Pessimisternas glädjeyra

Det är min amerikanske svåger som säger detta och jag hör ingen ironi. Kanske säger det mer om honom och hans vardag än om min tummenuppiga attityd till omvärlden.

Svågern har nämligen ett förflutet som knarkspanande pilot och undercover cop i New York. Han har jagat skurkar, mafiosos och dödliga torpeder. Jag inbillar mig att folk i hans omgivning inte alltid är så muntra.

Dagens omvärld är inte heller så uppåt. Folk lider av omvärldsdepressioner och även luttrade bevakare av våra samhällen suckar tungt, djupt och länge över dagsläget. Så här nära världskonflikt har vi inte varit sedan Första, Andra och Kalla. Diverse kriser inräknade.

Stora delar av befolkningen verkar nu drabbas av flerfrontsdepressioner utan förmåga till mentalt försvar. Demokratins landvinningar globalt visar sig vara chockerande begränsade såväl geografiskt som politiskt och religiöst.

Vi svenskar har levt i en sörgårdsbubbla, en rättrådig Bamsevärld där vi obekymrat lallat runt. Dessvärre har vi även slutat att producera Dunderhonung, och det fattar man ju hur det kan sluta.

Vi har skakat på huvudet åt medeltida råheter, häxbränningar och spöstraff som vore de tusenåriga historiska ekon och inte något som existerar parallellt i samhällen obehagligt nära oss. Till nu.

”Återgå!” vill man ropa till hela världen. ”Återgå till normalläge med omedelbar verkan! Trött på det här nu!”

Dålig stämning råder inte bara i de övre politiska skikten. På mikronivå är ett tydligt tecken på social utmattning att folk blivit vrånga, vresiga och märkbart svåra att få tag på. Trots alla kommunikationsmöjligheter och digitala kanaler en masse. Eller snarare på grund av dessa.

Själv jagar jag konstant folk som egentligen har större anledning att få tag på mig än tvärtom. Människor är så stressade att de helt enkelt loggar ut när kommunikationstrycket blir för högt. Mitt i en mejlutväxling, en sms-konversation så tystnar motparten. Det är som att stå och konversera med en människa som plötsligt och utan förklaring vänder på klacken och går. Frustrerande.

Nu låter jag negativ, jag vet. Men jag är inte ensam om klagolåten, problemet är utbrett. Ett tag gick det att nå folk via Facebook. Ringa är förstås uteslutet numera, många, särskilt yngre, anser att den möjligheten är smarttelefonernas enda onödiga funktion.

En kollega som är i behov av att snabbt få tag på folk går via Word Feud. Enda sättet säger han. Själv funderar jag på att återgå till handskrivna brev och snigelpost. Alternativt en löpare, ett personligt bud som överlämnar en handskriven biljett till motparten.

En kollega på en PR-byrå påstår dessutom att folk inte har någon humor längre. Nyligen blev hon avsnäst av en kund som inte hade tid att skratta åt en komisk anekdot.

Brist på humor är alltid ett dåligt tecken i samhällsutvecklingen. Frånvaro av humor är dessutom ett av extremismens främsta kännetecken. Svart varningsflagg på det!

Trots en allt dystrare omvärld är jag fortsatt optimist. Ser inte pessimismen som ett alternativ. ”Bättre vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja!” som Robban Broberg säger.

Dessvärre finns det faktiskt undersökningar som visar att man lever längre som pessimist.

Det positiva är förstås att pessimisterna har svårt att glädja sig över det.