De fega flyr landet

Har vintrarna verkligen blivit värre? Mer kaosartade? Eller har vi bara blivit mer tunnhudade, frusna och lågskodda?

Till och med några norrlänningar på FB erkände snökaoset den här gången. Det är stort, men det rörde sig å andra sidan sig om norrbottningar i exil, uppmjukade av livet i fjollträsk.

Kaosrapporteringen på FB kontrades av belåtet kommenterade beachbilder från vänner i Nya Zeeland och surfande sonen i Sydney. Det fick mig förstås att längta till sand mellan tårna istället för under kängorna.

För två vintrar sen fegade vi ur och flydde snökaoset till värmen i Thailand. Men så lätt ville vintern inte släppa i väg oss den gången.

I korthet: Arlandataxi fast i snödriva, flyget försenat, anslutning CPH-BKK missad, två bagagelösa hotellnätter i igensnöat Köpenhamn, nästan-missat nytt flyg från Frankfurt. Och en massa vansinnesrusningar med flaxande handbagage däremellan.

Efter några veckor i den efterlängtade thai-värmen var jag tillbaka med snöskoveln i hand. Priset för vita stränder och ljumma havsvindar var bland annat avlägsnandet av en två tons hårt upplogad snövall bakom bilen. Lägg till några timmars skottning uppe på hustaket och jag var redo för en ny solsemester.

Men i år är det alltså ”skottår”. Egentligen skulle vi firat jul med släkten i New York men garageuppfarten måste ju hållas framkomlig. Vi stannar alltså hemma och trotsar löpens snökanoner i år.

New York-borna reagerar ungefär som Stockholmarna gör numera, med chockerad förvåning trots att vinterkaoset upprepar sig varje år. Vintrarna på Manhattan är förövrigt bland det värsta jag upplevt i vinterväderväg. Polarvindarna får turbofart mellan skraporna.

På den tiden bodde jag i något som kallas kommersiellt loft (lagerlokal ej avsedd för boende) med ett värmesystem som hade två lägen: På, med extrem värmealstring från smällande rör, och av, med rekordsnabb nedkylning av inomhusluften. Det fyra meter höga, fastrostade sovrumsfönstret hade en decimeterstor svårtätad glipa i överkant där kalluften formligen sprutade in.

Varje gång det började smälla i rören på natten vaknade jag, skakande men överlycklig. På julafton lade värmen av för gott. Att ringa husvärden som bodde ute på Long Island var inte ett alternativ.

Jag satt i timmar på pubar och barer och drack varm cider – allt för att undvika det iskalla loftet. Pengarna var på upphällningen och hotell var inte att tänka på. Nätterna tillbringade jag i dubbla sovsäckar, påbyltad med allt jag hade i klädväg.

Efter tre långa dygn smällde värmen igång igen, jag kröp ut ur sovsäckarna och kunde äntligen ta en dusch och fira lite jul.

Liksom New York-borna lever vi Stockholmare i ett klimat där vi riskerar drabbas av en rejäl snösmocka åtminstone några gånger per vinter. Så varför så storögda när snön (an)faller?

En FB-kommentar från Överkalix – när vädret var som djävligast förra veckan – konstaterade iskallt:

”Ni kallar det snöstorm, vi kallar det onsdag”.