Neuraths käftsmäll

”Det finns många finansmän som suttit inne med åsikter om framför allt Mats Qviberg, som de talat tyst om. Fram till den här bokens skapelse”, skriver Carolina Neurath i sin bok om HQ-kraschen ”Den stora bankhärvan”.

Med grundlig research och glimrande skrivande öppnar hon sedan dörren till de slutna rum där så många uppenbarligen hållit inne med så mycket.

Boken bygger på ett 80-tal intervjuer inklusive samtal i olika former med huvudpersonerna Mats Qviberg, Sven Hagströmer, Stefan Dahlbo, Mikael König och Fredrik Crafoord.

Därför kan författaren med rakbladsvass detaljrikedom skildra en rad avgörande händelser från HQ:s uppgång och fall. Det är höstens måste-läsning för alla i finansbranschen.

Många talar ut

En av de som väljer att ge sin bild av Mats Qviberg är Erik Penser, inte känd för att karaktärisera andra i den offentliga debatten. Den kände finansmannen är en av många som vittnar om Qvibergs heta temperament som var omtalat redan på 1980-talet.

”Jag är inte van att bli utskälld. Mats är den enda person som har skällt ut mig på ett helt okontrollerat sätt. Sådana utfall glömmer jag inte”, säger Erik Penser i boken.

Carnegies tidigare vd Claes-Göran Blumenthal ger en liknande bild av den dåvarande stjärnmäklaren på firman: ”Personalen var rädda när han var på dåligt humör”.

Enligt boken har Qvibergs humör även präglat HQ Banks verksamhet.

En tidigare chef på HQ säger i boken ”att han aldrig någon annanstans har sett så många vuxna män gråta som innanför väggarna hos den lilla prestigebanken”.

En episod som återges i boken är hur ett flertal HQ-medarbetare väntade i omkring en timma i närheten av Mats Qvibergs villa för att inte komma för sent till en middag. Ett rykte hade spritt sig att Mats Qviberg hade rasat mot en anställd som tidigare blivit försenad till en liknande bjudning.

Skriver om historien

Carolina Neurath återkommer flera gånger till ursprunget till den täta relationen mellan Mats Qviberg och Sven Hagströmer. Bokens bild är att de två finansmännen svetsades samman i början av 90-talet när de båda kämpade sig upp ur trängda lägen.

Sven Hagströmer hade stora problem med sin fondkommissionär som fick en rejäl skjuts framåt när Mats Qviberg, Jonas Wahlström och Patrik Gransäter gick in och HQ bildades.

Samtidigt ger boken en annan bild av Mats Qvibergs tid på Carnegie. Både vd Claes-Göran Blumenthal och tidigare ägaren Erik Penser påstår att Qviberg tvingades lämna firman då hans stjärnstatus som mäklare hade falnat.

Blumenthal uppger att Qviberg hade stora problem att rätta sig efter de nya regler som infördes då PK-banken tog över som ägare. Han fick en skarp reprimand av vd och ordförande som ställde ultimatum och Mats Qviberg lämnade senare Carnegie.

”Han blev avskedad”, säger Erik Penser i boken.

I boken framkommer också att HQ Bank flera gånger varit nära att säljas. Våren 2001 fördes långt gångna förhandlingar om en affär med amerikanska banken Roberson Stephens.

Kort därefter gick Swedbank in i förhandlingarna men någon affär blev det aldrig.

Några år senare, 2005, var private equity-jätten Apax nära ett köp men man ska bland annat ha backat på grund av riskerna med tradingverksamheten, enligt boken.

Men HQ har också agerat på köpsidan i förhandlingar. Bara några månader innan bankens tillstånd drogs in, våren 2010, satt ledningen i förhandlingar om att köpa Catella.

HQ var också nära att köpa Carnegie hösten 2008. Ett gemensamt bud diskuterades med tidigare HQ-cheferna Anders Böös och Patrik Enblad som hade gått in som storägare i Carnegie.

Patrik Enblad

HQ:s tidigare vd Patrik Enblad har på förhand hotat Carolina Neurath med en stämning på grund av innehållet i boken.

Relationen mellan Enblad och Qviberg har enligt boken varit kylig under en längre period. Enblad var en av de få som inte backade när Qviberg rasade:

”Patrik Enblad tycks nämligen inte, som så många andra, ha varit rädd för Mats Qviberg”, skriver Carolina Neurath.

Som Realtid.se tidigare rapporterat (läs artikeln: Vad hände egentligen på HQ:s kräftskiva?) uppstod öppet bråk på en kräftskiva i augusti 2007. Kort därefter avgick Patrik Enblad som vd.

Enligt Carolina Neuraths research ska Patrik Enblad tidigare under året ha sålt alla sina aktier i HQ. Genom att använda en kapitalförsäkring uppmärksammades aldrig försäljningarna av aktiemarknaden men internt på HQ ska stämningen ha varit dålig.

Några månader efter Enblads avgång samlades HQ:s valberedning för ett möte där Mats Qviberg sågade Patrik Enblad som själv inte närvarade. Han hölls bland annat ansvarig för den riskfyllda tradingen:

”De här skitpositionerna han har satt banken i är ett helvete att ta sig ur”, som Mats Qviberg beskrev läget på mötet.

Tradingkrisen

Mötet är bara ett av flera exempel som visar att tradingen var ett problem för HQ långt innan den kom till allmänhetens kännedom våren 2010.

Redan 2005 fanns tecken på en löpande övervärdering av tradingpositionerna med över 50 miljoner kronor.

Officiellt skulle verksamheten avvecklas eller knoppas av men i praktiken hände ingenting. Ett stort problem var att en nedmonteringen av tradingen skulle ge upphov till stora förluster.

Vid ett styrelsemöte i oktober 2009 varnade riskavdelningen för att en värdering till marknadsvärde skulle innebära en förlust på 300 miljoner kronor. Beskedet fick vd Mikael König att kasta ut representanten för riskavdelningen från mötet.

Bokens förklaring till varför frågan var så känslig är att Mats Qviberg beskrivs som närmast paniskt rädd för att behöva lämna en vinstvarning till marknaden och erkänna tradingfiaskot.

I december 2009 konstaterade de närmast inblandade att fjärde kvartalet skulle belastas av en större tradingförlust. Att göra en forcerad avveckling avfärdades dock av Mats Qviberg.

I mars 2010 diskuterades åter frågan om en avveckling vid ett möte där bland annat Fredrik Crafoord, Mikael König och Stefan Dahlbo deltog. Smällen vid en avveckling beräknades då till 150-250 miljoner kronor.

”Jag vet inte om Mats klarar så mycket”, konstaterade Stefan Dahlbo och frågan rann ut i sanden.

Stämningsläget var det samma så sent som den 17 maj då den nyvalda ledamoten Catharina Lagerstam på ett styrelsemöte krävde att banken skulle åtgärda tradingproblemen och underrätta marknaden. Kravet möttes av tystnad och lades sedan till handlingarna utan åtgärd.

Dagen därpå satt flera HQ-chefer i möte med Finansinspektionen. På en rak fråga förnekade de att det fanns några dolda förluster i tradingportföljen.

Kort därefter rasade fasaden och historien tog en numera välkänd riktning rakt ner i diket.

Försvaret

I boken framkommer också konturerna till en försvarsversion av vad som ledde fram till kraschen.

SEB:s agerande våren 2010 beskrivs som avgörande. Storbanken, som hade en exponering mot HQ, satte press på sin mindre bankkollega att dra ner riskerna i tradingen. Bland annat krävdes högre säkerheter vilket pressade HQ:s likviditet.

”Utan den Wallenbergsägda bankens hårda krav är det många som tror att HQ Bank hade funnits kvar än idag, och att den övervärderade tradingverksamheten hade fortsatt att verka med sina brister och risker”, skriver Carolina Neurath.

Andra förklaringar till det indragna tillståndet och de stora förlusterna är att den forcerade avvecklingen blev onödigt kostsam eftersom banken tvingades blotta strupen samt att HQ:s svar till Finansinspektionen sommaren 2010 inte höll måttet utan var alldeles för lågmält och bekännande.

Ytterligare en version som förs fram är att regeringen och Finansinspektionen helt enkelt ville framstå som handfasta under den pågående valrörelsen.

Ingen väg tillbaka

Den bild som växer fram i boken är att HQ:s alternativ blev allt färre ju längre surdegarna låg kvar i tradingportföljen. Till slut var banken så pressad att det inte fanns någon väg tillbaka.

Utåt meddelade man att alla kort skulle upp på bordet och att banken genomgick ett nödvändigt stålbad. Samtidigt beskrivs scener innifrån HQ där en hög chef i juli 2010 förhandlar om bättre behandling i medierna mot att han inte ska berätta allt han vet för Finansinspektionen.

Bankens agerande sommaren 2010 framstår som ett sista bet på att Finansinspektionen skulle nöja sig med en varning och böter utan att dra tillstånden.

Det var bara att kasta sig över stupet och hoppas att landningen skulle bli mjuk. Så blev det inte.

Frågetecknen

Carolina Neurath tar läsaren längre in i HQ:s dolda rum än någon annan tidigare gjort. Två centrala delar av HQ-härvan berörs dock mer i förbifarten.

Det gäller relationen till Öresund och de påstådda stödlånen våren 2010. Enligt interna mejl ska Öresund ha ”dopat” HQ:s likviditet utan Sven Hagströmers vetskap.

Vem som var ansvarig och hur det hela kunde döljas (och utan att ge någon anmärkning av revisorerna) framkommer inte.

Det samma gäller den brännande frågan om HQ under lång tid ”dopat” sitt resultat genom att skapa fiktiva värderingsvinster i tradingverksamheten. Mycket talar för att så var fallet.

Hur länge värderingsmetoden använts och vem som godkänt upplägget ges inget svar på. Här finns mer att gräva i.

Men återigen, Carolina Neurath har med sin bok kommit milsvis längre än någon av sina kollegor i ekonomijournalistkåren.

Redan i förordet ger hon en förklaring till hur HQ och Mats Qviberg så länge lyckades undgå mediernas granskning.

Det mediala radarparet Hagströmer och Qviberg var omåttligt populära i branschen och behandlades med ”silkesvantar” av journalisterna.

”Kanske har vi varit för beroende av dem”, skriver Carolina Neurath.

Sen följer 280 sidor finansdrama där käftsmällarnas radas upp. Rekommenderas.