Blowfish affärsmodell lär av Xero Mobiles misstag

NEW YORK – Det var jag som grundade Xero Mobile och jag var den största ägaren. Idén kom från SmartAdds-konceptet som jag uppfann under tiden med Gizmondo. Tanken med Xero var att skapa värde för aktieägarna i Tiger Telematics. Stefan Eriksson och de andra hade aktier i Tiger och kunde därför kvalificera sig som aktieägare, men hade ingenting med verksamheten att göra. Peter Lilly arbetade för företaget och hjälpte till att skriva affärsplanen. Den tekniska utvecklingen gjordes av det svenska Netlight Consulting ABoch Steve Carroll, förklarar Carl Freer med hjälp av sin Blackberry.

– Registrerade ägare kunde kvalificera sig för aktier i Xero utan att ge upp sina aktier i Tiger, så om båda företagen lyckades kunde du få en dubbel belöning. Men jag har idag ingen kontroll över Xero, skriver han.

Tanken med Xero Mobile var subventionera användarna, ungefär som när mobiloperatörerna ger oss telefonerna billigt eller gratis, mot att vi tecknar tvåårskontrakt. Mobiltjänsten skulle sedan subventioneras med hjälp av annonser som levererades och övervakades med SmartAdd-tekniken. Man leasade i princip accessen till nätet från en mobiloperatör, varför modellen kallades MVNO (virtuell mobiloperatör). Den var då ny och het, men verkar i dag vara på väg ut.

–Det kostar 300 miljoner dollar i entréavgift. Du äger inte nätet och måste skaffa dig tillräckligt med fotfäste så att du kan sälja din tjänst, men det är en tjänst som du köpt av någon annan, säger Jeffrey Peacock till Realtid.se.

Jeffrey Peacock som har en lång karriär bakom sig som teknisk konsult, systemarkitekt och utvecklare av applikationer. Han var chef för utvecklingen av mobila applikationer på Blowfish Works fram till augusti i år.

Den största kostnaden för att drag igång en MVNO-tjänst är enligt Carl Freer telefonerna. För att tjänsten skulle fungera måste användarna få nya mobiler som förutom röst och data även kan hantera video. Och att förse miljontals studenter med dyrbara gratistelefoner skulle krävt en mycket stor investering.

– Om vi ska få dem att byta telefon, så måste vi ha bra telefon i utbyte och det kostar pengar, säger han.

– Du måste nå en kritisk massa och det är dyrt. Du behöver minst en miljon användare. En del annonsörer säger att inte ens det räcker, utan att du behöver fem miljoner för att kunna tala om en kritisk massa. Sedan tillkommer kostnaden till operatören och det faktum att du måste betala i förskott. Det är dyrt att vara MVNO eftersom du måste köpa i bulk. Det går en massa kontanter. Om du lyckas, så kan det bli lönsamt, vilket är varför Disney och de andra försökte, men det är svårt att konkurrera med dina egna operatörer.

Det är därifrån siffran 300 miljoner dollar kommer ifrån. När Xero Mobile sstartades gick det ryktenom att man skulle ha lyckats dra in så mycket i kapital, men det var istället en kostnadsprognos det handlade om.

– Xero tog SmartAdds-modellen från Gizmondo ett steg till i Xero genom att bli en MVNO, men det skulle bli dyrt att komma igång. Det var kruxet med Xero och jag försökte förklara saken för de andra, men de ville inte lyssna, såg jag tog ett steg tillbaks. Det gick ju inte så bra för dem eftersom de varit så giriga. Men loppet är kört för dem, säger han.

– MVNO-modellen är död. Disney har dragit sig ur trots alla sina resurser, liksom Boost och sportkanalen ESPN. Dessutom har ju folk flest här i Amerika mobiltelefoni via sina familjeplaner, så löftet om gratis ringande spelar inte så stor roll. Men de andra i Xeros ledning stod på sig och ville vara en MVNO. De fixade affärsplanen lite grand och anställde en väldigt smart vd. De hade två förmögna investerare i Simon Davis och David Warnock, två mäklare. Och Joe Marten fanns med förstås. De anställde Allen Brown som ny vd och sparkade samtidigt ut mig. Jag försökte hjälpa dem att få ihop ett avtal, men problemet var att de tänkte för kortsiktigt, på hur de skulle kunna få aktien att lyfta utan att anstränga sig för mycket, säger Carl Freer.

– Jag lämnade Xero sommaren
2006. Jag hade aldrig varit anställd av Xero, utan jag hade hjälpt dem med att få in kapital och att kommersialisera idén. I genfäld fick jag licensrätten till Xero Mobile internationellt. Det fanns också tekniker som jag utvecklat i ett separat företag, teknik som inte ingick i SmartAdds och inte ägdes av Xero. Det var en ”click-through”-process som täcktes av ett affärsprocesspatent. Det var ett virtuellt tidtagarur, som man måste klicka på inom tio sekunder efter att man har sett en annons. Det blir som en nedräkning efter annonsen. Om man klickar på den sends en rapport som innefattar telefonens IMEI-nummer till en serverdator, som kan bekräfta att annonsen verkligen visats upp. Det gör det möjligt att tala om för annonsören att kunden sett hans annons.

– SmartAdds-tekniken är däremot knuten till MVNO-modellen som jag gett upp om och försökte få dem att överge. Det var bättre att vara agnostisk när det gällde operatör och istället fokusera sig på att möta de lokala annonsörernas behov, men de ville inte lyssna, utan hoppades kunna sälja företaget snabbt genom att rektyera en ny guldpläterad företagsledning. De ville ha igen de pengar som Gizmondo var skyldiga dem och passade på att sälja sina egna aktier när de var ute och talade för företaget. Men man kan inte bygga ett företag med den mentaliteten, säger han.

– De sa att jag inte kunde vara med i ledningen och föreslog att jag skulle låta mig köpas ut. Jag sa att jag inte ville bli utköpt eftersom jag startat företaget, men jag insåg att jag måste kliva åt sidan, inte minst på all negativ publicitet jag fått. Vi skrev på ett avtal som lät mig behålla min royalty för click-through-tekniken och den globala distributionsrätten till Xero Mobile. Men avtalet fullföljdes aldrig eftersom de aldrig betalade mig, så jag har fortfarande mina aktier i Xero. Min advokat rekommenderade mig att sända ett öppet brev till dem om saken, men jag gjorde det aldrig eftersom jag inte ville sänka företaget. De ringer mig fortfarande då och då för att få råd, men det är oklart vad de egentligen är ute efter, säger Carl Freer.

Ett faktum som kan komplicera det brittiska företaget ROK:s planer på att köpa Xero Mobile, vilket vi rapporterat om i Realtid.se här

När Carl Freer lämnat Xero Mobile startade han Blowfish Works, som har vissa likheter med Xero, men inte kräver att kunderna får nya mobiltelefoner och inte heller är beroende av mobiloperatörerna. Blowfish Works fungerar med nästan alla mobiler som kan visa video. Och istället för att belöna användarna med fri telefontid mot att de tittar på annonser får de som anmält sig till Blowfish Works ett Visa-kort som tankas på med pengar när man tittat på en annons.

– Det är en sund teknik som ligger bakom både den programvara som körs på mobiltelefonen och den som sitter på servern, säger Jeffrey Pecock, som skrivit den programvara som mobiltelefonerna använder.

Blowfish Works arbetar nu med företag i underhållningsbranschen för att ta fram annonser som folk vill titta på, förutom att de får betalt för att se dem. En central idé med den nya modellen är att den fokuserar sig på lokala annonsörer.

En pizzeria ska kunna gå in på webbsajten, göra en annons med hjälp av en mall och sedan sända ut den till användare som motsvarar den profil de enkelt kan klicka fram. Det kan vara tonåringar i samma postnummerområde som pizzerian och det går bra att sätta ett maxbelopp för hur mycket man vill spendera på denna annons (varje leverans av en annons kostar 2,50 dollar för annonsören).

Användarna har i förväg anmält sitt intresse av att vara med och gett information som hjälper annonsörerna att träffa rätt. Annonserna kan bestå av en liten video och en kupong och laddas ned på användarens telefon när han eller hon inte använder den.

Ett problem i USA med en sådan tjänst är enligt Jeffrey Peacock att mobiloperatörerna kontrollerar vilka funktioner telefonerna har och i en del fall vill behålla greppet om videofunktionen så att de kan använda den för att sända nyheter, filmsnuttar och idrottsklipp från till exempel ESPN. Det kan därför vara svårt för en tredjepart att använda mobiltelefonernas videokapacitet i USA och det var det hindret som Blowfish ville komma över.

– Min utmaning var att hitta på att sätt att köra video på mobiltelefoner oavsett vilken operatör som stod bakom den, säger han. Det var inte lätt eftersom vi inte har tillräckligt med bandbredd för streaming video över det mobila nätet, men vi kom på ett sätt att göra det, säger han.

Blowfish Works lösning blev att installera ett program på mobiltelefonen som signalerar till servern när det kan ta emot videoklipp.

Carl Freer säger att han har majoriteten av aktierna i företaget Media Power, Inc som i sin tur äger Blowfish Works. Två affärsänglar har också investerat, men han vill inte avslöja deras namn eftersom han inte frågat dem.

Jag fick under vårt möte på hotel Mercer i New York en demonstration av hur Blowfish Works fungerar, sett ur annonsörens perspektiv.

Jag kunde då också se att tjänsten då hade 1.289.413 användare som valt att använda tjänsten (opt in) och 320 annonsörer. Cirka 20 procent av användarna har anmält sig via webbsajten, medan en miljon lite drygt har svarat på erbjudanden som förmedlats av sex databasföretag. Den officiella starten av Blowfish är satt till den 1 januari 2008.

– Det handlar inte bara om annonser, säger han om Blowfish Works. Du kan skicka musikvideo och vad som helst. Tag ringsignalsmarknaden som omsätter 6 miljarder dollar globalt och där hälften av intäkterna går till operatörerna. Med Blowfish kan du sända ut dina ringsignaler själv.

Och på samma sätt kan du sända ut politiska annonser till väl specificerade grupper.

– Vi förhandlar med en presidentkampanj om att använda Blowfish-modellen för att skicka politiska annonser och videoklipp till folk som anmält sitt intresse.

Det faktum att man använder opt-in modellen ska göra att annonserna får ett bättre mottagande än spam. Dessutom tillåts annonserna aldrig avbryta ett telefonsamtal.

– Vi hoppas att folk som driver fan-sajter på MySpace ska upptäcka Blowfish. Det finns folk som har sajter på MySpace med massvis med användare, men inte kan tjäna pengar på dem. Vi skulle kunna licensera vår teknik till MySpace mot att vi får 20 procent av intäkterna. Det skulle kunna bli ett redskap för lokala band att få ut sin musik till vänner och bekanta och kanske tjäna en slant i kommision på en annons som kommer före låten.

– Jag har varit på jakt efter folk som har databaser och vill kunna tjäna pengar på dem, Pop, rock och rap-stjärnor skulle kunna använda den här modellen för att hålla kontakt med sina fans. Vi kan också utfärda kontaktkort med artistens namn på som laddas med pengarna från klickandet.

– Det kommer att sprida sig som ett virus, hoppas en optimistisk Carl Freer.

Hans Sandberg

korrespondent New York

[email protected]