(H)AJ!

Vi tillhör en generation som fick HAJSKRÄCK inpräntad i varje hjärncell av Spielbergs ”Hajen”. Den enorma vithajen simmade in i våra medvetanden på sjuttiotalet och stannade kvar där nere i djupet. Knappt ett nattligt poolbad på den tiden utan att vi tydligt kunde höra den suggestiva ljudslingan: ”Toom, toom, toom, toom … ”. Och längre simturer och snorklande i tropiska vatten fick vänta några år. Minst.

Dagens kids har inte samma förhållande till Spielbergs haj (”ahaa … den där sega filmen med en mekanisk gummihaj …”) och sonen surfade redan nästa dag. Han ångrade förstås att han oroat oss. Att ha med sig föräldrarna till andra sidan jordklotet måste vara en av kommunikationsteknologins absoluta baksidor. I nivå med när Kalle Anka av misstag får med sig Piff och Puff in i huset via julgranen.

När jag tågluffade genom Europa till Grekland (pre-www) kunde det gå en månad utan en enda föräldrakontakt. Möjligtvis ett motvilligt telefonsamtal från Paris efter en halv dags väntan på att bli framkopplad. Och vid något tillfälle kablade farsan pengar till American Expresskontoret i Aten och passade samtidigt på att telegrafera: ”Rabies i Grekland STOP Klappa inte katter och hundar STOP” Jag tog pengarna och lämnade kvar telegrammet.

Men hajhistorien hade kanske ett avledande syfte. Sonen hade en fråga också; hur skulle han laga ett knytnävsstort hål i sovrummets gipsvägg i huset de hyrde? Måste fixas innan utflytt. Några tips?

Varför knytnävsstort frågade vi givetvis. Jo, i vredesmod hade han fått erfara att gipsväggar inte håller för utfall av ilska och frustration.

Bättre i alla fall, sa vi, att låta ilskan gå ut över materiella ting och inte personer. Och var glad över att det var väggen som gick sönder och inte handen, lade jag till.

Det är alltid jobbigt att se sina barn upprepa ens egna (sämre) beteenden och trots den skajppixlade bilden uppfattade sonen sin mammas menande blick på sin far.

Ja, ja, sa jag, så här gick det till. Det var innan ni föddes, vi bodde i en sjuttonhundratalsvindsvåning i Stockholm. I köket fanns en tjock träbjälke. Mamma och jag tjafsade om nånting, givetvis minns ingen om vad. Jag blev så förbannad och frustrerad att jag saftade in ett knytnävsslag rakt in i sjuttonhundratalsbjälken.

Aj! sa sonen över skajpen.

Just det, sa jag, stort AJ! Full kraft alltså. Inget gips där, jag lovar. Jo förresten, gips blev det. Lillfingerbenet bröts tvärt inne i handen och jag fick både gips och stödskena.

När jag sedan kom ned till en dagstidning i Sydsverige där jag för tillfället jobbade med en redesign, ställdes frågan på ett redaktionsmöte: vad har du gjort med handen? Ja, … eh, jag föll illa … på Akido, ljög jag.

Lustigt, sa en av redaktionscheferna. Jag hade EXAKT samma gips-plus-skena en gång. Men av en helt annan anledning. Lyssna på det här, sa han och såg sig om i rummet med ett brett grin. Jag bråkade med hustrun om något, givetvis minns jag inte om vad, och blev så förbannad att jag gick ut i vedbon och klappade knytnäven rakt in i vedkubben! Full kraft alltså!

Skrattet spred sig i rummet. Liksom en lätt rodnad över mina kinder. Jag lärde mig en läxa den gången. Hoppas att sonen lärt sig sin.

Och käre son, ska du ändå slå, här är ett tips: hoppa över gipsväggarna. Spar knytnävarna till hajen. Och kom ihåg: du måste träffa rakt på nosen! Hårt!

PAPPA