Penningpolitisk häxkonst

Samtidigt blir centralbanker kritiserade när räntenivåerna anses för höga med tanke på det aktuella konjunktur- och sysselsättningsläget. USA:s centralbank, Federal Reserve, har uttalat att man kommer att fortsätta påspädningen av likviditeten i ekonomin till dess arbetslösheten kommer ned på en viss nivå eller andra tecken på en återhämtning är tydliga. Sådana uttalanden eller uppbindningar skulle den svenska Riksbanken nog inte våga sig på.

Den avgående medlemmen av Riksbankens direktion, nationalekonomen Lars E.O. Svenson, har kritiserat Riksbanken för att hålla allt för höga räntor vilket enligt honom bidragit till en högre arbetslöshet än vad som varit nödvändig. Noterbart är att det var Ben Bernanke som 2001 utsåg Svensson till professor i nationalekonomi vid Princetonuniversitetet där den nuvarande FED-chefen då var prefekt!

Den svenska riksbankens mål är framför allt knutet till inflationstakten och där en årlig ökning i KPI-indexet på 2 procent anses vara eftersträvansvärt. Dock har man hänvisat till och varnat för den ökande skuldsättningen inom bostadssektorn vilket enligt majoriteten motiverar en högre räntenivå än vad som annars vore tillrådligt.

Det är dock framför allt den totala efterfrågan i ekonomin som är av intresse och då är vi inne på det stabiliseringspolitiska området. Vilken köpkraft och framtidstro har konsumenterna? Hur är lönsamheten och investeringsviljan i industrin? Är exportindustrin konkurrenskraftig vid rådande valutakurs? Hur ser efterfrågan på arbetskraft ut? Av bland annat dessa skäl går det inte att isolera centralbankens åtgärder från den reala ekonomin och endast hävda att så länge KPI inte stiger med mer än de där 2 procenten så har Riksbanken uppfyllt sitt övergripande mål och allt är frid och fröjd.

Som till och med Jan Guillou listat ut, enligt en krönika i Aftonbladet nyligen, så är nationalekonomi och ekonomisk politik inte några exakta vetenskaper. Fråga är om det handlar om vetenskap över huvud taget? Sambanden är oerhört komplicerade och ändrar sig från tid till annan. Ytterst handlar det om vad miljoner människor bär på i sina sinnen och vilka beslut de fattar med hänsyn till de resurser man har till förfogande.

Det har alltid svävat en slöja av mystik över centralbanker och jag tror därför att man i allmänhet överskattar centralbanksdirektioners klokhet. Den svenska riksbankens räntepolitik 1992 för att försvara en övervärderad valuta är endast ett exempel på vilka tokiga och dyrbara beslut som en sådan illuster församling kan fatta.

I USA har Federal Reserve med Bernanke i spetsen på senare tid utsatts för en hel del hätsk kritik, inte minst från stora kapitalförvaltare. En stor förvaltare menar att Federal Reservs beslut fattas av överutbildade och vettvilliga byråkrater som invecklat sig i ett groteskt experiment i monetär extremism!

En annan förvaltare hävdar att Federal Reservs beslutsfattare inte har någon praktisk erfarenhet av de finansiella marknaderna och att de därför inte förstår det viktigaste av allt, de mänskliga drivkrafterna ”girighet” och ”rädsla”, en brist som leder till dåliga beslut.

Stanley Druckenmüller är en av de främsta placerarna i modern tid. Det var främst han som tillsammans med George Soros knäckte det brittiska pundet för 20 år sedan. Storbritannien försökte, liksom Sverige, hålla en fast valutakurs mot dåvarande D-marken vilket ledde till räntenivåer som var förödande för den reala ekonomin. Man kan väl säga att det bland annat var dessa herrar som även tvingade fram devalveringen av den svenska kronan 1992.

Spekulanterna var tungan på vågen, det var ”verkligheten” som till sist blev den svenska riksbanken och regeringen övermäktig. Sverige hade fastnat i en norm som var helig och inte kunde ifrågasättas. Det var Bildt-regeringen som hade det yttersta ansvaret och det futila försvaret av den svenska kronan kostade riksbanken hundratals miljarder och samhällsekonomin i stort oerhörda summor.

Ibland slås man av de bristande proportionerna i politiken. Mona Sahlin knäcktes av ett Tobleroneköp på statsverkets plastkort medan Carl Bildt uppenbarligen får skorra vidare på sin aristokratiska ädelskånska till dess vaktmästarna på Arvfurstens palats bär ut honom!

Tillbaka till ämnet, penningpolitik. Läget kan sålunda sammanfattas; Europa står och stampar med negativ tillväxt i år och kanske en liten återhämtning 2014. I Europas banksystem finns ”non performing loans” på minst 1000 miljarder euro! Denna varböld måste värka ut innan vi kan tala om finansiell balans. Detta är orsaken till att vissa länder, med skakiga banker, vill att bankunionen skall tillföras en ”refinansierings- och rekonstruktionsmekanism” som skall tillföras manliga belopp och där de som skjuter till mest har mindre problem än de som skjuter till minst. En klassisk omfördelningsnyckel. Tyskland inser detta och föreslår i stället att varje euroland skall bygga upp nationella fonder eller buffertar vilket blir politiskt mer svårsmält för många och sannolikt skulle spä på EU-skepticismen.

USA förefaller nu vara på väg upp och kunna se fram emot några år med hygglig till bra tillväxt. USA:s banker är finansiellt betydligt stabilare än Europas dito. Vad USA ser ut att ha lyckats med är att under de värsta krisåren minska budgetunderskotten drastiskt och samtidigt med hjälp av en oortodox penningpolitik stimulerat den reala ekonomin och sysselsättningen.

Under fyra år har räntemarknaden i USA till stor del styrts av administrativa beslut och inte av vad som kallas fundamentala ekonomiska faktorer. Under 30 års tid har räntetrenden varit nedåtriktad, en underbar situation för placerare. Smarta hedgefondförvaltare söker hela tiden ”felaktiga prissättningar” – det vill säga ”fel” versus teorin – där de kan gå emot marknaden som så småningom ”måste” anpassa sig och vinsterna kan kammas hem.

Under senare tid har FED spätt på den amerikanska ekonomin med 85 miljarder dollar per månad vilket medfört en konstlad efterfrågan på obligationer som hållit uppe priserna och ”yielden” nere.

Kritikerna menar med rätta att statslåneräntan är en viktig ”benchmark” i affärslivet. Det kan till exempel gälla lånekontrakt, beräkning av värden på optioner och andra derivat där statslåneräntan ofta får approximera det man kallar den ”riskfria” räntan. Man menar att även folk i gemen luras att fatta ekonomiska beslut på felaktiga grunder, till exempel vid bostadsköp och liknande.

Nu hänvisar de mest cyniska och kallhamrade finansmännen till ”moral” i sin kritik mot den amerikanska centralbanken. När man hör detta lilla ord från deras munnar finns all anledning att spetsa öronen och osäkra revolvern. Här kan man verkligen säga att ändamålen (att tjäna pengar) helgar argumenten (FED är omoraliskt). Förvaltarna har inte kunnat förutse den senast tidens ränteutveckling och man har, åtminstone i det korta perspektivet, feltolkat FED. Det har kostat på och några fonder har på kort tid förlorat mer än 10 procent av sitt ”net asset value”. Placerarna har blivit sura, inte mer moraliska!

För att få perspektiv på FED:s påspädning av likviditeten i marknaden så motsvarar det månatliga beloppet, 85 miljarder dollar, nästan det dubbla värdet på den svenska riksbankens hela balansomslutning!

För en tid sedan mumlade Bernanke om att det kanske snart var tid att upphöra med dopingen eller åtminstone minska dosen. Dock med de sedvanliga reservationerna för den realekonomiska utvecklingen och sysselsättningen. Det logiska var då för obligationsspekulanterna att ”gå kort” det vill säga sälja obligationer och andra värdepapper med fast ränta.

Redan dessa försäljningar påverkade rimligtvis räntorna i stigande riktning samtidigt som valutan, USD, stärktes då förväntningar om högre ränta ofta stimulerar valutans värde. Nu slits spekulanterna på klassiskt vis mellan rädsla och girighet. Ingenting händer, kanske kommer FED att fortsätta som förut? Panik utbryter, man täcker sina korta positioner och säljer USD. Det senaste abrupta dollarfallet förorsakades sannolikt av ett scenario enligt ovan.

Läget är således som man säger volatilt vilket aldrig är bra för den reala ekonomin. Den stora frågan är nu om FED kan upphöra med dopingen på ett sätt som inte leder till vulkanutbrott och jordbävningar på marknaden? Lyckas man, ja då blir Bernanke geniförklarad. Om inte, ja då har vi att se fram emot en tid av oroliga finansmarknader som naturligtvis också kommer att gälla Europa.