Investmentbankernas uppgång och fall

”Att investmentbankerna skulle falla, på ett eller annat sätt, under 2008, var för mig liksom för många andra helt oväntat”, skriver finansmannen Tommy Jacobson i sin nya bok Marknaden ska vakta sin tunga (Ekerlids förlag). Han ställer frågan: Varför höll då inte investmentbankernas affärsmodell?

I februari 2009 arrangerade Quesada en resa till New York. Syftet med resan var bland annat att träffa människor som skulle ge oss en bild av finanskrisen. En av de människor som vi träffade var John Snow, finansminister 2003–2006 i George Bushadministrationen. Han kom naturligtvis ganska omedelbart in på de stora finanshusens roll i uppkomsten av krisen och då även investmentbankernas del i problemen.

Jag tycker det är lite av en ironi att dessa investmentbanker och lagstiftningen, The Glass-Steagall Act, kring dessa just kom till i syfte att undvika en för kraftig spekulation och ett alltför högt risktagande i banksystemet. Det var denna lagstiftning, som fastställdes i samband med den stora depressionen i början på 1930-talet, som blev ursprunget till giganterna på Wall Street. Vi samtalade kring detta och vi var ganska överens om att denna lagstiftning inte hade varit tillräckligt solid för att klara finansmarknadernas enorma utveckling under senare delen av 1900-talet och att en liknande lagstiftning inte heller skulle vara tillräcklig i framtiden.

En fråga som man kan ställa sig är om Wall Street överhuvudtaget kommer att ha kvar rollen som den kapitalistiska världens centrum även i framtiden. Faktum är att Wall Street fick mycket av sin mystik och glamour från de gigantiska investmentbankerna som fanns och levde där. Framför allt var det de som kallades The Big Five som satte tonen; Morgan Stanley, Lehman Brothers, Bear Stearns, Merrill Lynch och så Goldman Sachs. I dag är allt förändrat.

Lehman gick som alla vet i konkurs, Bear Stearns och Merrill Lynch köptes upp av JP Morgan respektive Bank of America. Morgan Stanley och Goldman Sachs tvingades ge upp statusen som investmentbank och omvandla sig till ”vanliga” banker, bank holding companies, med allt vad det innebär av ökad insyn och kontroll från Federal Reserve.

Det som jag kallar en vanlig bank är väl det som de flesta människor förknippar med begreppet ”bank”. En bank som har ett omfattande kontorsnät och som erbjuder in- och utlåning. Med rätten att ta emot inlåning kommer en betydligt tuffare och striktare kontroll och regelverk från den amerikanska centralbanken, Federal Reserve. Det slipper man, eller snarare slapp man, som investmentbank. Bara arton månader tidigare hade den här utvecklingen ansetts vara fullkomligt osannolik. Det är inga små firmor vi talar om.

Ett exempel som illustrerar hur fort den här utvecklingen har gått är bonusarna för verksamhetsåret 2007 som betalades ut så sent som 2008. 173.000 anställda fick dela på 39 miljarder dollar. Ett år senare finns alltså ingen av dessa blomstrande firmor kvar i sin ursprungliga form. Ingen. Det känns fortfarande helt overkligt när jag tänker på det.

Med den här utvecklingen kan man säga att vi är tillbaka i den ordning som gällde före 1933, då lagstiftningen som delade upp bankväsendet i investmentbanker och kommersiella banker stiftades.

I efterdyningarna av den stora börskraschen 1929 ansågs nya lagar vara nödvändiga för att förhindra att småspararnas pengar spekulerades bort i affärer med hög risk. När Wall Street i dag beskylls för att ha skapat den finansiella härdsmälta som vi befinner oss i, och de fem stora investmentbankerna har blivit symboler för eländet, verkar syftet med lagstiftningen kring investmentbankerna ganska ironiskt.

Börskraschen 1929 föregicks av ett 1920-tal som under senare delen kännetecknades av att miljoner amerikaner drev upp börskurserna till skyhöga nivåer. Investerarna nöjde sig inte med att investera sina besparingar, man lånade också alltmer till allt högre räntor i hopp om att kurserna skulle fortsätta att stiga. Både småsparare, företag och även bankerna drogs med i hysterin.

Bankernas andel av BNP:n i USA steg till ofattbara 50 procent. Den 24 oktober 1929 sprack bubblan. Det var ren panik då alla ville rädda så mycket de kunde och sälja sina aktier. Utanför många banker och mäklarkontor fick man tillkalla polis för att försöka att bringa någon form av ordning och undvika totalt kaos.

Åren efter börskraschen blev i mycket en kamp mellan hopp och förtvivlan. New York-börsen hämtade sig relativt snabbt och var redan under 1930 tillbaka på nivåer som nåtts i början av 1929. Senare under samma år tog dock hopplösheten över och vad som brukar kallas ”Den stora depressionen” var ett faktum. Den här perioden innebar att ekonomierna i stora delar av världen helt stannade. Den globala efterfrågan störtdök och massarbetslösheten blev ett faktum. I USA gick över 15 miljoner människor arbetslösa 1933, det motsvarade 27 procent av arbetsför befolkning och i Storbritannien saknade 2,5 miljoner människor jobb, vilket motsvarade 20 procent av befolkningen.

USA:s BNP föll med 30 procent mellan 1929 och 1933. Det anses allmänt att det som till sist fick slut på depressionen var upprustningen i hela världen inför andra världskriget.

I början av 1933 inträffade så den omfattande bankkollapsen. Börskraschen och alla företagskonkurser gjorde att bankerna led stora förluster då spekulanter och låntagare inte kunde betala tillbaka sina lån.

När 1933 var till ända hade 11.000 av USA:s 25.000 banker gått i konkurs. I efterdyningarna gjordes naturligtvis många omfattande analyser där orsakerna skulle identifieras. En slutsats var att bankerna hade ägnat sig åt alltför omfattande spekulationer, inte minst med småspararnas pengar som insats. Förutom rena bedrägerier uppdagades en svaghet i banksystemet, situationer där bankernas olika roller innebar en intressekonflikt var vanligt förekommande.

Myndigheterna beslutade att det behövdes strikta gränser mellan banker, som hanterade inlåningskonton och fick tillgång att finansiera sin verksamhet via upptagande av lån i den amerikanska riksbanken, Federal Reserve, och banker som huvudsakligen ägnade sig åt investeringar och handel med värdepapper. De senare kom att benämnas investmentbanker.

Grundtanken var att det finns en tydlig konflikt i att bedriva utlåning, tillhandahålla krediter, och att sedan utnyttja krediter för att investera i olika typer av värdepapper. Eftersom utlåningen då till viss del är finansierad av inlåning från allmänheten bör den omfattas av ett striktare regelverk. 1933 fastställdes det som sedan dess kom att kallas Glass-Steagall Act, som alltså avsåg att minska risken för framtida bankkriser. Samtidigt bildades ett statligt försäkringsbolag som garanterade insättningar i de kommersiella bankerna.

Lagen innebar att banksystemet delades i två delar. De kommersiella bankerna som å ena sidan fick ta emot inlåning och låna i Fed, men som också var underställda ett mycket strikt regelverk och avkrävdes en tydlig transparens i sin verksamhet. På den andra ändan fanns investmentbankerna, som lydde under ett betydligt friare regelverk och kunde ta avsevärt högre risker i sin verksamhet. På grund av den höga risknivån fick de därför inte ta emot inlåning från allmänheten.

Kungarna av Wall Street

Under åren växte sig investmentbankerna allt större och starkare. De blev de verkliga kungarna av Wall Street. Jag har själv under mina år i finansbranschen upplevt fascination och beundran för de stora drakarna på Wall Street. I branschen pratade vi om de som jobbade där. De fick jobba stenhårt, bara i undantagsfall arbetade de färre än sju dagar i veckan. Samtidigt visste alla att om man fick jobb på en av de stora investmentbankerna, var man hemma, det vill säga blev ekonomiskt oberoende.

Vi som inte jobbade där ansåg att det nästan var som att tillhöra en sekt om man jobbade där. Alla var lojala in i döden och arbetsgivarna krävde också att medarbetarna gav upp livet utanför jobbet. För mig var investmentbankerna något ouppnåeligt och kanske just därför har jag aldrig kritiserat eller ifrågasatt dem. Att investmentbankerna skulle falla, på ett eller annat sätt, under 2008, var för mig liksom för många andra helt oväntat.

Bear Stearns första offret

Bear Stearns blev det första offret när sub prime-krisen rullade in över Wall Street med full kraft i slutet av 2007. En lustig detalj är att Bear Stearns under åren 2005–2007 blev utnämnd till ”The Most Admired” bland investmentbankerna i tidningen Fortunes prestigefyllda omröstning. Utnämningen bygger på rankning av personalens kompetens, kvalitén på ledningen och innovationsförmågan ur ett affärsperspektiv. Det är svårt att i dag undvika att ställa sig frågan; på vilka av dessa punkter gick det snett?

Jag tror att Bear Stearns historiska rykte hade om inte en avgörande roll så ändå viss betydelse. Bear Stearns var kända för att ha väldigt hårda nypor och hög svansföring. När ryktesspridningen kring Bear Stearns tog fart var det många på Wall Street som gärna ökade på dessa rykten.

Det var ingen tillfällighet att det var just Bear Stearns som blev den första av de stora att kollapsa. I en business som bygger mycket på förtroende, och där ryktesspridning kan bli självuppfyllande, är det farligt att vara illa omtyckt när konkurrenterna börjar vädra doften av ens blod.

Jag läste en kommentar i New York Times när kollapsen var ett faktum att få på Wall Street sörjde Bear Stearns fall.

Den 18 mars 2008 köpte JP Morgan Chase ett likvidationsmässigt Bear Stearns. När köpet var klart andades marknaden ut. Många bedömde att det värsta nu var över i och med att en av The Big Five hade kollapsat och övertagits av en storbank, utan att kunder och långivare hade blivit lidande. Verkligheten var en helt annan skulle det visa sig.

Sub prime-lånen

Redan 1850 grundade bröderna Lehman, Henry, Emanuel och Mayer, företaget Lehman Brothers. Till en början bestod den huvudsakliga verksamheten av handel med bomull och mäkleri. År 1858 lämnade man den amerikanska södern för att etablera sig på Manhattans Liberty Street. Lehman Brothers var nu på plats i finansvärldens Mecka.

Under 1900-talet hjälpte Lehman många av de största och mer välkända bolagen in på börsen. Bland exemplen kan nämnas världens största varuhus Macy’s. Det var också Lehman som reste kapital till det första amerikanska radiobolaget, RCA.

År 1994 börsintroducerades Lehman och var då en investmentjätte och en av de största aktörerna inom räntebärande värdepapper.

När så den amerikanska bolånekrisen började torna upp sig 2007 var Lehman Brothers en av de första att få stora problem. I augusti 2007 avskedade firman 1.700 personer som arbetade med sub prime-lån och tog förluster på 50 miljarder dollar.

Hela våren och sommaren 2008 florerade rykten om Lehman som gjorde gällande att firman närmade sig en likviditetskris och skulle få problem att fullgöra sina åtaganden till långivarna. Ledningen hävdade vid flera tillfällen att detta bara var illvillig ryktesspridning, men det oundvikliga slutet närmade sig.

Lehmans spektakulära fall kulminerade när Barclays Bank under helgen 13–14 september 2008 tillkännagav att de inte avsåg att genomföra det planerade uppköpet av banken. Barclays hade krävt att den amerikanska staten skulle garantera värdet på delar av Lehmans tillgångar, vilket staten vägrade.

Måndagen den 15 september hade Lehman, efter 158 års verksamhet, kommit till vägs ände och tvingades begära sig i konkurs. Fallet kom knappa nio månader efter att resultatet för2007 redovisades: tillgångar på 691 miljarder dollar, ett eget kapital på dryga 23 miljarder dollar och intäkter på nästan 60 miljarder dollar.

Några dagar senare var Barclays tillbaka och köpte delar av den kraschade investmentbanken i en affär som Barclays ordförande Robert Diamond kallade ”a chance of a lifetime for Barclays”. Det tycks som om det var dyra dagar för världens finansmarknader, men värdefulla dagar för Barclays.

Nr 2 Wall Street

Morgan Stanleys historia leder tillbaka till The Glass-Steagall Act, 1933. Lagstiftningen tvingade den gamla fina blåblodiga banken JP Morgan & Co att välja mellan att satsa på retail banking eller investment banking. JP Morgan tog på sig retail banking-kostymen, vilket fick en rad anställda, bland andra Henry Morgan och Harold Stanley, att lämna företaget.

År 1935 slogs portarna upp på Nr 2 Wall Street och investmentbanken Morgan Stanley var ett faktum. Bolaget deltog tidigt i de riktigt stora affärerna och under 50-talet var banken en av pionjärerna inom corporate finance med klienter som General Motors, IBM och AT&T.

Under senare delen av 2007 började problemen kring den amerikanska bolånemarknaden att bli tydliga och få effekter på de finansiella företagens balansräkningar. Morgan Stanley tvingades att söka externt kapital och i december 2007 investerade China Investment Corporation fem miljarder dollar i ett konvertibelt lån som skulle ge kineserna en ägarandel på 9,9 procent om de valde att konvertera till aktier 2010.

Den 17 september 2008 skrev Morgan Stanleys vd John Mack ett omtalat pm till de anställda där han förklarade att banken befann sig mitt i en skräckslagen marknad som drevs av rykten och rädsla. Orsaken till att bankens aktie föll uppgavs vara att många placerare valde att blanka den.

Något som nu i efterhand kan ses som ironiskt är att Morgan Stanley så sent som i augusti 2008 fick rollen som amerikanska finansdepartementets rådgivare i arbetet med att rädda bostadslånejättarna Fannie Mae och Freddie Mac. Problemen för Morgan Stanley tilltog under hösten.

Som så ofta kunde inte bolaget stå emot trycket och misstron från marknaden. Fem dagar efter John Macks pm godkände myndigheterna Morgan Stanleys ansökan att få ombildas till ett bank holding company. Morgan Stanley var alltså tillbaka på ruta ett, där allting började 1935. Ytterligare en av The Big Five var historia.

Drog igång ett bullish börsrace

Merrill Lynch var en av de riktiga bjässarna på Wall Street. Logotypen med den frustande tjuren redo att dra igång ett bullish börsrace är känd över hela världen. Firman, som bildades 1914 av Charles E Merrill och Edmund C Lynch, var global i ordets rätta mening. År 2008 hade de 60.000 anställda på 15.000 egna mäklarkontor i mer än 40 länder. Under 2007 och 2008 hade firman rapporterat över 30 miljarder dollar i förluster och nedskrivningar och tvingades till slut att, i desperation, hitta en köpare för att rädda företaget. Det blev Bank of America som i december 2008 köpte Merrill Lynch.

King Midas of Wall Street

Lehman Brothers, Morgan Stanley, Bear Stearns och Merrill Lynch i all ära, men det fanns en investmentbank på Wall Street som var lite bättre, lite finare och lite stoltare än de andra. Den kallades ibland för King Midas of Wall Street.

Redan 1869 såg Goldman Sachs dagens ljus. Namnet kom till när den tyskfödde grundaren Marcus Goldman tog in sin svärson Samuel Sachs som partner. Från start var Goldman Sachs ett tungt namn, en firma att räkna med. Redan i början av 1900-talet hade man som praxis att anställa nyexaminerade talanger från de mest prestigefyllda skolorna.

Under den legendariske Sidney Weinbergs ledning flyttades firmans fokus under 1930-talet alltmer från en ren trading till investmentbanking. Weinberg såg 1956 till att det var Goldman Sachs som fick det prestigefyllda uppdraget att ta Ford till börsgolvet.

Gus Levy, som tog över rodret 1969, myntade uttrycket longterm greed, vilket innebar att man kunde acceptera tillfälliga tradingförluster så länge vinsterna ökades i ett långsiktigt perspektiv. Longterm greed skulle bli Goldman Sachs filosofi och själ. År 1970 öppnades det första kontoret utanför USA. I London naturligtvis.

Även om Goldman Sachs alltid har deltagit i de största och mest prestigefyllda uppdragen, var höjdpunkten när bolaget 1999 tog steget från att vara partnerägt till att bli ett företag noterat på New York-börsen. Visserligen var det endast 12 procent av bolaget som släpptes till allmänheten, men för Goldman Sachs var detta ändå ett stort steg.

Goldman hade ända sedan starten varit ett partnerskap där den som togs in i gemenskapen som partner hade sin lycka gjord. En del av glamouren och mystiken byggde på just detta faktum. Goldman har fortsatt att välja in nya partners även efter noteringen, just för att kunna attrahera de skickligaste medarbetarna.

En effekt blev också att Goldman Sachs fick ett värde i och med noteringen. När Goldman börsnoterades var det den näst största IPO:n (initial public offering) någonsin. Goldman Sachs värderades första handelsdagen till 33 miljarder dollar.

När den nu pågående finanskrisen började skörda sina första offer såg det till en början ut som om Goldman Sachs skulle ta sig igenom även denna prövning med flaggan, och lönsamheten, i topp. Under 2007 hade de drygt 32.000 anställda dragit in strax under 12,5 miljarder dollar i vinst och Goldman Sachs värderades till nästan 38 miljarder dollar på börsen. Vd, Lloyd Blankfein, plockade nöjt ut en bonus som uppgick till dryga 63 miljoner dollar.

Banken tjänade stora pengar det året på att blanka värdepapper som hade bostadslån som underliggande tillgång. Omvärlden var imponerad. New York Times utropade att Goldman Sachs var utan någon som helst jämlike i hela den finansiella världen.

Till slut skulle dock även Goldman Sachs bli upphunnen av den nya bistra verkligheten som lamslog den finansiella världen 2008, även om bolaget höll en hög svansföring in i det sista. Jag var själv i New York sommaren 2008 och såg en intervju med vd:n Lloyd Blankfein på tv-kanalen CNBC. Rubriken var just ”King Midas of Wall Street” när Blankfein mycket självsäkert meddelade att Goldman Sachs var solitt och inte hade problem med sin finansiering och likviditet. Han log in i kameran när han sa: ”we have more cash in the firm today than ever before”.

Sedan gick det mycket snabbt utför, precis som i historien om Kung Midas. Den 21 september 2008 godkände the US Treasury Goldman Sachs ansökan att få omvandlas från investmentbank till ett traditionellt bankinstitut.

Wall Street vaknade upp till en tillvaro utan The Big Five

Den 22 september 2008, 75 år efter The Glass-Steagall Act, vaknade alltså Wall Street upp till en tillvaro utan The Big Five. Samtliga hade antingen gått i konkurs, tvingats till att hitta en köpare eller, som Morgan Stanley och Goldman Sachs, omvandlats till ”vanliga” bankinstitut.

Det är knappast en överdrift att säga att det Wall Street som hela den finansiella världen kände, nu hade upphört att existera. Traditionell inlåningsverksamhet, som i världens finanscentrum betraktades som något oerhört trist och osexigt, är nu verktyget för att överleva.

Varför höll då inte investmentbankernas affärsmodell?

Till stor del är förklaringen att den affärsmodellen helt och hållet bygger på förtroende, ett väldigt kortsiktigt förtroende. En traditionell bank klarar sin finansiering främst genom inlåning från en trögrörlig allmänhet. Det innebär att banken har en långsiktig och stabil finansieringskälla. Investmentbankerna, som alltså inte var tillåtna att ta emot inlåning från allmänheten, finansierade sin verksamhet med upplåning från marknaden. Denna kortfristiga upplåning gick ut på att man emitterade olika typer av värdepapper, ofta på daglig basis.

Medan bankinlåning är långsiktig och trögrörlig kan en investmentbanks upplåning avslutas med ett telefonsamtal. När man dessutom arbetar med mycket hög skuldsättning, så kallad leverage, blir tillgången till externt kapital helt avgörande för överlevnaden. Risknivån i dessa verksamheter kan illustreras av att Morgan Stanley och Goldman Sachs hade över 20 dollar i tillgångar för varje dollar man hade i eget kapital. Mellanskillnaden måste alltså löpande lånas upp.

Innan Lehman Brothers fall trodde ingen på riktigt allvar att en stor investmentbank skulle tillåtas att gå i konkurs, helt enkelt därför att det skulle leda till panik på finansmarknaden. När Lehman förklarade sig i konkurs hösten 2008 utbröt mycket riktigt panik och förtroendet på marknaden sjönk som en sten till havets botten. Ingen vågade låna ut pengar till investmentbankerna, som då tvingades att sälja tillgångar, vilket i sin tur ledde till att priset på dessa tillgångar rasade och förlusterna blev ännu större.

Förmodligen var det inte enbart rädsla att låna ut pengar som bidrog till investmentbankernas fall. Jag tror även att spekulationen i att så skulle kunna ske bidrog. När Lehman föll började blod att flyta i det finansiella havet, vilket drog till sig hajar som cirklade runt de återstående investmentbankerna. Många befarade nog att fler investmentbanker skulle dras med i fallet och som så ofta blev farhågorna självuppfyllande.

Nu måste även Wall Street börja planera för en verklighet med lägre risktagande och därmed sänkta vinstnivåer, där man dessutom måste attrahera allmänheten som finansiärer. De före detta investmentbankerna gör nu anpassningar för att överleva långsiktigt.

Morgan Stanley till exempel, fick en ny storägare i samband med ombildningen. Den japanska banken Mitsubishi UFJ Financial Group investerade cirka 9 miljarder dollar och kontrollerar därmed 20 procent av bolaget. Kapitalinjektionen var sannolikt nödvändig för Morgan Stanley, men Mitsubishi blir dessutom en värdefull partner i arbetet med att bygga upp en verksamhet kring traditionella banktjänster och en kundbas som ska tillföra inlåning.

Goldman Sachs resonerar lite annorlunda och behåller mycket av sin höga svansföring trots att man tvingats krypa till korset och ansöka om banktillstånd. Lloyd Feinstein har i olika sammanhang hävdat att Goldman Sachs ska fortsätta med sin kärnverksamhet, där trading med det egna kapitalet som bas är en viktig komponent. Han har också fastslagit att aktieägarna ska förvänta sig en, över tiden, oförändrad räntabilitet på 20 procent på det egna kapitalet trots att riskexponeringen nu tvingats ner.

Detta tror jag är ett spel för galleriet, ett sista lite desperat försök att behålla sin image som Kung Midas på Wall Street. Firman har samtidigt bekräftat att de ska starta internetbanken Goldman Sachs Bank USA, i syfte att bygga upp en inlåningsbas. Onekligen är dock Goldman Sachs en mycket stor spelare även i den traditionella bankvärlden. Redan från start är firman den fjärde största bankgruppen i USA.

En faktor som ingen av aktörerna ännu kan beräkna är vilka nya lagar och regler som myndigheterna kommer att stifta som ett resultat av den pågående finanskrisen. Det enda man med säkerhet vet, är att sådana kommer. Oavsett politisk färg och syn på kapitalism kommer inte politikerna att kunna stå emot de krav som väljarna har på att finansmarknaderna ställs till svars för de enorma förluster som samhället och därmed skattebetalarna måste betala. Kommer vi någonsin att få tillbaka institutioner som The Big Five? Jag tror inte det.

Jag är övertygad om att marknadskrafterna själva kommer att förhindra investmentbankernas renässans. Det kommer helt enkelt att ställas så oerhört mycket högre krav på genomlysning och riskkontroll, vilket i princip gör det omöjligt för en investmentbank att få tag på tillräckligt med kapital för att operera på marknaden.

Den affärsmodell som gjorde investmentbankerna superlukrativa i 75 år kommer inte att överleva dagens finanskris. Allmänheten kommer inte heller att acceptera företag som i goda tider tjänar ofattbart mycket pengar på att ta enorma risker och skapa obegripliga produkter och som sedan låter samhället reda upp i röran och tvingas ta den feta nota som ofelbart kommer när konjunkturen vänder nedåt.

Jag tycker det är skrattretande med dessa figurer som försöker hålla kvar svansen högt i vädret, trots att de står med byxorna långt nere vid anklarna. Det är så uppenbart att de inte begrep vad de höll på med under ”de goda åren”. Och det är minst sagt motbjudande att Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, som bara är ett exempel bland alltför många, tar ut fantasisummor som 63 miljoner dollar i bonus för ett års arbete i en verksamhet han uppenbarligen inte förstod sig på.

Finns det någon Kung Midas af Stureplan?

Hur har vi det här hemma i Sverige då? Finns det någon eller några Kung Midas af Stureplan? Det har naturligtvis funnits flera som har känt sig manade att ta den rollen. Det som sker i USA brukar ju så gott som alltid dyka upp i en light version här hemma. Så även när det gäller investmentbanker. Egentligen har det aldrig funnits några investmentbanker i Sverige. När sedan investmentbankerna i USA gick upp i rök tog genast de svenska bankerna bort investment i sina namn, vilket kanske är mer med sanningen överensstämmande eftersom de aldrig i egentlig mening varit några riktiga investmentbanker.

När jag flyttade upp till Stockholm i slutet av 80-talet talades det ofta om pojkarna på Alfred Berg. Jag tyckte alltid att det fanns en diskret mystik kring Alfred Berg. Till och med lokalerna, de sobra salongerna på Birger Jarlsgatan, tyckte jag andades mystik. De få gånger jag var där gick jag alltid lite försiktigare och pratade lite tystare.

Jag hörde talas om analytikern Laszlo Szombatfalvy, den ungerske invandraren på Alfred Berg, som blev smått legendarisk då han sålde alla sina aktier innan kraschen 1987. Från att ha börjat med två tomma händer blev han miljardär. Som den skickliga trollkarl han var verkade det som han kunde förutse kraschen. Jag träffade honom aldrig, jag hörde bara talas om honom.

Alfred Berg bildades redan 1863. På 1980-talet gjorde Patrik Brummer den anrika firman till en beundrad och respekterad svensk investmentbank. År 1985 köptes Alfred Berg av Volvo. Jag minns att man då sa att det inte längre var Pehr G Gyllenhammar som var högst avlönad inom Volvo-koncernen, utan Patrik Brummer.

Början till slutet för en av dominanterna i den nordiska finansvärlden kom när Volvo 1995 sålde Alfred Berg till den holländska banken ABN Amro. ABN integrerade Alfred Bergs verksamhet alltmer i sin egen och den profil som skapats av starka och kompetenta människor försvann alltmer.

I juni 2006 tog ABN steget fullt ut och namnändrade Alfred Berg till samma namn som ägaren. Även ABN fick så småningom problem och såldes till ett bankkonsortium. I dag ägs Alfred Berg av den belgiska banken Fortis. Trots att man fått tillbaka sitt ursprungliga namn har dagens Alfred Berg få likheter med det bolag som hörde till de stora på 1980-talet.

Trots Alfred Bergs långa historik och framgångsrika utveckling kan jag inte se dem som vår svenska motsvarighet till de mer spännande amerikanska investmentbankerna. Något saknas. Kanske hade Alfred Berg en alltför diskret profil för att ta rollen som Midas af Stureplan. De hade onekligen kompetensen och de var ansedda som de bästa, men de saknade en aura av spänning och glamour.

Det finns, eller fanns, en annan firma som alltid kompletterat bilden av framgång och oöverträffad lönsamhet. En firma med färgstarka och högprofilerade människor, hög svansföring och även med en del skandaler. Även om de sistnämnda kanske blev i starkaste laget. Skandalerna kom faktiskt att kosta hela firmans existens.

Carnegies raketmotor tändes av Erik Penser och Thomas Fischer

Carnegie grundades redan 1746 av den skotske George Carnegie. Då bestod verksamheten av handel med varor som lin, salt, vin, tran och tjära, det vill säga långt ifrån snygga kostymer och läckra Porschebilar. Grunden till investmentbanken lades inte förrän år 1964 då Carnegie köpte den lilla bankirfirman Langenskiöld.

Företaget börsnoterades och 1969 tog färden mot stjärnorna full fart. På ett år steg omsättningen från 21 miljoner till 337 miljoner kronor. Raketmotorn tändes av två män, där åtminstone en av dem skulle få legendstatus på finansmarknaden; Erik Penser och Thomas Fischer.

Redan 1980 visade Erik Penser sina kunskaper inom finansiell jonglering då han genom ett korsägande tog makten i Carnegie. Han blev då den största ägaren i investmentbolaget Asken som i sin tur ägde 35 procent av aktierna i Carnegie, samtidigt som Carnegie var den näst största ägaren i Asken. Carnegie attraherade de skickligaste aktörerna på den lite nyvaknade svenska börsen. Mats Qviberg och Johan Björkman är exempel på personer som anslöt sig till firman.

Sedan minns jag tydligt hur folk i branschen ömsom skrattade och ömsom skakade på huvudet när statliga PK-Banken köpte Carnegie 1988. Det måste vara en av de märkligaste affärer som gjorts i Sverige. Hur tänkte PK-Banken, när de trodde att Carnegies stora egon skulle finna sig i att arbeta i ett dotterbolag, dessutom med staten som ägare?

Lite kuriosa i sammanhanget är att Erik Penser genom den affären blev 23-procentig ägare i PK-Banken. Det var kanske det som han fick äta upp några år senare, i samband med Nordbankens (PK-Banken hade köpt privata Nordbanken och tagit dess namn) realiserande av Pensers tillgångar under fastighetskrisen 1992.

PK-Bankens köp av Carnegie blev naturligtvis ett fiasko och flera nyckelpersoner lämnade firman kort efter förvärvet. Mats Qviberg kontaktade sin gamla Carnegiekollega Sven Hagströmer och slog sig ihop med honom. Hagströmers mäklarfirma namnändrades till Hagströmer & Qviberg, sedermera till HQ Bank. Om det är några människor som jag respekterar och ser som förebilder i finansbranschen, är det herrarna Hagströmer och Qviberg. De har självständigt byggt sin egen sfär som de superentreprenörer de är. De har varit duktiga på att göra affärer och inte hymlat eller haft maktambitioner som till exempel Wallenbergsfären.

PK-Banken, som förvärvade privata Nordbanken 1990, sålde 1994 Carnegie till engelska Singer & Friedlander och flera turer på ägarsidan under de kommande åren följde. Som utomstående har jag sett Carnegie som ett i praktiken ägarlöst företag, där personal och ledning haft det egentliga inflytandet. Det har också

alltid varit känt att man tjänat rejält med pengar som anställd på Carnegie. Vinsten delades varje år lika mellan personal och aktieägare. Och, det var fint att arbeta på Carnegie.

Jag har under alla år tänkt att de anställda på Carnegie tjänar mer för att de är lite duktigare och lite smartare än andra aktörer på marknaden. Det var alltid mycket status och glamour kring Carnegie. De hade de största och bäst betalda stjärnorna och de som jobbade där hade det största självförtroendet. Jag tror att just detta, med alla starka personligheter och fokus kring stjärnorna, kanske är en del av det som blev dess fall. I en kultur där bara intäkter och de som skapar intäkterna räknas, blir det väldigt svårt att arbeta med kontroll och administration. Det ska mycket till av en gräsrot till medarbetare för att våga utmana en av de stora pojkarna och ifrågasätta något.

De starka personligheterna på Carnegie bidrog givetvis också till att företaget låg stabilt i topp, både när stora institutionella kunder rankade de svenska mäklarhusen och när man räknade marknadsandelar på Stockholmsbörsen.

Men lite mer i skymundan växte också ett annat karaktärsdrag fram hos Carnegie. Detta karaktärsdrag avspeglar sig i den artikel, ”Kulturskymning i Carnegie”, som Affärsvärlden publicerade i november 2007. Tidningen kunde vid den tidpunkten inte veta hur rätt man hade i den rubriksättningen. Ett år senare skulle svenska staten genom Riksgäldskontoret, numera Riksgälden, ta över hela banken.

Artikeln är en målande beskrivning av ett företag där lönsamhet satts som allenarådande mål. Lönsamhet för företaget, och lönsamhet för den anställde genom bonusar, till varje pris. Bland konsekvenserna är att Carnegie sedan början av 1990-talet varit inblandat i hela sjutton rättsprocesser.

Det är kanske inte processerna var och en för sig som är uppseendeväckande. Det är snarare uppenbart att i dessa processer finns ett mönster av att det är okej att ständigt tangera gränsen till det tillåtna. Den förre vd:n, Stig Vilhelmsson, sägs ha sagt att ”Är de andra bankerna centralstyrda arméer så ska vi vara gerillakrigsförare”.

Det var under 2007 som det eleganta skalet på den ”fina” firman krackelerade totalt. Det uppdagades att tre personer på Carnegies tradingavdelning kraftigt överskattat värdet på sina portföljer och därmed också sina resultat. Detta innebar att företagets redovisade resultat för åren 2005–2007 överskattats med 227 miljoner kronor, vilket i sin tur inneburit att 175 miljoner för mycket hade betalats ut i bonus till personalen.

En intensiv debatt utbröt om huruvida man skulle låta den saken bero eller minska kommande års bonuspotter med samma summa. Det var för mig en otroligt naiv och nästan dum debatt, hur rätt kritikerna än kunde anses ha i sak. Det var ju alldeles uppenbart att om Carnegie beslutade att minska kommande bonusar skulle all kompetent personal lämna skeppet samma dag. Det vore verkligen som att försöka att släcka en brand med hjälp av bensin. Det må vara sorgligt, men sant.

Finansinspektionen tilldelade Carnegie en varning och maximala 50 miljoner kronor i böter. Samtidigt tvingades Carnegie byta ut såväl styrelse som vd.

Vad Finansinspektionen inte talade lika högt om var att deras egna revisorer inte haft några anmärkningar på företagets kontrollsystem eller portföljvärderingar under dessa år. Man ska också komma ihåg att Carnegie alltid var med som rådgivare när staten eller något av de statliga bolagen skulle göra affärer. Carnegie blev något av en hovleverantör till den borgerliga regeringen när privatiseringsvågen startade efter det senaste valet, men var förvisso också en favorit hos socialdemokratiska regeringar.

Det som synes vara det sista kapitlet i Carnegies historia som en extremt lönsam investmentbank skrevs i november 2008. Det visade sig att Carnegie kraftigt hade överträtt de regler som gäller för kreditgivning. Investmentbanken tvingades reservera över en miljard kronor i bokslutet för krediter som givits till en enda person, den jämtländske finansmannen Maths O Sundqvist. Man hade inte bara brutit mot reglerna när Sundqvist tilläts låna så mycket pengar mot säkerheter i bland annat onoterade fastighetsaktier, man hade dessutom försökt att dölja det genom mer eller mindre fiffiga konstruktioner.

Finansinspektionen fråntog Carnegie banktillståndet den 10 november klockan 14:29. Riksgälden tog över ägandet 33 minuter senare och banktillståndet gavs tillbaka.

För aktieägarna såg det ut att bli ett hårt slag, då Riksgälden med Bo Lundgren i spetsen ville betala för övertagandet med en värdering gjord när Carnegie inte hade banktillstånd, det vill säga innan Riksgälden hade tagit över ägandet.

Den 11 februari tillkännagavs det att riskkapitalbolaget Altor tillsammans med investmentbolaget Bure skulle köpa Carnegie för drygt två miljarder kronor. En summa som lägligt nog innebar att staten fick tillbaka det nödlån man givit Carnegie tidigare och att det inte blev något övervärde att bråka om med de gamla aktieägarna.

När jag följt de senaste årens turer kring Carnegie har jag gång på gång slagits av tanken, hur tänkte de? När ett företag av Carnegies storlek lånar ut drygt en miljard kronor till en kund är det att jämföra med att SEB skulle ge kredit till en kund på 274 miljarder kronor, givet storleken på bankernas balansräkningar. Vid denna jämförelse inser man graden av vanvettighet i Carnegies handlande.

Samtidigt slår mig en annan tanke. Genom alla år har jag trott att de på Carnegie tjänar så mycket pengar och är så framgångsrika därför att de är lite smartare än alla andra aktörer. Men nu visar det sig att så inte var fallet. De var inte alls smartare. De tog bara mycket större risker och var mer skrupelfria än vi andra.

Man verkar inte ha begripit vad man höll på med

Så slutade historien för Carnegie på samma sätt som för några av förebilderna på Wall Street. Är Carnegie då den svenska motsvarigheten till The Big Five?

Jag vill påstå det. Och då syftar jag inte bara på imagen, bonusarna, mystiken och glamouren, utan även på själva affärsmodellen som har flera likheter med förebilderna. Det sanslösa risktagandet och tendensen att inte se när man passerar gränsen. Dessutom verkar man inte ha begripit vad man höll på med. Precis som de smarta killarna och tjejerna på Wall Street.

När jag tänker efter så är liknelsen med Kung Midas inte särskilt relevant för vare sig The Big Five eller för Carnegie.

Jag tänker mer på H C Andersens historia från 1837.

Kejsarens nya kläder.

Copyright: Tommy Jacobson och Ekerlids förlag