När näringslivsjournalistik blir Hänt i Veckan

Få inslag i debatten är så uttjatade som klagandet på medierna. Knappast något problem kommer undan. Allt från osunda kroppsideal och ökande oro för brottslighet till Donald Trumps valseger, det är alltid en möjlig utväg att skylla på medierna.

Så jag är medveten om att det är ett föga originellt tema för en krönika att kritisera svenska medier.

Dessutom är det extra knepigt för en marknadsliberal att göra det. ”Höhö, du som gillar kapitalism borde väl tycka att allt som funkar kommersiellt är bra” brukar det låta.

Som om allt som sker i en marknadsekonomi per automatik håller hög kvalitet. Som om Jan Guillou helt enkelt måste vara en bra författare för att han drar in mycket pengar. Så är det förstås inte.

Men ändå. Även om kritik av medierna är ett förutsägbart tema, och det är lätt att göra sig lustig över marknadsliberaler som ogillar kommersialismens resultat, så måste det sägas: svensk näringslivsjournalistik är körd i botten.

Att skriva näringslivsjournalistik är förstås inte lätt. Den behöver balansera mellan å ena sidan förväntningarna från en kvalificerad publik med mycket god kunskap på området, och å andra sidan det lite lättsamma som kan locka mindre initierade läsare.

I ett litet land som Sverige blir balansgången ännu mer delikat. Den publik som uppskattar de allra mest djuplodande analyserna är kanske för liten för en näringslivstidning eller en näringslivsdel i en stor dagstidning.

Så det råder ingen tvekan om att svensk näringslivsjournalistik är satt under hård press under vikande annonsintäkter, ständig klickjakt och ökande konkurrens från medier som är ”gratis”. Förutsättningarna är inte goda.

Men det är uppenbart att många inte ens försöker. De har gett upp och anpassat sig till samma bildsättning och dramaturgi som kvällstidningarna och de mer sensationssökande nyhetssajterna. Stora delar av svensk näringslivsjournalistik har blivit som Hänt i veckan.

Ta exempelvis de regelbundna stort uppslagna artiklarna om att någon någonstans tjänar för mycket pengar, ofta med personliga negativa omdömen från reportrarna själva i form av ”krönikor” bredvid nyhetstexten.

Ersättningar till ledning och styrelse är naturligtvis relevanta. Men denna typ av ”avslöjanden” är allt för vanliga, och tonläget allt för uppskruvat till ett slags allmän jämlikhetsretorik, för att de ska kunna ses som saklig bevakning.

Eller ta besattheten vid bolagsstyrelsers könssammansättning, där det som ett återkommande mantra deklareras hur ”gubbiga” olika bolag är och att de ”måste” bli ”moderna” genom att öka andelen kvinnor.

Även detta är förstås en viktig diskussion, hur styrelserna sätts samman spelar stor roll för bolagens strategiska utveckling. Men fixeringen vid könssammansättningen går långt utöver vad som kan uppfattas som motiverat.

Listan på lättköpta, populistiska poänger som prioriteras framför djuplodande bevakning kan göras lång.

Med risk att uppfattas som inställsam: när jag tackade ja till att skriva krönikor här på Realtid var en viktig orsak frånvaron av den här typen av billiga grepp. Rak enkel bevakning, i kombination med initierade kommentarer, räcker långt.

De korståg i diverse allmänpopulära frågor som fyller många andra näringslivsmedier drivs på av mediernas egna fixstjärnor. Enskilda reportrar som gör en personlig karriär på att driva just denna typ av frågor.

Är man tillräckligt skicklig på dramaturgin kring höga ersättningar, bankernas allmänna fördärvlighet, styrelsernas gubbighet, näringslivets dåliga klimatsamvete eller något liknande kan man bli en maktfaktor. Få skriva en bok, uttala sig i andra medier, prata på konferenser och bli kändis. Vilket förstås i sin tur drar läsare till tidningen.

Men är det bra näringslivsjournalistik?

Jag kanske är naiv, men i min värld borde näringslivsjournalistiken vara ett föredöme. I bevakningen av företag och ekonomi borde det finnas större utrymme än i annan journalistik för den otacksamma uppgiften att gå på djupet. Att nyansera hätska debatter, att förklara komplexa samband.

Att helt enkelt ge läsarna chansen att faktiskt lära sig något. Och då inte bara skvaller som vad direktör X betalat för sin båt eller vem som är fiende med vem. Utan relevanta saker. Hur samhället och näringslivet faktiskt fungerar.

Jag förstår att det inte är enkelt, och att det sällan finns ekonomiskt utrymme för den granskning som borde göras. Men en grundläggande förutsättning är att man vill. Och det är jag inte säker på att alla verkligen gör.

Markus Uvell driver analysföretaget Nordic PA Research, tidigare bland annat vd för Demoskop, United Minds och Timbro samt Sverigechef för Kreab.