DIF och Reinfeldts prioriteringar

Problemen med så kallade huliganer i samband med arenasporter är ett välkänt och internationellt fenomen. Det handlar väl här främst om två frågeställningar; är lagstiftningen relevant för ändamålet och tillräckligt lätt att tillämpa? Samt hur mycket resurser är samhället berett att satsa på kontroll och insatsresurser i direkt anslutning till matcherna?

Här har ju regeringen tillsatt en utredning under ledning av den före detta rikspolischefen och landshövdingen Björn Ericsson. Utredningen har kommit med en mängd förslag och det är väl nu upp till politikerna att ta initiativ till lagstiftning och andra åtgärder som anses lämpliga. Ingen stor sak i sig.

Reinfeldts uttalande inför pressen berör dock något helt annat och principiellt viktigare. Är det lämpligt att en statsminister så halsstarrigt som nu skett kallar till presskonferens och omedelbart tar skarp ställning i det enskilda fallet? I många andra känsliga fall framhäver gärna ministrar att man inte kan ta ställning in casu utan endast uttala sig i allmänna ordalag.

Reinfeldt insinuerar att de som nu utpekas som missdådare kommer att utvecklas till misshandlare av kvinnor och barn, det vill säga vara dömda till framtida våldskriminalitet. Ganska häpnadsväckande uttalanden och spekulationer från en statsministers sida.

I andra sammanhang talar ju Reinfeldt gärna om rättsprinciper. Om vi bortser från rent konstitutionella rättsfrågor så kan man ju i det här fallet lyfta fram åtminstone en viktig rättsprincip, nämligen att ”ingen skall dömas ohörd”. I det här fallet utgår jag ifrån att statsministern inte har haft kontakt med de påstådda missdådarna utan helt förlitat sig på uppgifter från DIF:s ordförande och manager. Det hade varit klädsamt om Reinfeldt inte lagt sin näsa i blöt på sätt som nu skett utan låtit den institutionella rättvisan ha sin gång.

Huruvida Reinfeldt hade agerat med samma bravur om det hade varit en annan klubb än hans egen låter jag vara osagt och är i förhållande till de ovan angivna principiella frågorna av underordnad betydelse.

Jag har svårt se att en luttrad finansman som Tommy Jacobsson skulle vika ned sig i en situation som denna. Frågan måste ställas, och den är helt frånkopplad från uppgifterna om hot, fanns det andra skäl för de två funktionärerna att få en anledning att kasta in handduken? Det har ju hänt tidigare att man gör en dygd av det önskvärda, gärna tryfferat med lite tårar. Sportsliga resultat, ekonomiska problem? Jag har ingen aning och det är för övrigt ganska meningslöst att spekulera i sådant.

Slutligen; är det en rimlig prioritering av Reinfeldt att ligga lågt som en plattfisk vad gäller den ryska flygincidenten och sedan gå i taket och kalla till presskonferens för att två funktionärer i hans egen sportklubb avgår på grund av påstådda hot?

För många år sedan föreslog den ytterst kontroversiella danske advokaten Mogens Glistrup att försvaret kunde läggas ned och ersättas med en telefonsvarare; ”Vi ger oss”! Med tiden har denna lustighet tyvärr blivit till allvar och beskriver Reinfeldts och Bildts försvarspolitik i ett nötskal.

Jag tror att de flesta tycker att vår statsministers agerande är felaktigt och visar brist på såväl prioriteringsförmåga som omdöme. Jag undrar om inte denna Reinfeldtska fadäs kommer att sluta i konstitutionsutskottet där den verkligen hör hemma.