Niclas Kindvall:

”Alla vill till himlen och, åka limousine förstås”, sjöng Rågsveds store son Joakim Thåström för ett antal år sedan. 1989 närmare bestämt. Och det hade han naturligtvis rätt i, särskilt om vi med alla menar svenska bollsparkeriarbetare.

Fem år senare, alltså för tio år sedan, vann Sveriges fotbollslandslag VM-brons i USA. Solen stekte obönhörligt varje dag och svensken kastade sig i närmaste fontän varje natt. Ravelli dansade, Brolin dribblade och Kenneth Andersson var jättelång. Förbundskapten Svensson deklamerade ”Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst” för kulturhungrande fotbollsspelare och Karin Boye ersatte Jan Guillou på landslagsspelarnas nattduksbord (nåja, kanske ändå inte…).

Sommaren 1994 började också ett frö gro, ett frö som såddes vid hemma-EM två år tidigare och som nu började skjuta skott som en lovande anfallare i division två.

Där fotbollen tidigare var ett stort intresse för en viss, till antalet stor men ändå tydligt definierad, grupp människor blev den nu en riksangelägenhet. Före 1994 var fotboll visserligen den största idrotten i landet, men efter VM var den inte längre endast en sysselsättning för unga vita män och något äldre, lika vita, män. Och med intresse följer också pengar. TV-rättigheter såldes till höger och vänster för hisnande belopp, sponsorer strömmade till och klubbarnas ekonomiansvariga fann sig plötsligt bollande med större belopp än de kunnat drömma om. Intresset har formligen exploderat under de senaste tio åren och idag kan svensken knappt slå på teven utan att mötas av fotbollsstjärnor, inhemska och utländska.

Med intresse, berömmelse och höga löner följer också, i vissa fall, personkult. När jag själv spelade hade den typiske svenske fotbollsspelaren ett halvtidsjobb, åtnjöt en viss respekt, och erhöll en lön på tjänstemannanivå. I dag är många av allsvenskans lirare kändisar redan när de tar klivet från junior till senior. Framgång mäts, liksom i övriga samhället, i prestation naturligtvis, men också i pengar. Och i takt med att lönekuvertet blivit tjockare har också yrkets status ökat. Dagens spelare är, i vissa fall, mer popstjärnor än idrottsmän i omvärldens ögon. Och stjärnans inneboende logik gör att den söker sig till den största scenen, storstan. Göteborg, Malmö men framförallt Stockholm. En urbanisering som fått till följd att storstadsregionernas lag blivit starkare på landsortsklubbarnas bekostnad.

Nu verkar det emellertid som om en viss mättnad har infunnit sig. Särskilt om man skärskådar stockholmsklubbarna, som med säsongens skrala resultat har haft svårt att locka lika många åskådare som tidigare till matcherna. Efter en obruten svit av ökade intäkter och publiksiffror de senaste åren börjar framgångspendeln sakta stanna av i sin rörelse. Och kanske är det bara naturligt; hardcorefansen stannar kvar men den publik som klubbarna arbetat så hårt för att locka; kvinnor, familjer, invandrare med flera, inte är lika trogna.

Så medan en klubbs intäkter med kort varsel kan minska är det svårare att kapa i utgifterna; spelare ska fortfarande ha betalt kontraktstiden ut och de flesta kontrakt är längre än de var innan Bosman-domen föll. Och skulle intresset minska och fotbollen inte längre vara lika het i media kommer det också att bli svårare att få sponsorerna att lämna ut koderna till kassavalvet.

Så trots att det verkar som intresset för fotbollen minskat något, hoppas jag att de allra flesta stannar kvar på fotbollsarenorna och inte förloras till annan underhållning. Annars får vi nog parkera limousinerna i något dammigt garage och förlita oss på andra transportmedel. För mot himlen siktar nog de flesta fortfarande.

Niclas Kindvall