Den spanska bubblan

Om den spanska ekonomin går omkull får euron svårt att klara sig. Risken är i så fall uppenbar att länder förfaller till protektionism och främlingsfientlighet, enligt bedömare.

Hur illa det är ställt kan exemplifieras med att en analytiker på Credit Suisse i februari listade Spanien på femte plats i världen, sett till samlad finansiell risk. Bara Island, Grekland, Ungern och Portugal låg värre till.

Analytiker på SEB konstaterar att problemen smittar, även om Sverige inte tillhör de värst exponerade länderna: Frankrike och Tyskland har stor Spanienexport, medan den bara utgjorde en knapp procent av Sveriges BNP 2008.

Oavsett hur stor exponeringen mot just Spanien är: EU:s statschefer tävlar om att fjärma sig från problemländerna. Greklands motoffensiv har varit en följetong de senaste veckorna.

Också Spanien har gått till motattack: Infrastrukturminister José Blanco uttryckte sin indignation i den nationella finanstidningen Expansión i början av februari.

Ministern slog fast att en ”internationell konspiration” var ute efter att förgöra Spaniens ekonomi genom ”apokalyptiska krönikor i utländsk press”.

Säkerhetstjänsten började undersöka motiven bakom spekulationerna i engelskspråkiga media, rapporterade dagstidningen El País.

Franklin Allen är professor i nationalekonomi vid Wharton School of Business, University of Pennsylvania. Tillsammans med sina kollegor beskriver han i universitetets nyhetsbrev sin syn på läget i Spanien.

Spaniens allt mer akuta ekonomiska problem beror enligt Allen på att en enorm byggbubbla är på väg att spricka.

Sedan inträdet i EU har låga räntor och utvecklingsbidrag skapat obalans i landets ekonomi. Som värst har byggsektorn stått för 15 procent av Spaniens BNP.

När nu världskonjunkturen fallit har förstås bygglusten avtagit och efterlämnat ett oläkt sår: Spaniens BNP sjönk med 3,6 procent under 2009. Och arbetslösheten har fördubblats till 20 procent på två år.

Allens kollega vid Wharton, Mauro F Guillén, poängterar att det inte bara handlar om bostäder eller ens om fastigheter, utan om all infrastruktur – det vill säga även vägar, järnvägar och broar.

Under de senaste sex-sju åren utvecklades situationen dithän att 45 procent av allt som byggdes i EU byggdes i Spanien – samtidigt som landets ekonomi bara utgör 15 procent av unionen.

Så sent som 2007 var statsbudgeten i balans. Nu är budgetunderskottet 11,4 procent.

Sverige får visserligen också kritik av EU-kommissionen för sitt budgetunderskott på 3,4 procent. Men Spaniens uppgift är onekligen tuffare – båda länderna ska ner till 3 procent till 2013.

Nationalekonomen
Lars Calmfors hävdar att Spanien inte hade hamnat i den här knipan om det inte vore för valutasamarbetet och för undantagen i stabilitetspakten från mars 2005. Sedan dess har EU-kommissionen accepterat att medlemsländernas budgetunderskott glider iväg – först tillfälligt, sedan oåterkalleligt.

Ändå har statsfinanserna varit Spaniens starka sida, tack vare sträng statlig övervakning av kreditmarknaderna redan innan finanskrisen, konstaterar de amerikanska professorerna.

Den spanska statsskulden är inget problem.

Men när McKinseys analytiker slår ihop statsskulden med näringslivets och hushållens skulder och jämför med BNP ser det värre ut. Bara Storbritannien och Japan har mer upptrissade skulder.

Vad händer då om den spanska ekonomin skulle krascha? Om Grekland och Portugal då redan fått hjälp av EU lär Spanien kräva samma villkor.

Problemet är bara att Spanien är mer än dubbelt så stort som de båda tillsammans.

Att Spanien skulle gå ur valutaunionen och devalvera för att lösa situationen vore ”otänkbart” enligt professorerna. Ingen annanstans har stödet för euron varit så starkt.

Ministrarna har emellertid gjort mer än att skriva insändare. Moodys analytiker har räknat ihop sparpaketen och kommit fram till att de samlade utlovade nedskärningarna motsvarar 10 procent av BNP.

Realistiskt sett kanske regeringen klarar hälften, men det vore kanske gott nog, enligt Moodys.

Ministrarnas positiva självbild återspeglas också i tillväxtprognoserna. Regeringen tror på 1,8-procentig tillväxt 2011. Analytiker på Economist Intelligence Unit tror snarare på 0,8 procent.

Alla är dock överens om att spanjorerna kommer att få det tuffare från och med nu.

Det har blivit mycket svårare att få bostadslån. De familjer som får låna upplever att de aldrig kommer att kunna amortera – något som deras föräldrar klarade på bara en lön, berättar en man som brittiska BBC talat med.

Att hyra bostad är också svårt, eftersom ägarna kräver ett halvårs hyra i förskott för att klara räntorna.

Och vem vågar lita på att staten och arbetsgivarna står för pensionen? Istället börjar folk spara själva. Därför ser vi nu i Tyskland hur tillväxten uteblir trots höjda löner.

Den brittiska ekonomen Edward Hugh bloggar från Barcelona att det världen ser som ett valutaproblem i själva verket handlar om att världens befolkning blir allt större och allt äldre.

Människor över hela världen förändrar nu hur de lånar och sparar när de ser att ingen annan än de själva kan ta ansvar för deras framtid. När befolkningspyramiderna tippar över så att allt färre ska försörja allt fler, blir den samlade effekten oerhörd.