Karriär eller karaktär?

Paulina Neuding, chefredaktör för Neo, kommenterade nyligen moderatledaren Anna Kinberg Batras sommartal: Bunkermentalitet. Politiker skriver och talar numera enbart för varandra. De struntar blankt i vad som oroar deras väljare.

Bergwall-kommissionen kom fram till att grupptänk var ett av skälen till att en inbillningsmördare härjat fritt.

Och Expressens ledarskribent Anna Dahlberg insinuerade grupptänk i en färsk krönika: I Sverige är vi rädda för sanningssägare. Fakta är ointressanta och ofta obekväma. Fördomar och värderingar är viktigare än fakta.

Grupptänk har en förmåga att låta Titanic sätta kurs rakt mot isberget. Och ve den som varnar för faran. Han slängs överbord. Hellre dansa och ha roligt ända till dess att fartyget går på grund.

Klassiska exempel på riskerna när grupptänk får råda är den militära operationen med kodnamnet Market Garden under andra världskriget och Kennedy-administrationens misslyckade invasionsförsök av Kuba.

Market Garden: Vid slutet av kriget fick britterna en sista möjlighet att föra en avgörande strid mot tyskarna. Flera uppdrag hade ställts in. Men nu skulle britterna prompt iväg. Målet var det av nazisterna ockuperade Holland. Luftlandsättningarna skulle bädda för att de allierades markförband snabbt kunde jaga genom Holland, ta sig över Rhen vid Arnhem och in i själva Tyskland. Britterna skulle erövra Tredje Rikets industriella hjärta: Ruhr-området.

Det fanns inget gehör hos de entusiastiska britterna för att tyska stridsvagnar fanns i området. Det hade ingen betydelse hur många bevis, foton, rapporter från motståndsmän, som den unge underrättelseofficeren Brian Urquhart la fram för sina överordnade. Kanske vidarebefordrade de aldrig informationen till fältmarskalken Bernard Montgomery som ledde operationen – eller brydde sig ”Monty” inte?

Urquhart blev alltmer desperat. Här stod han med fakta. Och ingen lyssnade. Så här beskrev han sina officersbröders sinnesstämning: ”De verkade tro att kriget var över. Operation Market Garden refererades konstant till som ’partyt’ och överstelöjtnant Frost övervägde att ta med sig både golfklubborna och paraduniformen”.

Urquhart ansåg att stämningen i staben var helt orealistisk: ”Samtliga mina invändningar möttes med dödstystnad. De började anse mig som killen som fördärvade festen. Deras personliga längtan att komma med i striderna innan fälttåget var slut förblindade dem fullständigt”.

Den 17 september 1944 lyfte den största armada av trupptransporterande flygplan som någonsin samlats för en enda operation. Från södra England startade 5.000 jaktplan, bombplan, transportplan och närmare 2.000 glidflygplan. Det slutade givetvis i en katastrof. Cirka 8.000 man dog under sex dagar. Tyskarnas pansarförband som Urquhart hade varnat för – och som ingen velat bry sig om – besegrade fullständigt den brittiska luftburna divisionen.

I sina memoarer konstaterade Urquhart ”att ingenting gör en person så impopulär som att ha rätt.” Efter Arnhem ifrågasatte han allting, han litade inte på sitt eget eller andras omdöme. Han blev oerhört skeptisk till ledares beteenden. Dessutom insåg han att visdom och principer alltid förlorar mot högmod och ambition.

Så till Grisbukten: Det kanske mest kända exemplet på grupptänkande. President John F Kennedy och hans stab isolerade sig från alla varningar. Eftersom en attack mot Kuba med amerikanska styrkor skulle ogillas av omvärlden beslöt Kennedy att USA istället skulle hjälpa exilkubaner att invadera sitt hemland.

Misstagen som Kennedy och hans stab begick var befängda. Inga avvikande åsikter tilläts. Presidentens bror Robert Kennedy berättade för dem som var kritiska till planen att de ödslade sin tid. Presidenten hade redan bestämt sig.

Samtliga i Kennedys grupp kom från samma bakgrund, något av toppuniversiteten i USA. Ingen ville opponera sig, ingen ville störa presidenten. En av flyktplanerna för exilkubanerna var att till fots bege sig till rebeller i bergen. Hade någon i gruppen tittat på en karta hade han förstått att terrängen var alldeles för oländig för att överhuvudtaget ta sig fram.

Alla varningar om att exilkubanerna inte hade något stöd hos den kubanska befolkningen kvästes också. Här bör man åter igen betänka att alla inblandade personer i Kennedys stab var högt begåvade och vana att hantera komplexa problem. Men grupptänket förblindade dem helt.

Varför är medlemmarna i en grupp som fattar fel beslut inte lyhörda för varningar? Varför blir de offer för ”grupptänkande”? Enligt den amerikanske psykologen och författaren Irving L Janis, som lär ha myntat begreppet ”groupthink”, blir medlemmarna mer intresserade av ett godkännande från de övriga i gruppen än att finna bra lösningar för de uppgifter de åtagit sig.

När en gruppmedlem säger något som inte stämmer överens med gruppens inställning ökar först de övriga medlemmarna sina ansträngningar för att försöka övertyga och påverka. Om det misslyckas minskar kommunikationen markant. Den avvikande kommer inledningsvis att på ett subtilt sätt exkluderas. Därefter kommer han att definitivt uteslutas så att gemenskapen i gruppen kan återställas.

Så småningom blir gruppens åsikter mer extrema än om varje individ fått framföra sin åsikt. Gruppen tar större risker än vad varje enskild medlem egentligen är beredd att göra.

Ju starkare en grupps sammanhållning är, desto mera kraft har den att se till att samtliga agerar i enlighet med dess normer, mål och uppgifter. Men solidariteten är också en källa till säkerhet för medlemmarna i gruppen. De får mindre ångest och stärker sitt ego.

Gruppsolidariteten ökar markant varje gång gruppen hotas utifrån. Ett dominerande drag verkar vara lojalitet mot gruppen genom att hålla fast vid de beslut som fattats. Detta gäller även när besluten fungerar dåligt eller får oväntade konsekvenser och även om de påverkar medlemmarnas samvete.

Ett svenskt exempel på hur svårt det är att gå mot strömmen är Berndt Öhmans försök att varna för löntagarfonderna. Regeringen hade utsett honom att utreda fonderna. Men efter flera års utredande sa han ifrån. Han skrev en kritisk artikel i DN 1981 med ett budskap: Löntagarfonder var rena galenskapen.

Öhman ville inte vara politiskt korrekt längre. Han vägrade att vara lojal med sina socialdemokratiska partikamrater. Han vägrade tiga. Det kostade honom både karriär och vänner. De fina jobben dök aldrig upp. Ingen hörde av sig längre. Och när jag intervjuade honom var han osäker på om han skulle göra om det. Det blev för dyrt ur känslomässig synpunkt.

När han offentligt tog ställning mot fonderna insåg han inte fullt ut konsekvenserna: ”Jag blev inte illa behandlad men blev osynliggjord och negligerad. Det var lätt att vara tuff den 9 september 1981 när jag skrev artikeln i DN men följderna blev tunga att bära. Det var en mycket jobbig period efteråt.”

Jag intervjuade Berndt Öhman för min bok Sanningssägare eller karriärist – en bok om civilkurage. Öhman berättar där om det dubbla lojalitetsproblemet. Makthavare i organisationer och partier ställer krav på lojalitet hos medarbetarna, ibland långt över rimliga gränser. (Kanske något som professorn, överläkaren och moderate riksdagsmannen Finn Bengtsson nyligen fått erfara).

Ofta visar medarbetarna en lojalitet som går över rimliga gränser, gärna för att gynna sin egen karriär. Det innebär att kraven på en korrekt analys och verklighetsbeskrivning kan komma att tonas ner och det är allvarligt.

”Lojalitet visar man allra bäst genom att försvara något man inte tror på. Man lyder. Jag visade inte den sortens lojalitet. Jag är tveksam till om jag hade gjort om det idag. Men jag kände en skyldighet mot det svenska folket att redovisa vad vi kommit fram till”, förklarar Öhman och tillägger:

”Det är inte värderingarna som är det intressanta med politiska partier. Det är deras verklighetsbeskrivning, vilka föreställningar de har om hur samhället och ekonomin fungerar. Därför kan sakkunskap komma i konflikt med skilda ideologier. När jag ville hålla mig till verklighetsbeskrivningen kom jag i konflikt med partiet. Mitt problem gällde inte värderingar utan hur vi såg på fondsystemets sätt att fungera. Det var förstås också en diskussionsfråga inom sekretariatet. Några av mina arbetskamrater, som jag uppskattade, hade kanske också kunnat säga något kritiskt. Men ingen sa något – så litet besviken var jag. Men man kan inte vara lojal när det gäller en felaktig beskrivning av verkligheten.”

Öhman säger att han var inspirerad av Karl Popper, filosofen som flydde från det nazistiska Österrike och som levererade stark kritik mot alla former av maktfullkomlighet.

Idag verkar många politiker ha bestämt sig för en verklighetsbeskrivning – det kan gälla invandringen eller säkerhetspolitiken – och håller fast vid denna även om det kommer fram nya fakta i målet.

Så här förklarar en person som suttit i toppen ett svenskt riksdagsparti bristen på civilkurage:

”Det finns en rädsla att stöta sig med de stora väljargrupperna. Det finns en rädsla att komma fel medialt. Politiker ägnar sig idag åt riskminimering. Migrationsfrågan är till exempel ett problem som politikerna bara hoppas ska lösa sig av egen kraft. De duckar. Men politiken handlar inte enbart om att vinna val. Politiker måste stå upp för det som är rätt”.

Symtomatiskt är kanske att personen inte vill bli citerad med namn.