Hur låter egentligen ljuset?

Aurora Indica Hotel, Early Bud Hotel och White Widow Hotel… Ryktena om att Nordic Light Hotel, på Vasagatan, nära T-Centralen i den kungliga huvudstaden, ursprungligen skulle ingå i en kedja där alla hotell hade liknande namn har visat sig vara osanna.

Men lite flummiga idéer har de allt på det väldressat designade hotellet.

I går var det premiärkonsert för Nordic Light Hotels nya brajta musikkoncept. Sound of Light heter projektet som försöker svara på frågan ”Hur låter ljus?”

Svenska artisten The Field – hans föräldrar kallar honom helt enkelt för ”Fältet” eller Axel Willner – har fått spendera en hel del tid på hotellet och insupa dess atmosfär.

Ur detta har The Field – eller ”Fältet” som hans vänner kallar honom – stöpt en musikalisk skapelse som ska spegla ett dygn. Fyra femton minuters musikstycken som alla heter Morning – som i Good Morning Hotel – och så vidare.

Bland alla drinktankande mediahipsters, pr-folk, modelejon och reklamare i Nordic Light Hotels lobby spelade The Field – eller ”Fältet” som hans postutdelare på tobaksaffären känner honom. Och inte vet jag, men inte tyckte jag att det lät som om den elektroniska musiken var inspirerad av ljus specifikt.

Jag kan ju – gudars skymning – ha fel. Men det lät nog mest som om The Field – eller ”Feldreich” som hans äldre släktingar envisas med att skämtsamt kalla honom vid julbordet alltmedan de sjunger Ser du stjärnan i det blå – spelade musik som lika gärna kunde vara inspirerad av luft. Eller flamländsk konst. Eller marinerade, krispigt stekta syrsor.

Ändå. Det är inspirerande och hoppingivande att ett hotell tar dylika initiativ. Huvudstadsborna saknar de galna kvällarna och nätterna på numera insomnade Lydmar, när hotellet kunde fyllas av japanska konstnärer som gjorde galna installtioner på hotellrummen. Eller spelade på blinkande ickeinstrument och drog fram underliga saker ur intima kroppsdelar, mitt framför näsorna på intet ont anande middagsgäster i hotellets matsal.

Målet är, enligt Joaquim de Abreu som är musikansvarig på Nordic Light Hotel, att avbilda hela hotellet genom musik. Olika elektroniska musiker ska skapa sina egna tolkningar.

Att det är just ljus som blir först ut är ganska förståeligt med tanke på hotellets namn och de olika ljussättningar som finns i de olika typerna av rum.

Resultatet finns nu också på en cd-skiva som går att tjacka på sig i lobbyn, och på Nitty Gritty. Kanske även fler ställen vad det lider.

Och det finns chans att uppleva The Field – jag lämnar här fältet fritt för valfri tolkning av hans artistnamn – live i kväll också när han spelar på Berns.

Annars går det bra att lyssna på From here we go sublime, som mannens debutalbum heter. Det släpptes i mars på tunga tyska skivetiketten Kompakt. Plattan har fått 90 av 100 som medelbetyg på Metacritic, en sajt som räknar ut recensenters medelbetyg. Det är bäst i år och en 15:e plats historiskt. Minst sagt imponerande.

Den ljusnande framtid är hans.

Fotnot: Nya skivor efter pausen.

Nya skivor

Mikael Wiehe & Ebba Forsberg: Dylan på svenska (Rhino/Warner)

Mikael Wiehe och Totta Näslund släppte en duettskiva i fjol med Bob Dylan-låtar på svenska. Eftersom Totta gått ur tiden gjorde Wiehe konserter med Ebba Forsberg istället. Duons ovanligt lyckade tolkningar spelades in på Nalen i Stockholm i maj och finns nu på en cd. Wiehe har varsamt översatt Dylans texter. På Ödets sista bud (Simple twist of fate) har Ebba Forsberg hjälpt till med texten och Sakta lägger båten ut från Land (It´s all over now, baby blue) är förstås Tottas gamla Nationalteatern-kollega Ulf Dagebys gamla översättning. Gediget komp av herrar som Eddie Nyström (elgitarr, kör) och Jerker Odelholm (elbas, kontrabas).

Valdemar: Saving grace (Zebra Art/Border)

Valdemar ligger bakom ett av de mest avancerade cd-omslag som producerats i Sverige. Härifrån, som släpptes i januari 1998, ser ut som en läcker korsning mellan ett gammalt rullbandsfodral från BASF och en konstfullt designad bok.

Valdemar spelar i vanliga fall eget material men har de senaste åren gjort ett antal bejublade och ofta slutsålda konserter med Bob Dylan-material. Valle Erling – mannen bakom Valdemar och skivbolaget Zebra Art – delar här på sången med Mattias Hellberg. Den senare är ett välkänt hårburr som figurerat i Jello Biafra-favoriterna Nymphet Noodlers, Ryan Adams-hyllade Hellberg & Hederos och även turnerat ett tag med The Hellacopters. Numera är Hellberg vokalist i Nationalteatern samt är aktuell som producent och medkompositör på kärestan Jaqees färska album.

Med snyggt komp och bastant gospelkörande från Voices from London Community Gospel Choir serverar Valdemar de mer gospel-frägade sångerna ur Dylans repertoar. Liveinspelat i Hagakyrkan i Göteborg i april 2006 och producerat av Roberto Laghi (Hardcore Superstar, LOK). Inspelningarna har även sänts i Sveriges Radio.

Graveyard: Graveyard (Transubstans/Record Heaven)

Göteborgsbaserade Graveyard var förband till rosade, nutidspsykedeliska kanadensarna Black Mountain i onsdags. Kägelbanan i Stockholm skakade av tung rock som hämtar sin inspiration från andra långhåriga drular som var aktiva 1968-72. Helt exakt retro är nu inte Graveyard. En av de fyra snubbarna i bandet bär Pentagram-t-shirt och ibland kan det till och med påminna lite om en korsning av November och The Soundtrack Of Our Lives. Det senare för övrigt ett band som basisten Rikard Edlund arbetat som råddare åt.

Ovan nämnda ”Don” Roberto Laghis Göteborgskollega Don Ahlsterberg har producerat denna tunga godbit. En cd som kommer i ett digipack med omslagsmålning av Graveyards bortgångna kompis Davis, som gick bort i fjol.

Bröderna Lindgren: Vuxen barnmusik! (BAM/Bonnier Amigo)

Mathias och Andreas Lindgren är två bröder som på 90-talet spelade i skapopbandet Girlsmen. Mathias Lindgren har också arbetat med Jonas Åkerlund på hans filmer.

Bröderna Lindgren är inga nykomlingar på det här med barnmusik. Vi har kunnat höra deras barnmusik i tv-bekanta saker som Höjdarna och Allram Est.

Nu har bröderna Lindgren skapat en skiva med ny barnmusik. En räcka kända svenska artister och skådespelare står för sånginstaserna. Bland dem Ebbot Lundberg (The Soundtrack Of Our Lives), Patrik Arve (Teddybears STHLM), Kristofer Åström (Fireside), Nina Ramsby (Grand Tone Music), Mattias Alkberg (Bear Quartet), Asha Ali, Caroline Wennergren och Vanna Rosenberg.

Ofta låter det ganska likt artisternas ordinarie sammanhang, med lite mer light framtoning bara, och så barnvänliga texter på svenska förstås. texterna handlar om mod, guldfiskar, regnbågen och om liv i rymden.

Och, jo, mamma heter Barbro Lindgren.

Urban Elements:
New dimensions (Connective/CDA)

Instrumental jazzmusik med musiker från Sverige och Chile. Urban Elements är resultatet av ett samarbete från maj 2006, när några av de ledande namnen från den chilenska jazzscenen bjöds in till Sverige för att spela och turnera med framstående unga svenska jazzkatter. Det blev ett 15-tal gigs och så den här cd-inspelningen. Det svänger bra, med inslag av latin-jazz, bebop, funk och fusion. Saxofonisten Frerdik Kronkvist har skrivit musiken ihop med chilenska trumpetaren Sebastian Jordan. En kul detalj är att den kända basisten Martin Sjöstedt här begår skivdebut som pianist. Nya dimensioner som sagt.

Andi Almqvist: Red room stories (Rootsy/Border)

Sångare, gitarrist, pianist, låtskrivare, tecknare – Malmöprofilen Andi Almqvist har många färdigheter. Två år gamla debutalbumet Can´t stop laughing följs upp av en mörkare platta som ibland för tankarna till filmens värld. Och då menar jag inte barnvänliga saker som Spöket Laban och Hundhotellet, även om Almqvist faktiskt varit inblandad ju just dem i egenskap av filmtecknare på PennFilm. Nyförvärvet, violinisten Sara Jefta, lyfter musiken ännu ett snäpp. I intervjuer pratar Andi Almqvist om hur turnerandet med bandet Woven Hand frigjorde hans musik. Nu bejakar han det faktum att han faktiskt är mellaneuropé, född i Österrike, och fjärmar sig från alltför uppenbar amerikansk påverkan.

Grayson Capps: Songbones (Hyena/Rootsy/Border)

En helakustisk session med kännarfavoriten Grayson Capps. Inspelat i New Orleans för fem år sedan. Alla som uppskattar singer-songwritern Capps rootsy blues- och folkstil bör kolla in denna stämningsfulla inspelning. Tidiga versioner av senare Capps-nummer som Washboard Lisa och Mermaid varvas med låtrariteter. Akustisk gitarr (”this old guitar” som Grayson Capps sjunger), fiol och lite munspel – mer behöves inte i Capps värld.

Seth Walker: Seth Walker (Hyena/Rootsy/Border)

Bluesmannen Seth Walker har gott riv i sin röst, sin elgitarr och sina melodier på denna debutplatta. Han skriver egna låtar och spetsar med Tom Waits Picture in a frame och nummer av James Hunter, Dave Bartholomew och Jimmy Reed. Ingen mindre än Kim Wilson gästar på den sistnämndes I know it´s a sin. Godmodig good time-musik.

The Bridge:
The Bridge (Hyena/Rootsy/Border)

The Bridge mixar ihop blues, folk, bluegrass och funk i sin behagligt tillbakalutade rotrock som vid tillfälle funkar till det på dansgolvet. Musiken kan ibland jämföras med en klassik konstellation som The Band. Bland gästerna på albumet märks Russell Batiste (Funky Meters, PBS), Mookie Siegel (Phil Lesh & Friends, David Nelson Band) och John Ginty (Citizen Cope, Robert Randolph). Experimentlustan gör sig påmind på skivans mest udda spår, The ballad of Clear Rock.

Bandet från Baltimore, Maryland har tidigare månglat handgjorda album men den här cd:n släpps på amerikanska rotmusiketiketten Heyna.