Låglöneträsket på Wall Street

När tungviktarna bland de amerikanska investmentbankerna nu har levererat årets första rapporter ser läget ljusare ut än på länge. Bank of America var visserligen en besvikelse när det gäller intäkterna, som föll något, men vinsten steg och slog förväntningarna.

Bättre gick det för Goldman Sachs, JP Morgan och Morgan Stanley som alla kom in väl över marknadens förväntan och ökade både vinst och intäkter rejält. Morgan Stanleys vinst ökade mest, nära 60 procent, vilket är det bästa resultatet sedan finanskrisens start.

Men Goldman Sachs kom också in starkt, och är nu ”Master of the Universe” i bemärkelsen att bolaget toppar listan över M&A-intäkter både globalt och i Europa. M&A har tagit fart över hela linjen, men framförallt ökade intäkterna från valutahandel och trading överlag tack vare den ökade volatiliteten i marknaden under första kvartalet.

Men trots den bästa vinsten på fyra år valde Goldman att minska bonusen som andel av intäkterna. Andelen har fallit från 43 procent under första kvartaet 2014 till 42 procent första kvartalet i år. Även hos Morgan Stanley föll bonusen som andel av intäkterna med två procentenheter, till 45,7 procent.

Det kan låta som ett odramatiskt fall, men det är en trend. Medan solen ännu sken kunde andelen ligga på 50 procent. Morgan Stanley har också valt att låta lite mer än tidigare, varierande mellan 1,5-15,5 procent av utbetalning av bonusen skjutas på framtiden, ett sätt att tvinga folk att stanna för att få ut pengarna.

Inte heller i absoluta tal är bonusarna i New York överlag tillbaka på nivåerna före senaste finanskrisen, enligt CNN Money. Snittet för 2014 låg på ca 173.000 dollar, att jämföra med 193.000 2006. Det känns förstås där ute.

Amerikanska headhuntingfirman Options group släppte nyligen en enkät där de frågade deltagarna (som bestod av seniora personer i finanssektorn) om deras syn på arbetet, arbetsgivaren, lönen och framtidsutsikterna. Hela 50 procent av de svarande var missnöjda på alla fyra punkterna.

”I många fall består bonusen av att få ha kvar jobbet”, svarade en handlare. Många talar om ett generellt tuffare och tristare arbetsklimat.

Skälen är förstås flera, det finns ännu en viss osäkerhet om konjunkturen, främst i Europa. Kostnaderna ökar på grund av kostsamma regelkrav, och det pågår fortfarande processer mot storbankerna i bakvattnet av finanskrisen, som riskerar gräva djupa hål i framtida vinster. Samtidigt ökar konkurrensen på olika sätt, dels inom utlåning där en flora av nya snabbfotade finansföretag växer upp, dels genom att revisorsbjässarna vill ha en större bit av kakan.

Financial News For Breakfast bjöd för någon vecka sedan in ”The big four”, Ernst & Young, KPMG, Deloitte och PwC, för att diskutera deras nygamla försök att ta sig in på investmentbankernas revir.

Det är förstås irriterande att se bankerna kunna ta ut så höga avgifter inom rådgivning, då är det på ett sätt naturligt att röra sig djupare in i deras segment. Men herrarna trasslade in sig lite, när de först började tala om hur jobbigt många inom investmentbanking har det.

Andrew Nicholson, chef för M&A på KPMG sa så här: ”När vi talar med vänner i de stora bankerna så känner de ett hårt tryck. De har enorma krav på sig att nå höga mål, och samtidigt får de stryk.”

I nästa ögonblick inser panelen att det vore olyckligt att locka över folk med life-styleargument och backar lite: ”man ska inte tro att det är som en lägervistelse att komma hit”.

Om den nya strategin att jobba mindre och ta mer betalt blir känd hos kunderna blir det kanske svårt att få affärer…

Samtidigt illustreras problemen med revisorernas olika roller brutalt av Ernst & Youngs senaste bankrapport. Där beskriver de bankernas framtida utmaningar och ökade konkurrens, inte minst inom investmentbanking, utan att med ett ord nämna sig själva som utmanare… man förstår ju svårigheten.

För de anställda i finanssektorn är frågan om en kulturförändring är på gång? Kommer ökad konkurrens, tuffare reglering, bromsade bonusar att på sikt att försvaga och spä ut ”Big Swinging Dick”- kulturen?

Man kan konstatera att antalet anställda inom investmentbanking i USA ännu inte är tillbaka på pre-kris nivå, men på god väg. 2007 markerade toppen med 101.000 anställda, efter raset är nivån nu uppe i ca 97.000 personer (Trades & Tombstones). Antalet problembolag på FDIC:s (Federal Deposit Insurance Corporation) lista har också halverats sedan 2011. Så branschen är på väg tillbaka, om än inte med våldsam kraft.

Samtidigt är lönsamheten och ersättningsnivåerna fortfarande helt avgörande för att locka de mest riskbenägna, smartaste, mest aggressiva. Och kulturen förstärker otvivelaktigt ett macho-beteende, även om Jamie Dimon på JP Morgan skriver i sitt årliga aktieägarbrev att man minsann inte är ”ett gäng cowboys” utan noggrant analyserar och balanserar risker.

Sanningen är ju att branschen tjänar på volatilitet, hög risk och hög aktivitet, även om snittkunden inte nödvändigtvis gör det.

Men så länge drömmen om det stora klippet, som man ju bara gör med hög risk i botten, lever, så kommer investmentbank- och tradingkulturen att bestå, även om den modifieras och moderniseras något.

På senare tid har det börjat uppmärksammas att även nördarna i Silicon Valley, som delvis konkurrerar med investmentbankerna om samma arbetskraft, också odlar en ibland hårdför macho-kultur. Nördarna har traditionellt varit vita lätt sekteristiska män, och även om de knappast varit macho i den traditionella bemärkelsen, så faller personer med mörkare hy (bortsett från en del asiater) samt kvinnor klart utanför deras norm.

Business Insider jämförde nyligen dagens Silicon Valley med Wall Street på 1980-talet. Spelindustrin, och även spelarna själva, är ett bra exempel på att nördkulturen alltid varit minst lika konservativ, sexistisk och ibland rasistisk, som finansvärlden.

I slutändan krävs det att användarna och kunderna vill något annat för att en tydlig förändring av macho-kulten ska komma till stånd, det gäller såväl Wall Street som Silicon Valley.