Om konsten att ärva och driva en stor egendom

”Lika riskabelt som det är att grunda en ökad belåning på vad jag kallar härlighetsvärdet av en stor egendom, lika farligt kan det vara när en sådan belåning sker inom familjen vid arvsskiften eller förtida utlösen av syskon”, skriver bankmannen Jacob Palmstierna.

Successionen:

En eller flera ägare?

Så här gjorde vi!

Lika riskabelt som det är att grunda en ökad belåning på vad jag kallar härlighetsvärdet av en stor egendom, lika farligt kan det vara när en sådan belåning sker inom familjen vid arvsskiften eller förtida utlösen av syskon. Det är bäst för en egendom om den har en ägare. Detta är en grundläggande aspekt. En stor egendom med rika kulturvärden må ha ett högt marknadsvärde, men den ger en låg avkastning. Om den ska behållas i familjen i ett långt perspektiv måste den också skötas långsiktigt.

Avsevärda underhållskostnader måste tas löpande. Detta kräver ett starkt ägande. All erfarenhet pekar på att det är svårt om fl era intressen ska samsas. Kompromissen i dess sämre mening blir då lätt nödutgången. För egendomens långsiktiga bestånd i familjen är det lika vanskligt att skuldsätta sig till syskon som till banken. På längre sikt nöjer sig inte familjemedlemmar med härlighetsvärdenas frukter. De vill ha både ränta och avbetalningar för att realisera sina livsprojekt.

Det finns inga patentlösningar i denna känsliga sak. Jag kan bara berätta om hur vi i vårt fall resonerat och agerat. Jag ärvde gemensamt med mina två syskon egendomen, pappa dog tidigt, jag var äldst och det var naturligt att jag fick ansvaret. I backspegeln framstår vårt handlingsmönster än klarare. Efter något decennium enades vi i syskonkretsen om att min syster skulle lösas ut. Vi hade två utgångspunkter. Egendomen skulle stanna i familjen och ägaransvaret skulle bäras av en av oss. Det finns exempel där man prövat gemensamma ägandeformer via stiftelser eller bolag. Det kan te sig ”rättvist”, just därför är det enkelt att enas kring. Men det är en illusion. Man skjuter problemen på framtiden. Det blir en kapitulation.

Man förnekar tesen att egendomen ska ha en ägare – ofta inte för att man inte tror på den utan för att man inte förmår fatta de nödvändiga beslut som dess konsekvenser kräver. Man ska inte låta sig förledas av juristers måhända sinnrika skrivbordskonstruktioner. Detta är blott utanverk. De för egendomens framtid avgörande besluten måste fattas inom familjen. Men en utlösen av min syster kunde inte gärna baseras på något fiktivt marknadsvärde eftersom vi då hade belånat en god del av härlighetsvärdet. Även om vi inte uttryckte det exakt så, så var det konsekvensen av vår överenskommelse. Den övergripande värderingen var: vi ska ge vårt bidrag till att vad vi ärvt kan förbli i familjen. Vi skulle inte bryta kedjan.

När ytterligare drygt ett decennium gått enades min bror och jag om att jag skulle överta hans hälft, baserat på samma grundvärdering. Också den 14:e generationen skulle fortsätta traditionen och marknadsvärdet skulle inte vara värderingsbasen utan den skulle utgöras av ett rimligt avkastningsvärde. Vi fogade ett viktigt villkor till principöverenskommelsen. Jag skulle omgående föra över ägandet av hela egendomen till ett av mina tre barn.

Och om den utvalde – i strid med intentionerna – sålde Maltesholm efter min död skulle han dela likviden inte bara med sina syskon utan också med min broders barn. Det är inte rimligt att i en uppgörelse om det framtida ägandet en familjemedlem får överta egendomen baserat på ett värde långt under marknadsvärdet under den mer eller mindre explicit uttryckta förutsättningen att egendomen ska stanna i familjen. Om han eller hon senare säljer externt – till ett marknadsvärde – är det inte försvarbart att behålla alla pengarna för egen del.

Frågan om hur högt man kan belåna ett objekt som har ett mycket högt saluvärde men ett magert kassaflöde är nyckelspörsmålet. Varför jag så bestämt hävdar att Maltersholm ska ha en ägare och att han/hon ska komma ur familjen hänger nära ihop med det här med belåningen. Om man skulle ha ett gemensamt ägande skulle det längs vägen då och då bli intressemotsättningar ägarna emellan, därför att livet utvecklar sig olika för olika individer. Då kommer man att söka lösningar som nog alltid leder till ökad upplåning.

Varför ur familjen? Det kan vara på sin plats att inte bara slentrianmässigt säga ”men så har det ju alltid varit”. Utan fi losofera lite djupare över frågan. Min utgångspunkt är att Maltesholm på grund av sina unika kulturvärden måste skötas med ett långt perspektiv för ögonen. Det krävs av ägaren en lojalitet emot uppgiften att vårda och ta hänsyn till något långt mer än den egna plånboken. Jag tror att det är mera sannolikt att en ur familjen känner denna lojalitet. Vi har höga inbyggda kostnader för de unika anläggningarna som är beroende av ett ständigt värdebyggande. Genom att spara i skogen, genom att ta underhållskostnaderna på framkant och genom att hålla räntekostnaderna nere. För att detta ska ske måste ägaren ha ett mycket långt tidsperspektiv.

Den som får ansvaret för Maltesholm har att begrunda att det gått i arv sedan det uppfördes på 1600-talet. Det ökar trycket att fortsätta på den väg företrädarna vandrat. Då blir det lättare att fatta alla de små beslut man möter i vardagen i den anda som det långa perspektivet bjuder.

Copyright: Jacob Palmstierna och Ekerlids förlag