samarbetet med engelska All Tomorrow´s Parties. ATP är ett av 2000-talets mest avancerade festivalkoncept, med artister som själva agerar curators likt konstvärldens motsvarighet. I år släpar ATP en hel hoper band till Barcelona. Heta nya haruhört-akter som Fuck Buttons, Les Savy Fav och Times New Viking tillhör smörgåsbordet som dukas upp.

Lägg till skållheta kastruller som MGMT och Lightspeed Champion och du har musik som egentligen räcker dig ända till vintern. Minst.

Undrar om en allergikur i Barcelona håller hela sommaren ut?