Full gas i innerstan med Sven-Olofs Ferrari

– Nej, men där är ju Karro! säger Johansson och stannar Ferrarin tvärt vid en busstation på Östermalmstorg.

Han går ur bilen och börjar prata med en vacker dam i 50-årsåldern på cykel.

Med stor möda kliver jag ur den väldigt låga Ferrarin och känner mig alldeles yr. Den åktur jag just varit med om går knappt att beskriva med ord.

Jag får flashbacks till barndomens åkningar i berg-och-dalbana, fast ännu värre!

Sedan länge har vi planerat provåkningen.

– Kom tillbaka senare
i vår när gruset är uppsopat från gatorna, sa Johansson i mars.

Sagt och gjort, och nu är det dags.

Jag hade väntat mig att få provsitta i bilen och kanske åka med lite lugnt runt kvarteret.

Men icke! Johansson kör helt vilt, och pressar Ferrarin till max de korta snuttar av gatorna i Stockholms innerstad när det inte finns någon bil direkt framför.

På Strandvägen kommer vi upp i 150 kilometer i timmen, och Ferrarin vrååååålar något otroligt.

– Såg du? Det tar inte många meter att accelerera upp i den hastigheten, säger han.

Vi svänger tvärt upp till höger på Styrmansgatan. Två herrar som ska ut och äta lunch springer över gatan i ren förskräckelse, men bromsarna gör att Johansson stannar på några få meter.

Under åkturen bromsar han sällan förrän nära, nära bilarna framför. Jag rycks framåt och hålls fast endast av bältet.

Sven-Olof har beställt särskilda ”fyrpunktsbälten” som extrautrustning – inmonterade och klara för körning på racerbanan, men nu har vi bara satt på oss de vanliga bilbältena.

Själv hade han inte på något bälte från början, och jag hann inte ta på mig mitt. Efter en stund inser jag att det kan vara klokt.

Ska vi inte ta på oss bältena?

– Jo, det kan vara bra. Vi tar på oss de vanliga bältena, säger Sven-Olof.

Han berömmer bromsarna, och tycker att det nästan är det bästa med hela bilen.

– Det är keramik och karbon i dem.

Bromsarna i detta utförande är också extrautrustning.

– De är en viktig förklaring till körkänslan. Men man måste värma upp dem först, säger Johansson som skäl till sina kraftiga inledande inbromsningar.

Längre norrut på Styrmansgatan, ovanför Storgatan, svänger en röd Ferrari cabriolet runt hörnet och kommer mötande emot oss.

Det var en Ferrari F430 Spider, standardversionen av Johanssons bil utan tak. Eller möjligen dess föregångare; den ännu svagare Ferrari 360 Spider.

En fetlagd herre med mörkt lockigt hår kör den mötande Ferrarin, och blänger avundsjukt på vårt ekipage. De två vita ränderna på Johanssons frontlucka avslöjar att det är en 430 Scuderia vi åker i, och den fete insåg att han blivit bräckt.

Innan provåkningen har Realtid.se kommit upp till Johanssons kontor på Östermalm i Stockholm.

– Sven-Olof har gått och gömt sig, säger receptionisten. Reporter med fotograf får vänta i 20 minuter, så dyker miljardären plötsligt upp med ett leende.

Johansson fyller 63 år i år, men som gammal boxare är han i toppform och är ungdomligt klädd i lila tenniströja och jeans.

Sven-Olof äger aktier för drygt en miljard kronor i fastighetsbolaget Fastpartner där han även är vd. Som bilfanatiker har han köpt en handfull Ferrari-bilar för en del av förmögenheten.

Den senaste värstingmodellen från Ferrari heter 430 Scuderia. Och det är klart att Johansson skulle ha ett exemplar.

Johansson är den första i Sverige som fått leverans av modellen. Han beställde den för något år sedan när den lanserades, och fick leverans redan i julas.

Det är en stor ära eftersom köerna är långa för att köpa en Ferrari, och det är inte säkert att man ens får köpa en viss modell över huvud taget.

– Man känner sig lite utvald. Det har sålts flera 430 Scuderia i Sverige, men min är den första som levererats hit, säger Johansson.

It-entreprenören Tom Bryant-Meisner som misstänks för insiderhandel, kommer att få den andra 430 Scuderian till Sverige.

Vi åker ner till garaget i källaren. Alla normala bilar räcker upp till brösthöjd. Vi går runt ett hörn. Där står den. Och Ferrarin är så låg att den ser ut att bara räcka upp till knäna jämfört med de andra bilarna.

– Jag ska bara backa ut, säger Sven-Olof för bilen står väldigt trångt.

Den 8-cylindriga motorn startar, och det är verkligen ett ilsket ”morrande” man hör.

Sven-Olof backar ut och jag kliver in. Sätet är stenhårt. Hela bilen känns så massiv och solid som om det vore ett helgjutet stycke metall, fast ändå mycket lättare och mer lättmanövrerat.

Det är smalt i garaget och jag själv skulle aldrig vågat köra mellan betongstolparna så snabbt som Johansson gör.

Inredningen är speciell. En Ferrari 430 Scuderia kostar 2,2 miljoner kronor i standardutförande. Sven-Olof betalade 2,7 miljoner inklusive extrautrustning.

Bland annat beställde han en särskild inredning som ser ut som svart eller mörk-mörkblått mockaläder.

– Det är specialbeställt och kallas alcantara, berättar Johansson.

Annars ser man mycket inslag av kolfiber i inredningen. Det ska vara lättare och starkare än metall.

Ferraris ordförande och ”president” Luca di Montezemolo har sagt att han älskar kolfiber.

Växellådan är halvautomatisk. Man växlar mellan de sex växlarna genom att trycka på ”paddlarna” bakom varje sida om ratten.

– Det tar 35-40 millisekunder att byta växel, berättar Johansson och jämför med formel 1-bilarna där det tar 25 millisekunder.

– Varför inte fixa lika snabb växellåda i 430 Scuderian? frågar jag.

– Det skulle kosta 20-25 gånger mer. Och 35 millisekunder är ändå dj*ligt snabbt. Man märker det knappt, säger Johansson medan han tar till vänster före Djurgårdsbron och gasar på Strandvägen österut mot Gärdet.

– Det är skitkul att växla.

Ljuslampor på rattens ovansida indikerar när man ska byta växel.

– Det finns maximalt sex lampor, och man ska växla när tre lampor lyser, säger Johansson.

Mellan sätena finns en knapp märkt ”auto” som gör att växlingarna sköts helautomatiskt utan att man behöver göra någonting.

– Det är framtaget för den amerikanska marknaden, säger Sven-Olof.

Man kanske accelererar snabbare med helautomatiskt läge inställt?

– Nej, inte alls. För då görs växlingarna för tidigt.

Med olika knappar på ratten och mellan sätena kan man ställa in fjädringen för racingläge eller mjukare fjädring. Det går även att stänga av eller på antisladdsystemet.

430 Scuderian är egentligen till för tävlingskörning. Skillnaden är inte stor från Ferraris riktiga tävlingsbilar med standardkaross, den så kallade Challenge-modellen.

Enda skillnaden är att Challenge-bilarna har omönstrade däck (”slicks”), urriven inredning, särskild skyddsbur och brandsläckning.

Med 520 hästkrafter och en vikt på 1.100 kilo är det få bilar som har bättre prestanda än 430 Scuderian.

– Bilen är den gatbil i världen som har bäst prestanda om man ser till kraft i relation till vikt, berättar Johansson.

Beteckningen 430 har att göra med motorns storlek på 4,3 liters cylindervolym, det vill säga det utrymme kolvarna har att röra sig upp och ner i motorns cylindrar.

Det är en ganska stor motor. En vanlig Toyota Corolla har som jämförelse en 1,6-litersmotor.

Till väghållningen bidrar aerodynamiken som pressar ner karossen (”downforce”) med maximalt 340 kilo i 300 kilometer i timmen.

– Det är mycket för en bil som väger 1.100 kilo.

Johansson var nere på Ferraris egen racingbana Fiorano och körde Challenge- och 430 Scuderia-modellen för ett par veckor sedan.

Som mest kom han upp i 260-270 kilometer i timmen i slutet på en raksträcka.

– Det kändes hur stabilt som helst.

Toppfarten för 430 Scuderia ligger annars kring 320 kilometer i timmen, jämfört med 310 för den Porsche 911 turbo cabriolet Realtid.se provkörde häromveckan.

I slutet av maj ska Sven-Olof till svenska racingbanan i Mantorp och köra sin egen 430 Scuderia tillsammans med andra Ferrari-fanatiker. Svenska generalagenten Autoropa har hyrt banan för speciellt inbjudna.

Till slut anländer vi till vår destination Östermalmstorg, där Johanssons fastighetsbolag håller på att riva ett hus för att uppföra ett varuhus åt Åhléns.

På byggarbetsplatsen finns en perfekt liten skitig passage där jag föreslår att vi kör in för att ta lite bilder med bygget som bakgrund.

– Nej, det ska vi inte göra. Då stör vi bara gubbarna och det kostar bara en massa pengar när de inte jobbar, säger Johansson.

När han pratat en stund med damen på cykeln måste Johansson plötsligt avbryta vår lilla sejour.

– Ok grabbar, nu måste jag dra. Tack för idag! säger han och försvinner ut i trafikkaoset.

Jag står kvar med fotografen och känner mig alldeles omtumlad.