Ketchup, cash och Gud

Företagsuppköpen börjar vakna till liv. Michael Dell organiserar ett bud på sitt eget bolag medan den amerikanska kabeloperatören Liberty Global köper Virgin Media. Och nu senast; Warren Buffet – ”the Sage of Omaha” – lägger, tillsammans med en Brasiliansk partner, ett bud på ketchuptillverkaren Heinz. De tre uppköpen är tillsammans på drygt 75 miljarder dollar och markerar sannolikt en vändning i ”branschen”.

Utgivningen av högavkastande obligationer eller förlagslån har likaledes tagit fart. Stora belopp finns i lågriskplaceringar där ägarna väntar på att kunna höja sin mediokra men någorlunda säkra avkastning. Den senast tidens starka aktiemarknader är ett tecken på att en enorm likviditet börjar kanaliseras till aktier. S&P:s 500-index nådde just sin högsta nivå på fem år.

Merparten av likviditeten står att finna i Asien och Mellanöstern samt i privata investeringsfonder. Konsultbolaget Bain & Co räknar med att år 2020 kommer världens likviditet att motsvara tio gånger världens BNP! En värld av uppumpade finansiella muskler som kommer att jaga ett underutbud av investeringsobjekt.

Endast Apple sitter på 138 miljarder dollar i cash vilket föranlett kritik från aktieägare som anser att en del av denna reserv borde förvaltas av aktieägarna själva. Snålvattnet – ett uttryck för vad John Maynard Keynes kallade ”the animal spirit” – börjar rinna till hos investerarna. Det sannolika är dock att de som sitter på cash i första hand riktar sina intressen mot stora väletablerade bolag med god likviditet i sina aktier snarare än mot nya entreprenörsföretag.

Efter sin tilltufsning kommer bankerna att hålla hårt i sitt kapital och därför finns en risk att detta överflöd av pengar inte i första hand kommer stimulera det vi behöver mest av allt; nya idérika företag, energiska och riskbenägna entreprenörer eller ur ett annat perspektiv, real tillväxt. En annan risk är naturligtvis att nya bubblor kan uppstå på de etablerade aktiemarknaderna.

Många i branschen talar om en pågående ”rotation” där investerar går från räntebärande till aktier. Någon gång kommer räntorna att stiga från en exceptionellt låg nivå vilket innebär lägre värden för de räntebärande instrumenten. Hävstången (”the leverage”) i ränteinstrument med längre löptider är enorm och många ser nu att potentiella förluster i ränteportföljerna lurar runt hörnet. En sådan ”rotation” sker inte över natten och många fonder har ju inget val än att vara i räntemarknaden och det enda de då kan göra är att korta sin duration för att mildra effekten av en generell räntehöjning.

Monte dei Paschi

Banken Monte dei Paschi di Siena har sina rötter i 1400-talets renässans i Toscana. Misstänkt korruption i samband med ett förvärv och stora derivatförluster har tvingat denna världens äldsta bank att begära statliga nödlån på 3,9 miljarder euro.

Den italienska bankskandalen har lett till att lite smuts hamnat på ECB-chefen, Mario Draghi, som var centralbankschef i Italien 2006-2011, under vilken period bankens problem grundlades. Draghi har hyllats för sina insatser att lösa förra årets extrema situation på ränte- och valutamarknaderna i Europa. Nu blir Draghi även den högste anvarige för Europas bankövervakning via den nya bankunionen. Kritiken mot honom förefaller dock en aning långsökt.

Vad krisen i den italienska banken indikerar är att vi sannolikt inte sett slutet på bankhaverier i Europa. Sannolikt finns det stora förluster kvar i banksystemet, även i ”ordentliga” länder som Tyskland. Man skall inte underskatta bankernas kreativitet att på olika sätt dölja förluster och inte heller svårigheterna att hitta dem för utomstående. Drabbade banker hoppas att tiden skall läka såren eller så försöker man att åtminstone ”smeta ut” förlusterna under en följd av år.

Monte dei Paschi di Siena köpte i någon slags desperation Banca Antonveneta för 9 miljarder euro från den spanska banken Santander som endast några månader dessförinnan hade köpt Antonveneta för 6,6 miljarder euro. Denna extraordinära prisskillnad väckte misstankar om ”kick backs” och annan korruption. Senare gjorde Monte dei Pachi di Siena derivataffärer som dränkte banken i förluster.

Man tror att dessa vådliga och komplicerade derivataffärer var ett försök att manipulera bankens kapitalbas som eroderats av det katastrofala köpet av Antonveneta. Som ofta i Italien var det en stark politisk inblandning och där Monte dei Pachi si Siena styrdes av lokala partibossar. Politik och banker är en giftig kombination.

Påven avgår

Den 85-årige påven Benedictus XVI tog den katolska världen på sängen då han helt oväntat meddelade sin sorti från S:t Peters stol. Det uppgivna skälet är vacklande hälsa och ålderdomssvaghet, orsaker som bör tas ad notam.

Det var första gången sedan 1294 som en påve avgick frivilligt. Benedictus åtta år på den Heliga Stolen har kantats av skandaler som rört allt från pedofili bland det katolska prästerskapet till finansiella och andra mindre smickrande förhållanden. Påvens butler förrådde sin herre genom att stjäla och låta publicera privata dokument som avslöjade intrigmakeri och korruption inom Vatikanen. Uppenbarligen har ”insidern” Benedictus – som under sin företrädare Johannes Paulus II i 24 års tid var den katolska doktrinens inkvisitor, det vill säga vakthund – inte mäktat med att kontrollera curian, Vatikanens regeringsapparat.

Benedictus XVI, den tyske Joseph Ratzinger, har gjort sig känd som en ortodox Gudsman och hans avgång väcker hopp hos vissa om en modernisering av den katolska kyrkan som omfattar över en miljard själar. I stöpsleven ligger synen på äktenskap mellan homosexuella, det katolska prästernas celibattvång, preventivmedel, stamcellforskning med mera.

Enligt katolsk doktrin är det som skett revolutionärt; Den påvliga successionen har tagits ifrån Gud och lagts i påvens egna händer. Vi, troende eller inte, måste inse att den katolska kyrkan är en väldig spirituell kraft men också en institution med stor världslig makt i sin hand.

Runt världens utan jämförelse äldsta institution, den katolska kyrkan och Vatikanen, sveper alltid dimslöjor av mystik och rykten. Vad har Ratzinger vidtagit för mått och steg för att influera valet av efterträdare? Vilka är de hetaste kandidaterna? Kan vi få den förste svarte påven? Är det den tredje världens tur att besätta ämbetet eller blir det som så många gånger förr en italienare, kanske ärkebiskopen av Milano? Det är knappast meningsfullt att spekulera i detta. Tids nog kommer vi att få se vit rök stiga upp ur skorstenen från det av Michelangelo smyckade Sixtinska kapellet.

Samtliga i konklav röstberättigade kardinaler har utsetts av Ratzinger eller hans företrädare, Johannes Paulus II, varför det finns skäl tro att de konservativa krafterna kommer att behålla den starkaste handen.

Guds bankirer

Jag nämnde ovan att politik och ”banking” är en giftig kombination. Det har genom åren visat sig att även kombinationen den katolska kyrkan och bankverksamhet är ett ormgift.

Jag kan inte höra namnet på en italiensk bank utan att tänka på Banco Ambrosianos kollaps 1982. Här figurerade Ambrosianos vd, Roberto Calvi, som hittades hängd under Blackfriars Bridge i London. Calvis sekreterare hoppade – eller defenestrerades – ut från ett fönster och dog. Vatikanbanken – med dess cigarrökande och golfspelande vd, den amerikanske biskopen Marcinkus – var djupt involverad i Ambrosianos affärer liksom den obskyra logen P2:s starke man, Licio Gelli med flera. Affärerna gick väl aldrig att helt reda ut men det handlade om bland annat maffiaanknytning och penningtvätt i stor skala.

Påven Johannes Paulus I, Albino Luciano, som tillträdde sitt ämbete den 26 augusti 1978 hade ambitionen att städa upp i Vatikanens finansiella affärer. Lägligt nog för vissa hittades denne Gudsman död i sin säng redan den 28 september 1978 och hans pontifikat kom så att bli ett av historiens kortaste. Han dog enligt uppgift av hjärtslag men självklart ryktades det om att han fått hjälp på traven.

Dramatiska händelser av det här slaget stimulerar såväl fantasin som sanningssökare. Den brittiske journalisten David Yallop skrev 1984 en bok om skandalen, ”In God’s name”, och där han spekulerar om att P2 med Gelli i spetsen låg bakom Calvis död. Kanske hade Calvi försnillat ”deras” pengar? Filmen Gudfadern nummer tre har hämtat inspiration från denna finansskandal i skärningspunkten mellan det spirituella och pekuniära.

Som man brukar säga; ”Verkligheten överträffar dikten”.

En Gudsman kring vilken det strålade

Föregångaren till Benedictus XVI, polacken Karol Wojtyla, blev överraskande påve 1978 under namnet Johannes Paulus II. Vid denna tid var Polen fortfarande plågat under det sovjetiska oket. Det skapade en enorm stolthet hos polackerna att deras land framfött en Guds ställföreträdare på jorden.

Ingen kunde undgå att drabbas av denne påves utstrålning av värme och människokärlek. Jag minns att jag grät en skvätt när han begravdes och Petersplatsen fylldes av sörjande som nästan alla grät. Vad jag framför allt rördes av var hur många av de sörjande som var unga. Jag tyckte att det ingav världen hopp. En mans karisma hade påverkat en hel katolsk värld och också många andra.

Det var härligt att se hur denne man lyfte hoppet för det polska folket och att den katolska kyrkan kunde vara instrumentell i ett helt folks framgångrika kamp för frihet.

Jag såg av en händelse häromdagen en mycket vacker polskproducerad film om Johannes Paulus II. Påven gick med en stav i handen uppför en polsk bergssluttning som var täckt av kritvit snö. Den helige fadern var klädd helt i vitt med en likaledes vit skidmössa på huvudet. Himlen var klarblå och solen strålade. Efter en stunds stretande uppför berget stannade påven, tog av sig sin huvudbonad, strök sig med handen genom håret och tittade med ett milt leende upp mot det blåa himlavalvet.

Solen lyste upp hans milda men kraftfulla anlete och jag tänkte; Han är Guds man på jorden. Johannes Paulus II, Karol Wojtyla, gav oss hopp mitt i allt det mörka som fläckar även andliga institutioner och deras företrädare.

Den katolska kyrkans skamfilade rykte skulle må bra av att hitta en med Johannes Paulus II liknande kandidat till påvestolen om än något mer liberal. Sådana kandidater växer dock inte på träd och kanske finns det ingen sådan man i kardinalskollegiet. Risken är att det blir en ny konservativ man utan den styrka och karisma samt det mod som skulle krävas för att reformera denna mytiska och maktbemängda institution.