Klimatalarmismen hotar klimatet

Det är något märkligt med opinionsbildningen för minskad klimatpåverkan. Oavsett om det gäller argumentation för att vi i vardagen ska agera för att minska våra utsläpp eller politiska förslag om pålagor på klimatpåverkande företeelser – det är något som inte stämmer.

Retoriken kring klimatfrågan liknar inte något annat område. Medan de flesta andra förändringar utgår från hur människor fungerar – Hur ser folk på frågan? Vad kan få dem att tänka om? Vad krävs för att de ska agera? – verkar dessa perspektiv ofta saknas på klimatområdet.

Så fort klimatförändringar kommer på tal – detta fenomen som beskrivs som mänsklighetens ödesfråga – är även de mest grundläggande insikter om den mänskliga naturen som bortblåsta.

I dagarna kunde vi läsa klimatlobbyisten och miljöprofessorn Johan Rockström i en stor intervju i Svenska Dagbladet. Huvudnumret är hans deklaration att Sverige ”ska vara fossilfritt 2040 – kosta vad det kosta vill”.

Artikeln är på flera sätt symptomatisk för mycket av vår tids klimatretorik, så den får tjäna som utgångspunkt för vad jag menar är problemet.

Låt oss börja med just det totalitära språkbruket. ”Kosta vad det kosta vill”? Verkligen? Vi känner igen tongångarna från andra inlägg. Det görs en dramatisk poäng av att inget, absolut inget, får stå i vägen för politiska ingrepp för att minska utsläppen. Allt annat avfärdas som mindre viktigt.

Denna totalitära retorik kan sägas ha peakat 2008, när klimatlobbyisten Bo Ekman i ett debattinlägg efterfrågade en ”ny världsordning” som bygger på att vi överger ”den heliga suveränitetsprincipen”. Alltså principen att varje lands medborgare bestämmer över dess politik, även känd som demokratin.

Emot de totalitära anspråken på att allt annat måste ge vika står just demokratin. Och i ett demokratiskt samhälle är det naturligtvis så att medborgarna kan tycka att många olika saker är viktigare än klimatpolitiken – barncancervård, insatser mot hemlöshet, flyktingmottagande, minskad psykisk ohälsa, fler jobb etc.

Det innebär inte att medborgarna är mindre moraliska eller bryr sig mindre om klimatet. Bara att samhället är fullt av problem att lösa och det i verkligheten inte är så lätt att välja.

Det är möjligt att den här typen av totalitära tongångar inspirerar klimatlobbyisterna själva. Men de flesta reagerar helt annorlunda. Att påstå att allt annat måste stå tillbaka är uppenbart orimligt, och ganska skrämmande. Det är alarmism, inte övertygande opinionsbildning.

Rockströms artikel är även typisk genom att den – parallellt med uppmaningen att allt annat måste stå tillbaka – driver tesen att det kanske redan är för sent. Jorden närmar sig enligt Rockström ett antal ”tipping points”, efter vilka klimatförändringen blir både oåterkallelig och självförstärkande.

I Almedalen 2014 gjorde blivande miljöminister Åsa Romson samma poäng i sitt tal: om inte jordens utsläpp börjar minska under nästa svenska mandatperiod är det för sent.

Romsons tal siktade mot klimattoppmötet i Paris året därefter, och inför varje toppmöte har tongångarna varit de samma: lyckas vi inte NU är det för sent! Och sen, efter toppmötet, besvikelsen. Tätt följd av uppladdningen inför nästa toppmöte: NU måste vi lyckas, annars ÄR det verkligen för sent!

Om det är svårt att begripa hur totalitär retorik skulle kunna inspirera till handling är det nästan omöjligt att begripa hur ”det är snart för sent”-varningar skulle kunna göra det. Den som tror att detta är ett bra sätt att mana medborgare och politiker till handling kan inte förstå mycket om den mänskliga naturen.

För det är ju just detta det handlar om, att mana till handling. Att förmå människor att i små steg, i sin vardag, bidra till en positiv utveckling. Och förmå politiker att prioritera lite annorlunda, inom det uppdrag väljarna gett dem. Då fungerar totalitär retorik och skrämselpropaganda synnerligen illa.

Jämför med ett annat globalt problem – fattiga och utsatta barn runt om i världen. Tänk er att Rädda Barnen skulle argumentera på motsvarande sätt: vi behöver en ny världsordning för de utsatta barnens skull, ALLT annat måste stå tillbaka, men kanske är det ändå redan för sent! Det är en absurd tanke.

Den som vill förmå människor att skänka pengar för att hjälpa utsatta barn måste tänka helt annorlunda. Fokusera på vägen till lösning istället för problemet – alla vet att miljoner barn far illa – och ta fasta på hur varje enskild gåva gör skillnad. Hur världen kan bli bättre, genom att rädda ett barn i taget.

Varför opinionsbildningen kring klimatet så ofta bortser från grundläggande insikter om den mänskliga naturen vet jag inte. Däremot är jag övertygad om vad resultatet blir: politisk apati och minskad vilja att ändra det egna beteendet. Därför är klimatalarmismen ett hot mot klimatet.

Så min uppmaning till Rockström och andra klimatlobbyister är enkel: skruva ner tonläget, slå en signal till Rädda Barnen, Stadsmissionen eller någon annan som varje dag förmår människor att dela med sig till andra för att göra världen lite bättre. Det kommer att vara lärorikt.

Markus Uvell driver analysföretaget Nordic PA Research, tidigare bland annat vd för Demoskop, United Minds och Timbro samt Sverigechef för Kreab.