"Grovt fel och kränkande"

Åklagare Stig Åström och Yngve Rydberg sågade nyligen insiderförsvarets kostnadsräkningar. Antalet timmar som de sex försvarsadvokaterna begär ersättning beskrev bland annat som ”orimliga”.

Stig Åström refererade också till en ordväxling med Ossian Hellers om dennes advokat Leif Gustafson:

”Efter en huvudförhandling i maj 2008 i ett annat ärende men med Ossian Hellers bland åhörarna meddelade han mig efter förhandlingens slut att han var missnöjd med adv. Gustafson som inte hade tid med honom.”

På fredagen inkom Leif Gustafsons och Hans Strandbergs svar på åklagarnas yttranden.

”Jag har uppträtt som försvarare i brottmål under ganska exakt trettio års tid. Merparten av målen har rört brott av ekonomisk karaktär och många har varit av stor omfattning. Jag har inte i något fall beskyllts för att ha brustit i mina skyldigheter vad avser inläsning av material eller krav på engagemang för klienten”, skriver Leif Gustafson.

Han beskriver åklagarnas yttrande med ord som ”illasinnat” och ”kränkande”.

”Det som anförts i åklagarnas inlaga är grovt felaktigt och kan i vissa avsnitt inte betecknas som annat än kränkande.”

Leif Gustafson beskriver sitt samarbete med Ossian Hellers som ”utomordentligt gott”. Hellers ska själv ha beskrivit åklagarnas påståenden som ”trams” i ett brev till Gustafson.

”Jag har i målet företrätt en synnerligen energisk och kompetent person, som också varit mycket aktiv under processen. Allmänt sett kan det inte hävdas att försvararuppdraget alltid förenklas av en sådan situation. Tvärtom kan betydande tid erfordras för att sålla information och uppslag och att utifrån villkoren för straffprocessen diskutera relevansen och lämpligheten av olika handlingsalternativ”, skriver Leif Gustafson.

Han ”tillbakavisar med eftertryck” åklagarens påståenden om att han skulle ha lämnat över rättegången till sin klient. Att Ossian Hellers skulle ha accepterat en advokat som inte gjorde sitt jobb är inte rimligt.

”Han har ett brett kontaktnät och har haft möjlighet att i den föreliggande situationen anlita vilken advokat som helst. Det framstår som uteslutet att han skulle hålla till godo med en advokat som inte behärskar materialet och därför vare sig kan delta i meningsfulla diskussioner eller ge någon vägledning i olika frågor och som därtill överlämnar hela ansvaret för försvaret till klienten”, skriver Leif Gutafson.

Sammantaget hävdar advokaten att åklagarna visar en ”brist på insikt om villkoren för försvararuppdraget”.

Hans Strandberg, som försvarar Andreas Hofmann, instämmer i det påståendet.

”Åklagarnas sätt att uttrycka sig i sitt yttrande väcker förvåning”, skriver han.

Strandberg anser att åklagarna gått över gränsen i sitt yttrande då det helt saknar ”helt den måttfullhet och eftertanke som bör vara vägledande vid avgivande av yttrande av detta slag”.

Hans Strandberg anser att insidermålet innehåller en rad särskilda omständigheter som gjort att tidsåtgången blivit betydande för försvaret.

”Målet är för huvudmannen livsavgörande och detta har präglat försvarararbetet som huvudmannen varit mycket engagerad i.”

”Den omständigheten att huvudmannen själv agerat i stor utsträckning under rättegången innebär inte att man som försvarare inte har haft en noggrann genomgång innan varje presentation görs.”

Hans Strandberg passar också på att kritisera åklagarsidans arbete.

”Åklagarna inte haft några egentliga frågor av substansiell natur att ställa efter presentationerna”.

”Något som har gjort arbetet extra besvärligt har varit den anmärkningsvärt märkliga strukturen på förundersökningsprotokollet. Materialet har varit utomordentligt svåröverskådligt och systematiken framstår än idag för min del som oförståelig. Möjligen speglar systematiken i förundersökningsprotokollet den tvehågsamhet som jag upplevt att utredningen präglats av.”

UPPDATERING: Ytterligare ett antal svar från försvarsadvokaterna lämnades in till Stockholms tingsrätt på fredagseftermiddagen.

Jan Karlsson, som försvarar Karsten Storgaard, skriver så här i sitt svar på åklagarnas yttrande:

”Om jag förstår åklagarna rätt är det deras uppfattning att min genomläsning av förundersökningsmaterialet borde ha begränsats till 306 sidor. Det som har inblick i målet inser naturligtvis att detta inte är en rimlig ståndpunkt.”

”Åklagarna ger uttryck för en fullständigt naiv och insiktslös uppfattning om hur en försvarare arbetar… Mot bakgrund av den långa erfarenhet båda åklagarna besitter tillåter jag mig att påsåt att hållningen inte är trovärdig, utan den torde vara lämnad endast i syfte att förringa och möjligen vilseleda.”

Även Tomas Nilsson, Jan Felländers försvarare, går till hård attack mot åklagarna.

Han skriver att ”argumentationen dessvärre förenklad, oinitierad och med all tydlighet uppenbart naiv” och har ”ett löjets skimmer över sig”. Delar av yttrandet beskrivs som en ”synnerligen klandervärd och oacceptabel förlöpning”.

Thomas Johansson, som försvarar Ken Lennaárd, instämmer i kritiken:

”Enligt min uppfattning uppfyller min arbetsredogörelse de krav som framgår av lag och praxis och jag avser inte att gå i svaromål mot åklagarnas i mitt tycke osakliga påhopp”.

”Åklagarnas yttranden präglas av bitterhet och någon form av säregen revanschlystnad som känns ovärdig representanter för en myndighet.”