Niclas Kindvall:

”Rätt låt vann” brukar det heta i schlagersammanhang. Det är alltid en lögn eftersom samtliga låtar alltid är usla och ingen vinnare borde koras. ”Rätt lag vann” blev det i alla fall i lördags när allsvenskan avgjordes. Efter sexton långa år kom så guldet äntligen ”him” som de säger i Malmö. Och det var väl ingen överraskning eftersom MFF storsatsat inför och under säsongen.

Tre hemvändande proffs i form av bröderna Andersson och Yksel Osmanovski samt allsvenskans bäste spelare Afonso Alves. Inte konstigt att laget kallats Real Malmö, med de inköpen skulle det bara bli en transportsträcka fram till det hägrande guldet och Lennart Johanssons nydesignade pokal. Men segern satt långt inne, en mycket vänligt dömd straff mot ett starkt Elfsborg och lite hjälp från ärkefienderna Göteborg var vad som krävdes för att hela Malmö skulle explodera i regnet.

Det finns flera orsaker till att jag gläds över Malmös guld:

1.MFF är mitt lag (men jag är också gammal AIK-are och den sidan av hjärtat mår inte alls bra nu när Gnaget rasat ner i Superettan).

2.Det är det bästa laget. Kanske inte det mest konsekventa, Halmstad har varit jämnare, men när man spelar som bäst är man en klass bättre än övriga lag.

3.Det är bra för svensk fotboll att MFF är mästare. Laget har större möjligheter – både ekonomiskt och spelarmässigt – att klara sig genom kvalet till Champions League än andra allsvenska lag. Och svensk fotboll behöver en internationell framgång på klubbsidan. Det var länge sedan ett svenskt lag skrämde en motståndare från någon annan nation än Färöarna vid lottningen.

4.Malmöborna har väntat länge på sitt guld och de är värda det. Det finns få människor i stan som inte har ett förhållande till ”iff-iff”. Ett publiksnitt på över 20 000 under säsongen bekräftar vilken institution föreningen är i staden Malmö.

5.Man har varit favorittyngda från första omgången och klarat av den pressen. Ibland har laget sviktat och man kunnat ana lite ”guld-frossa” men MFF klarade att leverera vad alla förväntade sig.

Värdiga mästare således. Satsningen lyckades men med tanke på hur mycket pengar som plöjts ner i anförskaffandet av nya spelare och deras löner så krävs det nog ett avancemang ute i Europa för att MFF´s styrelse ska vara helt nöjda.

Om man sedan vänder tabellen upp-och-ned hamnar Trelleborg överst och det var nog ganska väntat men att de skulle få sällskap av AIK i hissen nedåt trodde jag aldrig. Men ju längre säsongen lidit desto svagare har AIK spelat.

Det är något ruttet i Solna, om jag får lov att parafrasera Shakespeare en aning, någonting som inte står riktigt rätt till i anrika AIK. Man har misslyckats med så gott som allt. Att ett par spelare från Café Opera och Superettan varit de mest framträdande under säsongen är naturligtvis ett rejält svaghetstecken. De senaste säsongernas värvningar av mer etablerade spelare har inte i ett enda fall slagit väl ut. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte påminna mig en enda spelare som utvecklats och blivit bättre sedan de börjat träna på Karlberg, AIK´s träningsanläggning.

Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, och i årets AIK är alla spelare svaga länkar. Inte för att alla är dåliga utan för att de inte är ett lag. AIK behöver pumpa in nytt syre i föreningens blodomlopp; och då menar jag inte nödvändigtvis att man behöver ny personal på alla platser utan att man måste skapa en atmosfär och en miljö som stärker istället för att bryta ner. Man måste våga misslyckas för att kunna lyckas, lyder en gammal bollklyscha. I AIK vågar ingen misslyckas. Devisen ”Må de hata oss, blott de frukta oss” är menad att ge spelarna styrka, inte tvärtom. Att möta AIK, även ett för dagen dåligt AIK, har tidigare alltid varit en av årets svåraste matcher. Så icke längre.

För mig, som spelat i både AIK och Malmö FF, har upplösningen av årets allsvenska inneburit både eufori och djupaste bedrövelse. Och jag erkänner, mitt i MFF´s guldglädje är jag är ganska ordentligt avundssjuk på de som har medaljen runt halsen. Vi som aldrig vunnit SM-guld och inte vet hur det känns får säga som Askungen:

”Vad vore väl en bal på slottet? Kanske långtråkig…och dötrist…och…alldeles, alldeles underbar…”

Niclas Kindvall

Läs Niclas förra krönika.